Överambitiös igen?

Nåja, jag har tränat för mycket igen! Efter femtio utfall härom kvällen så sträckte jag knät. Sedan har det blivit lite för långa promenader i skogen. Maken fick dra mig hemåt igår. Snön på marken gör att ljumskarna protesterar, jag måste ju lyfta mer på fötterna när den är där. Fast denna gång var det vänster ljumske istället för höger. Och så har allt gående med mina stavar gjort att jag är alldeles stel i axlarna som lett till huvudvärk. Att jag aldrig lär mig? Varför kan kan jag inte vara lagom? Jag vill så mycket och så mår jag bättre, och så tar jag i. Då kommer smällen! Det är som en trestegsraket på nyårsafton. Det bara går av. Inför det nya året så måste jag lära mig att lyssna, för jag vill så gärna må bra. Träna och aktivera mig lagom utifrån dagsformen får bli ledordet. För samtidigt måste jag ju våga att utmana mig själv och min kropp. Mina steloperationer av bäckenlederna har gett mig en ny kanonchans i livet, och den tänker jag nyttja! Gott Nytt 2015!

Mot nya mål!

Vackert vinterväder

En sak som jag lovat sjukgymnast M. är att jag ska ut och gå. Det är en sak att fixa löpbandet inne på gymmet men helt annan sak att gå klara kalla skogspromenader eller trånga köpcentrum. Det vackra vintervädret lockar mer till det förra, och sagt och gjort har vi tagit bilen de 800 meter vi har till skogen. Varför trötta ut sig längs tråkiga villagator? Jag trivs i skogen, den gör mig lugn och med mina dubbskor och stavar klarar jag en liten promenad. Det är inte bäckenet som vållar mest problem utan snarare höger framfot och vänster armbåge. Tänk om jag kunde få gå på moln istället för glas? Kylan, -12, gör också muskulaturen mer stel men jag inbillar mig att det är mer av ett inkörningsproblem. Jag vänjer mig! Då är besöket på köpcentret under julrean betydligt värre. Stora, långa gallerior som är fullpackade med köplystna skrämmer mig. Igår behövde vi ta oss tvärs igenom en av de större galleriorna för att nå bion, och jag lovar att det var en väsentligt mer ansträngande fem minuters promenad än 20 minuter i skogen. Jag behöver det vackra runt omkring för att lugna mina sinnen. Men jag kan gå, även om jag ännu inte är helt framme!

Bedövande vackert!

God Jul!

I år har jag pyntat, lagat mat, städat och till och med hängt med på barnens olika julavslutningar. Långt borta känns alla jular då jag legat på soffan och maken fixat julstämningen. För första gången sen jag blev förälder känns det som om jag deltagit i julen. Det är stort! Dagarna innan jul lyckades jag höja tempot ytterligare, och klarade både julklappsinköp och julfest med jobbet på samma dag. Fast nu har tröttheten sakta smugit sig på, och ja, jag somnade under Kalle. Men det roligaste under julen har hittills varit att träffa familj och vänner. Alla säger de samma sak; "Oj, vad Du går bra!" Det gör mig så glad. Att sonen och mitt bäcken mår bättre är de allra bästa julklapparna!

Här trivs jag och katten!

Ett år efter första operationen

Idag har det gått exakt ett år sedan den allra första operationen i Ängelholm. Då sattes en provspik in i min högra bäckenfog, SI-leden, för att pröva om en steloperation kunde förbättra min hälsa. Skulle jag äntligen få bukt med min kvardröjande bäckenuppluckring? För trots att mina barn var åtta respektive tolv så satt foglossningen kvar. Mitt första och viktigaste mål med operationerna var att minska smärtan. Jag var innerligt trött på all värk som ständigt och jämt pockade på uppmärksamhet. Mitt andra mål var att öka rörligheten. Jag ville kunna gå, slippa kryckor/rullstol, och bara ha möjligheten att promenera igenom snabbköpet. Så hur ser resultatet ut? Är mina mål uppfyllda? Jo, jag kan vända mig i sängen om natten utan att vakna av smärta. Nu tar jag inte smärtisar varje dag av gammal vana utan bara när det behövs. Det blir väldigt mycket mindre piller. Men visst gör det ont då och då, framför allt dan efter ett besök hos sjukgymnast M. Svaret på andra frågan blir också ja, jo jag går så otroligt mycket bättre numera. Tio minuter i högt tempo på gåbandet är inget större problem längre. Wow! Det trodde jag välan aldrig. Jag kan oftast gå igenom köpcentret och jag har till och med följt med mina kollegier ut på lunch. Må så vara att jag ibland behöver käppen när jag går, jag går. Jag tränar vidare mot ett nytt år med nya mål. Det är häpnadsväckande att kunna öka träningen vecka till vecka, efter alla tröstlösa stunder med en massa stabiliseringsövningar. Enligt dr. Bengt Sturesson, ortopeden som utfört mina fusionsoperationer, tar läkningen tid, ett två år på ett ungefär. Det ska verkligen bli spännande att se vad jag klarar om ytterligare ett år! Jag-är-helt-enkelt-jätte-nöjd-med-mina-tre-steloperationer-av-bäckenet! Och tack kära läsare av Bäckenbloggen för att Ni vill följa med på resan!

Grattis Bäckenbloggen på Ettårsdagen!

Dag 2

Snart har ytterligare ett dygn med en förträfflig spänningshuvudvärk passerat. Förutom ett ont huvud, är nacke och axlar spända och jag är lätt illamående. Det hela började i onsdags med ett långt möte. Att vara stilla en hel dag är döden för kroppen. Vi är gjorda för rörelse. Dagen därpå hade jag ett inbokat besök hos sjukgymnast M. Att träna med huvudvärk är ingen framgångssaga. Men jag hade en idé att träningen skulle lösgöra spänningarna, och samtidigt kände jag lite panik för att min onda hals satt käppar i hjulet för en hel veckas träning. "En hel vecka utan träning", bara tanken gör mig stressad. Så när M. tyckte att jag skulle ta det lite lugnare (tror att mitt ansikte tonade mot grönt när jag gjorde sextio utfall) lät jag bli att lyssna. Jag körde på! Jag vill så gärna bli bättre, starkare och friskare. Jag vill få fler kickar av träningen. Jag vill i mååål, bli bäst och det skulle helst ha skett igår. Men som vanligt, antar jag, är det resan som är målet. Fast resa med värk är inte kul. Min spänningshuvudvärk sitter där den sitter. Inte ens ett besök hos söta hästen fick det hela att lätta. Okej, dags att verkligen vila!

Jo, hon rider med säkerhetsväst. Den är under täckvästen!

Martyr, eller?

Det gör ont när jag tar trapporna upp till barnens sovrum på övervåningen, och det känns så otroligt välbekant. På en gång blir jag så hemma med min kropp, avslappnad och igenkännande. Japp, det här känner man igen och jag nästan småler åt den bekanta känslan. Bäckenlederna, mest den högra gör rejält ont och armar och fotleder är så stela. Så här var det minsann hela tiden förut, vilken kontrast mot mitt liv nu. Hoppsan vad det känns, aj, men jag behöver då inga piller. Det här klarar jag en stund. Härliga smärta, nu känns det att man lever. Kom igen och se på mig, jag klarar ett och annat och har ändå superont! Jag måste vara en super människa! Fjorton år och tre operationer och visst klarar jag lite värk. Jag är med, allt är som förr, min kropp och min smärta. Trygghet, hinner jag tänka tills endorfinerna tar ett ännu fastare grepp om mina tankar och jag helt skenar iväg. Underbart? Men äsch, vad dillar jag om? Jag är ingen martyr! Snarare lurar en förkylning och nu går jag genast och tar en hel hög med piller. Sen går jag och lägger mig. Vem försöker jag lura? Varför ska jag gå runt med en massa värk och samtidigt lovorda smärtan. Den som har mest ont vinner inte. Det är den som försöker bemästra den som får medaljen. Då, med mindre smärta, blir livet så mycket roligare att leva!

Lizzykatten tar hand om matte i kväll!

Fotsulorna igen!

Mina fotsulor har trilskats till och från de senaste fem åren. Tidvis har jag inte kunnat ta ett steg utan skor på fötterna. Alla mina piller mot reumatism har gjort susen men värken finns där till och från. Just nu är det till. Det beror på flera saker; dels går jag alltmer och belastar fötterna men jag har också tränat en hel del på balansplatta och stått på ett ben. Eftersom jag har en tendens att lägga vikt på yttre delen av foten har jag tränat på att använda innersidan istället. Och sen har jag kört bil med manuell växellåda. Det är svårt för högerfoten att fixa! Mina fotsulor behöver bli mjukare och det är då den gula piggbollen kommer till användning. Meningen är att jag ska rulla mina fötter över den och på så vis öka flexibiliteten. Jag tränar på! För det är en smula irriterande att fötterna gör ont nu och gör det svårare att gå när mitt bäcken äntligen inte sätter käppar i hjulen för rörelse framåt. Men nu ska inte några fotsulor få stoppa mig! Jag rullar på!

Rulla och rulla...

Helgens äventyr

Så kom lördagen och det var dags för Friends arena och Horse show. Biljetter, vanliga biljetter (dvs inga handikapplatser) var beställda för ett halvår sedan. Det var då i våras som jag bestämde mig för att i år skulle jag göra det här på egna två ben utan hjälp av rullstol. På det hela taget gick det bra men jag har en bit kvar. Betyget blir precis godkänt. Det var otroligt mycket folk och många trappor. Jag var rädd för att bli knuffad och sen blev det stressigt. Det var då som jag började spänna mig alltmer och så var värken igång, i en ondcirkel av späning och smärta. Ifrån lilltån upp till höger axeln kröp den stekta baconkänslan som jag beskrivit tidigare. Väl hemma dundrade jag på med piller och värmedyna. Kontentan är att jag måste fortsätta att träna på nya situationer som kan bli stressiga! Min kropp, läs bäckenet, är så extremt stresskänsligt. Det här en pusselbit som måste lösas. Kanske ska jag bara acceptera att bäckenet gör ont, och sedan bara slappna av istället för att varva upp mig? Men samtidigt är jag stolt över mig själv att jag låter mig utmanas och inte bara knallar på i den vanliga lunken. Igår söndagen kändes kroppen betydligt bättre och det blev en tiominuters promenad med dottern skrittandes till häst, inga problem alls! Där fanns lugnet, och min egen takt, då får jag med hela mig, utan smärta!

Gymnastik till häst, voltige, kommer aldrig bli min grej!

Lista: Varför går det framåt?

Det står klart att jag har nått en ny nivå med min träning, och det märks även i min vardag då käppen är inte alltid med mig och att framför allt min värk blivit så mycket bättre. Tänk att kunna vända sig i sängen om natten utan att vakna av smärta. Det går framåt. Frågan är vad det beror på:
1. Steloperationerna av mina två SI-leder är förstått den främsta orsaken till framgång. Det var ingen lätt match men jag är jättenöjd.
2. Träna, träna och åter träna är det jag ägnat mig åt det senaste sex månaderna, läs tretton åren, ofta varje dag, och det är nu efter operationerna som det ger resultat, verkligen resultat.
3. Jag får så bra pepp från min omgivning d.v.s. familj, vänner och arbetskamrater, och så finns ju sjukgymnast M. där också. Jag har mött en massa sjukgymnaster och M. är bäst!
4. På jobbet så presterar jag och gör skillnad. Jag behövs, vilket är viktigt för självkänslan.
5. Tiden går, och nu har det snart gått ett år sedan första operationen. Det läker bra!
6. Jag har börjat agera på en ny arena där ingen egentligen känner mig eller min sjukdom. Där är jag bara jag, utan några större krav. Jag mockar men kör ingen skottkärra och jag sopar stallgången. Här trivs jag och andas häst, bland det bästa som finns! Jag mår allt bättre, och sannerligen var det länge sedan det var så roligt att leva som det är nu! Skål!

Dags att fira framgång med favvoskumpan!

"Dags att korka upp bubbel"

Precis så sa sjukgymnast M:s idag efter vårt avslutade träningspass. Det gick helt enkelt jätte bra. Faktum är att jag har nått en ny högre nivå med min träning. Efter cykel, benlyft och lite diverse gjorde jag sextio utfall med tvåkiloshantlar i nävarna. Sjukgymnast M. uppmuntrade mig till att försöka nudda knät i golvet vid utfallet. Och då hände något. Istället för att bli arg, läs rädd, så skrattade jag bara och provade. Det faktiska resultatet var väl inte strålande men inställningen kammade guld! Till julen ska jag klara att ta knät till golvet! Gubben på axeln som brukar hojta negativa kommentarer hördes inte heller av när jag traskade mina tio minuter på gåbandet. Jag var där, hela jag och slappnade av. Det var riktigt kul! Nu börjar det hända! På lördag kommer provet. Då blir det upp till bevis om jag verkligen kan gå, eller inte! Rapport kommer, jag lovar! Och bubblet då, jo jag sparar champagnen till fredag. Då ska jag fira att det sannerligen går framåt!

Jag firar med en bild på en mjuk hästmule.

Utmanar gränser

Jag har kört hårt några dagar. Det har varit mycket på jobbet, och det är en utmaning att hinna allt på en halvtid. Träningen hos sjukgymnast M. gick fint den här veckan. Jo, nu har jag höjt intensiteten ytterligare. Det blev bl.a femtio benlyft med tvåkilosvikter och tolv minuter på gåbandet utan oro. Jag var inte rädd, istället tror jag att jag har börjat slappna av. Sakta börjar vetskapen finnas där att mitt bäcken kommer att hålla, det går inte sönder. Jag kan ta i, köra på och våga testa gränser! Jag har faktiskt gjort saker de senaste dagarna som jag inte fixat/vågat på flera år! Alltifrån bullbak, sopa stallgången, sitta på bio 2,5 h till krattning av löv har jag klarat av. Det fungerar, jag överlever. Eftersom jag nu klarar av en högre nivå träning, så tror jag att jag kan slappna av mer när jag utför övningar på en lägre nivå, liksom vardagliga sysslor. Hänger Ni med? Jag har lämnat min gamla trygghetszon. Sonen inspirerar mig. Han måste vara lite vaksam efter olyckan i våras men tror Ni att han är rädd? Icke, han drar runt som vanligt och i och med det så blir det så mycket roligare. För mig går det framåt även om jag ikväll är darrbent, och lider av ömmande armar. Möjligen har det blivit lite väl mycket gränsöverskridning..

Rulla bullar ger ömmande armar.

Med motorväg till bäckenet

Från en stund till en annan kan bara mitt bäcken förändras. Det går från noll till hundra hur snabbt som helst. Ungefär som du accelererar på en motorväg. Du trycker gasen i botten och dundrar plötsligt fram i 120 km/h, oj kör jag så fort, tänker du. Det är fantastiskt att stunderna när jag inte känner smärta i bäckenet blir allt längre och oftare. Men sen kommer all värk på en och samma gång. Bara så där, eller? Nej, faktiskt inte. Det handlar om stress. Vissa får ont i magen eller kanske i huvudet. Jag får ont i bäckenet när det blir stressigt, och det handlar nästan uteslutande om negativ stress. Till exempel när barnen bråkar eller häromdagen när jag skulle löneförhandla med chefen. Svisch, stressen flyger rakt upp i skallen och landar nere i bäckenet! Smärtan är monumental. Jag kan knappt andas än mindre förflytta mig. Och då drabbas jag förstås av lätt panik, vad är det som händer? Har någonting gått sönder? Det här tankarna blir varken mitt bäcken eller skalle ett dugg bättre av. Jag vet. Så jag försöker andas ner i magen och slappna av. Bäckenet är min akilleshäl, för alltid? Jag vet inte, men mitt bäcken är min känsliga punkt. Jag måste jobba vidare, med både kropp och själ.

Gamla mönster sitter i....

Jag tar tillbaka mina gamla jaktmarker

En gång i tiden jobbade jag inne i stan. När arbetsveckan var över brukade jag gå, till fots, från den ena sidan stan till den andra. Det tog ett tag. Jag passerade människor, byggnader och gick in i en och annan affär. Det var en sådan frihet då veckan var över, en sådan avkopplande känsla! Allt det där slutade jag förstås med. För att gå på stan med bäckensmärtor är allt annat än avkopplande. Periodvis har jag trott att jag utvecklat torgskräck, öppna ytor med en massa människor - hjälp! "Tänk om någon går in i mig och krockar!" Och i mitt bäcken har smärtan stegrat steg för steg. I torsdags var det sex månader sedan min senaste operation, och i lördags var det dags att fira. Jag bestämde mig för att det var dags att återta mina gamla vanor. Jag åkte mot stan, alla människor och myllret. Det var lite som att komma ut efter en lång tids sjukdom, hm så är det visst! Färger, former och rytm var lika som förrut men ändå olika. Jag hade bestämt mig för en liten tur men allt lockade och inget bäcken protesterade. Jag gick på och jagade som alla andra! Det fungerade. Och jag har ingen torgskräck, istället har jag ett nytt stärkt superbäcken. Med det kommer man långt, just nu bara något kvarter men jag siktar på att ta tillbaka hela storstan...

Jag är med!

Jag har drabbats av....

...något mycket dramatiskt och oväntat! Jag har fått skavsår på hälen, en klassisk blåsa. Det trodde jag välan knappast att det skulle hända mig. Sjukgymnast M. har ju uppmanat mig att våga ta promenader. Och jo, idag bestämde jag mig för att hänga med på en mycket liten runda när dottern skrittade ut. Det var inte långt och det gick inte så fort men det gick fint. Gubben på axeln var långt borta. Det kom inga negativa kommentarer utan istället njöt jag av höstluften och av en vacker omgivning. Men sen ikväll kom upptäckten att en vattenfylld blåsa gjort entré på min vänstra häl. Okej, det må väl vara hänt. Jag blev bara så paff. Jag kan inte minnas när jag senast drabbats av skoskav. Och en blåsa är normalt för någon som kan gå. I tanken är jag ännu inte riktigt där. Det är alltjämt lite svårt att placera sig i kategorin "gående". Men jag kan gå, jo, jag kan gå! Min blåsa på hälen blir mitt bevis.

Hästpromenad...

Hjärnspöken och ljumsken

Idag har jag varit hos sjukgymnast M. och kämpat med ilsken ljumske och onda hjärnspöken. M. har börjat utmana mig mera så det blev trekilosvikter runt vristerna idag. Det kändes som om jag inte kunde rubba mina ben det minsta lilla. Gravitationen var total! Jag började med vänsterbenet. Det gör jag alltid eftersom höger bäckenfog är fortfarande den som trilskas mest. Precis när jag skulle börja poppade gubben på axeln fram, mitt onda hjärnspöke! "Det här går aldrig", kraxade han olycksbådande. Då började kampen, som så ofta utkämpas under träningarna. Jag - mot - gubben! Kampen om benlyften vann jag. Det blev tjugo stycken på vardera ben, totalt fyrtio stycken, rekord! Då började höger ljumske klaga som vanligt, eller är det gubben på axeln som kör med fula trix och säger till ljumsken att protestera, jag vet inte? Nästa rond gällde löpbandet. Så fort jag börjar gå kommer alla orostankar på en gång. Alla mina sinnen lyssnar totalt på kroppen efter allt som kan komma att göra ont. Minsta lilla muskeldragning blir en uppmaning att sluta. "Varning, varning, total förstörelse!" Varje steg blir en kamp. Som Ni förstår har jag lite att jobba på här! De här känslorna är inte under kontroll. Jag kan gå. Jag går inte sönder, eller? Tålmodiga M. menar att det tar upp till en miljon gånger att bryta en vana. Och gubben på axeln har en fjortonårig vana att hojta och varna mig för att gå. Jag måste gå och gå, minst en miljon gånger till, för att komma vidare. För det vill jag. Gubben kommer fortsätta att skrämma mig, jag vet! Jag ska gulla lite med honom, trösta honom. Han är rädd, livrädd faktiskt. Den slutgiltiga segraren kommer att bli jag!

Efter all baklava så är träning nödvändig.

Tur och retur

En vecka senare och jag har sannerligen utsatt bäckenet för påfrestningar. Och JA, det har fungerat så gott som fläckfritt, och JA, jag är mycket imponerad. Med en längre flygresa och transfer på obekväm buss trodde jag att bäckenet skulle protestera. Framför allt lite större flygplatser med långa gångar är direkt ångestframkallande när bäckenet krånglar. (Just i långa gångar sitter det mycket ångest, eller hur?) För att göra det hela mer behagligt tog jag rullstolen. Det är kanske överkurs men samtidigt gör det att resan med familjen blir smidigare. Jag blir helt enkelt gladare. Det behövs ännu mera träning på gåbandet för att övertyga mig att jag faktiskt kan gå! Väl framme på resmålet parkerade jag rullstolen på rummet en vecka och förlitade mig på stavarna! Jag klarade även att gå ner och upp ur havet utan stavar eller stöd, trots rejäla vågor. Det var lite läskigt men det är sannerligen ett stort framsteg. Det är inte något som jag skulle fixat innan steloperationerna. Hotellet hade också ett bra gym så jag tränade på som vanligt. Oj, vilken skillnad det är att resa när man mår bra. Även familjen blev positivt överraskade att jag kunde hänga på. Nu måste jag träna mer på att gå, så jag klarar de där långa flygplansgångarna nästa gång. Den här resan gav mersmak. Jag har definitivt lämnat soffan!

Som en tavla fast på riktigt!

Vakuum

Under alla dessa år stod bäckenet där och trånade som problemområde nummer ett i mitt liv. Allt, ja nästan allt kretsade runt Si-leder och andra småleder som min RA satt tänderna in. Det var värk, piller och försök till träning! Steloperationerna av bäckenlederna förändrade så mycket. Väldigt mycket. Den största skillnaden är att jag inte längre har ont hela tiden. Jag kan vända mig i sängen om natten utan att vakna av smärta. Och för det andra så går jag inte längre runt och oroar mig för hur jag ska klara av smärtan, orka min vardag och hitta strategier för att klara livet i stort. Frågan är vad jag ska jag oroa mig över nu då? Det är som om hjärnan är van att alltid vara på helspänn, att alltid gå på de där sista resurserna innan ett totalt sammanbrott. "Smärta - oro - smärta - oro!" Det har skapats ett vakuum, ett tomrum, där mina "bäcken-oros-tankar" en gång varit i huvudet! Vad blir det nu då? Vad ska jag nu kanalisera min oro på? Men hallå, stopp ett tag. Jag behöver inte oroa mig! Tankar om ångest och oro behöver inte ta över. De har inget egenvärde, i alla fall inte i någon större omfattning. Jag måste liksom sätta mig och min hjärna på omprogrammering. Tålamod, bara tålamod och en massa meditation! Det är okej att njuta av livet! 

Grattis A!

Träna och åter träna, alltid?

Jo, jag tränar på. Fast jag måste medge att jag haft en paus sedan i tisdags och besöket hos sjukgymnast M. Då gick det trögt. Jag har känt halsont till och från och då är det svårt att veta hur mycket som är bra att träna. Gubben som sitter på axeln och som tittar fram när det är träningsdags, utnyttjar gärna mina tveksamheter. Min övertygelse att träning är den rätta vägen måste bara ljuda starkare än gubbens tjat. Sjukgymnast M. hjälpte till att mota gubben i grind. Fast dagen efter fick jag käka några smärtisar igen. Vet inte om det är okej, eller om jag bara är känslig. Sjukgymnast M. anser att träningsvärk ska släppa på tredje dagen annars har man tagit i för mycket. Så två dagars haltande på piller är kanske okej? Idag lördag, var det upp på cykeln igen. Och efteråt blev det välförtjänt vila på soffan med Lizzykatten som bästa värmedyna. Tänk att hon vet att högersidan ger matte mest problem.

Lizzykatten, bästa katten!

En dag vila och en dag aktivitet

Helgen har inneburit kontraster med en dag vila och en dag med aktiviteter. Vristen är bättre men halsen ömmar. Möjligen är en förkylning på G så träning har uteblivit. Jag kände mig helt sänkt i lördags och dagen bjöd på total vila. Den blev en dag för att komma ikapp! Vi hade ingenting alls inbokat! Och jag sov länge! Det är två saker som inte händer alltför ofta! Maken lurade med mig på en cykelutflykt som blev till en liten skogspromenad! Jag hade helt enkelt för lite luft i däcket för att åka elcykel. När jag tänkte på att jag drog cykeln framåt gick det hur bra som helst att gå. Däremot kändes tanken på att jag just då tog en skogspromenad inte alls bra. "Jag kan ju inte gå!" Det är så mycket som sitter i huvudet! Under så lång tid har ordet gå varit så laddat. Jag måste lura mig själv ännu ett tag till. Men sjukgymnast M. skulle ha blivit stolt!

Söndagsdrömmar...

Trist vrist

Det har varit en trött vecka, och nu är det äntligen helg. I tisdags var jag hos sjukgymnast M. och tränade på som vanligt. Det gick fint. Framför allt fungerar min balans utmärkt. Det gick också bra att gå tio minuter på gåbandet. Men dagen därpå började mitt vristproblem. Jag skulle gå nerför en trapp på jobbet, helt vanligt så där, men det tog bara tvärstopp. Smärtan skar genom vristen, och där är den kvar. Jag, som varit så glad över minskad dos med smärtisar, har börjat knappra igen. Det är så hopplöst trist att det är något annat än bäckenet som bubblat fram nu och hindrar min gång. Men jag vet: det här går över! Antingen försvinner det av sig själv och beror bara på överansträngning. Eller så har min alldeles underbara RA dykt upp igen, för jag känner igen smärtan. Den är inte ny, snarare nygammal. Trilskande fotleder har jag haft förr innan jag började med mina biologiska mediciner. Så kan hända är det dags nu att börja igen. Hösten och kylan är definitivt här. Det brukar gå hand i hand med reumatismen. Tack kära bäcken för att Du håller dig i schack! Nu ska jag vila på soffan hela helgen!

Mina gamla kängor får vila ett tag till...

Motivation

Hur upprätthåller man motivation till träning dag efter dag? Att träna inför ett lopp motiverar många eller kanske i grupp på Friskis med andra, men det funkar knappast för oss med bäckenbesvär. Nästan varje dag gör jag mina övningar i hemmets lugna vrå. Ibland står de mig upp i halsen men det är bare och åk. För i och med träningen så vet jag att jag mår så mycket bättre. Jag stärker och satsar på mig själv. Oftast har jag numera också vett att avstå träning de dagar då bara vardagen är ett svettigt pass i sig. Med mina operationer har jag verkligen fått en jätte chans att förbättra min tillvaro. Det har inte varit gratis! Nu vill jag betala tillbaka lite och visa att jag var värd att satsas på. Jag följer min del av avtalet. Men den största sporren är att mina träningsresultat förbättras alltjämt. Jag har gått från noll benlyft till sextio och från rullstol till tio minuter på gåbandet. Det imponerar och motiverar stort! Jag fortsätter träna!

Nya skor motiverar också, tack R!

Sjukgymnastik och reumatologen

Idag började jag, i arla morgonstund, med ett svettigt pass hos sjukgymnast M. Jag har känt mig lite mer stel på morgnarna de senaste dagarna, det måste vara kylan, så jag började mjukt. Men M. körde på: "Tänk på att det vore eftermiddag istället", löd kommentaren. Okej, jag körde på med fyrtio benlyft med tvåkilosvikter runt vristerna. Och det gick bra. Jag är ständigt orolig för min högra ljumske men bara jag släpper oron, och slutar prata (!), förlåt M. Jag har god insikt om att nya övningar skrämmer mig. Ständigt finns den där gubben på axeln som kraxar beklagande: "Det går aldrig!" Genom att prata pyser oron ut lite. Det är svårt för mig, att lita på att bäckenet håller efter alla dessa år med smärta. Innan operation gjorde alla rörelser ont och jag är rädd för den skarpa plötsliga smärtan. Nu efter operation vet jag inte längre var gränsen går men det är som om jag ständigt måste vara på min vakt. Alla nya rörelser blir ett potentiellt hot! Det blir en stor psykiskt likväl som fysisk utmaning för mig och M. Men allt gick bra förstås! Och jag avslutade passet med tio minuter på gåbandet! Därefter styrde jag kosan till Reumatologen på stora sjukhuset. Min RA håller sig tämligen lugn för tillfället så jag fortsätter att vara medicinfri. (Inga svullna leder, dock över tio ömma.) Men min läkare gav mig inga större förhoppningar om att det håller i sig. "Ring mig när det kommer!", var budskapet. Ja, ja... Jag tränar på tillsvidare!

Alla dess långa korridorer, hann med besök på röntgen oxå!

Jag klarar mig utan...

Mycket piller har det blivit sen jag blev sjuk. Först var det bäckenuppluckringen, även om jag inte tog en enda värktablett under mina två graviditeter. Det blev morfin direkt efter istället! Och sen kom mina sköldkörtelproblem och slutligen (förhoppningsvis) min reumatism. En av de piller jag knaprat länge är Alvedon med modifierad frisättning. De ligger och pyr under dagen. Helt slentrianmässigt har det blivit en massa år nu, typ frukost, lunch och kväll! Men nu har jag börjat bryta den vanan. Eftersom jag gjort paus med min RA-medicin, vill jag liksom att kroppen ska vara ren, och det gör faktiskt inte lika ont hela tiden längre. Jag kan klara mig utan smärtisar! Det trodde jag välan aldrig. Men okej, måndagmorgon och det känns stelt och min förbenade ljumske smärtar. Jag ska till jobbet! Klart att jag tar ett eller två piller. Men jag känner efter först, imorgon kanske jag låter bli?

Lite reklam...

Dålig kombo

Maken är bortrest sedan några dagar och jag har ensam dragit familjeruljansen. Jag har snurrat mellan att jobba, laga mat, skjutsa, koordinera och ordinera. Ett visst ökat stresspåslag har infunnit sig. Och jag erkänner; jag har orerat friskt! Hur orkar makalösa ensamma föräldrar? Dessutom har jag sovit dåligt. Lizzykatten roar och oroar på natten, hon biter mig i tårna! Jag tror hon också saknar husse. När tröttheten kommer, smyger värken sakta fram. Det är som att motståndskraften mot det onda minskar när man sovit dåligt, och tålamodet gentemot kroppen är inte på topp när stressen ökar. Det blir en dålig kombination med andra ord. Jag är stel i kroppen och bäckenet ömmar både här och där. Det känns inte det minsta roligt. Jag hoppar träningen idag och lägger mig tidigt istället. Det blir bättre imorgon. Tack och lov är arbetsveckan snart slut. Det blir till att vila ut till helgen och då är äntligen R. hemma igen! Då får jag och mitt bäcken pusta ut!

Jag tänker inte plocka äpplen i helgen!

Magi?

Som om någon har svingat en trollstav och ordinerat höst har nu värmen försvunnit och kylan anlänt. Det känns lite varstans i kroppen. Den där känslan av att kroppen är som knaperstekt bacon kryper allt oftare på mig. Skönt nog har ligament och muskler i magen lugnat ner sig betydligt. Lördagens äventyr var ett rejält träningspass. Sakta men säkert börjar jag förstå att jag ska tänka en helhet med vardag och träning, och fortsätta att vila. Det där berömda ordet lagom är bra. Först idag, tisdag har jag tränat igen, och jag tror att någon trollkarl eller häxa måste ha varit framme också här och svingat en trollstav. Jag klarar fler och fler övningar som förut var helt omöjliga! Det ger sådana kickar. Jag skulle kunna träna hos sjukgymnast M. varje dag, men.... Just det, ordet var lagom. Idag blev det 60 benlyft med vikter!!!  Nä, det mest passande ordet måste vara magiskt!

Med trollstav på träning!

Bloggfrekvens och ligament

Okej, jag måste erkänna att mitt bloggande inte sker regelbundet. Det är så mycket annat som sker. Att jag bloggar mindre är snarare ett resultat av att mitt bäcken mår allt bättre. Det tar inte upp alla mina funderingar. Det är inte längre medelpunkten i mitt liv för jag har inte ont precis hela tiden! Wow! Så var glad att jag inte skriver lika mycket. Det är ett positivt tecken. Snarare är det så att jag bloggar när jag verkligen har ont, som idag. Jag tog ut mig alldeles i går. På lördagen var jag uppe på benen i fem timmar och gick runt utomhus i ojämn terräng med lite sittpauser. Det var fälttävlan och jag ville verkligen se. Jag gillar ju hästar! På kvällen började ligament i magen kännas av allt mer för var rörelse jag gjorde. Efter elva timmars sömn är det bättre men det känns. Snacka om allt hela kroppen sitter ihop och att bäckenet ständigt berörs i vad du än gör. Nåja, soffan och värmedynan måste ha sitt också, och bloggen förstås!

Vilket mod!

Rekord!!!

Helt utmattad ligger jag på sängen och stirrar i taket. Ryggen, bäckenet och benen pirrar av trötthet. Öronen tjuter. Och min hjärna är segare än segast! Men jag är så nöjd för idag har jag slagit ett nytt rekord!!! Jag gick fem minuter på löpbandet hos sjukgymnast M. med en hastighet på 2.3, och enligt R. blir min gångsträcka över 300 meter! Och detta helt utan hjälpmedel, och enligt M. helt utan att halta! Detta är definitivt ett rekord! Precis innan löpbandet hade jag dessutom gjort 24 benlyft på bägge benen, totalt 48 stycken och med enkilos vikter runt vristerna. Detta att jämföra med att jag innan operationerna inte ens klarade av att rubba högerbenet vid benlyft. Jag gjorde ju fiasko i Ängelholm, kommer Ni ihåg? Dagens siffror blir 300 samt 48! Jag är väldigt, väldigt nöjd. Det går framåt, lite knackigt ibland när jag tagit i för mycket, men det går framåt! Det var ett mycket bra beslut att låta göra en fusionsoperation av SI-lederna. Tack!

Beviset!

"Du går för snabbt..."

Härom kvällen kom kommentaren helt oväntat från dottern: "Mamma, du går för snabbt jag hinner inte med!" "Va?" Hörde jag verkligen rätt, gick jag för verkligen fort, för fort? Jo, dottern var några steg bakom och med mina stavar i händerna hade jag älgat på duktigt. Dessutom kom kommentaren från dottern som alltid uttryckt frustration över sin mammas kryckor, käppar, rullstol, orörlighet och allmän senfärdighet. Tji, fick hon. Mitt gående går allt bättre! Jag haltar inte längre och får med mig bägge benen. Hållningen är viktig och att kämpa på även om orken tryter snabbt! Ikväll ligger jag dock delvis för ankare i soffan. Jag gick ut lite för intensivt på jobbet idag och lyckades sträcka mig strax ovanför höger ljumske. Men vad vore livet utan värmedyna och minne av sommaren!

Njut!

Ett högre tempo

Det märks att terminen dragit igång på allvar nu. Jobbstart, föräldrarmöten, utvecklingssamtal, barnens aktiviteter och förkylningar osv. Det mesta har gått för runt några dagar. Och jag som härom dagen började funderar på varför jag inte orkat höja träningen på sistone. Här i ligger ju förklaringen, livet runt omkring är så mycket mer nu. Och jag orkar oftast hänga med. Men jag är bra trött. Framför allt känns armarna väldigt mycket efter en dag på jobbet. Det vobblar liksom! Idag har jag tränat hos sjukgymnast M. vilket gör mig ännu tröttare men väldans nöjd! Det går bra även om min högra ljumske fortfarande trilskas. Helt obehindrat gör jag benlyft med vikter om vristerna, wow!

Det är kul att träna!

Glad

Idag är det annorlunda. Tröttheten är inte förlamande och jag känner mig lugn. Jag nämner min sinnesstämningen för maken och han ger ett snabbt och rakt svar: "Du är inte arg idag!" Hm, kanske har han rätt i det. (Vanligtvis har jag rätt men i det här fallet tror jag på hans ord.) Jag är inte arg idag. Oftast är jag på gott humör, jag är en glad person, men på sistone har ilskan legat där och pyrt. Både små och stora saker retar mig, fast egentligen handlar det nog om frustration. Jag vill vara frisk och kunna göra allt, som alla andra! Jag vill vara normal. Nu när jag jobbar, och rör mig mer bland folk blir skillnaden mellan min värld och den "friskavärlden" (om det finns nån sån?) mer påtaglig. Jag måste hem och vila medan kollegierna kan kasta sig in i nya spännande projekt. Det tar så mycket energi att vara så arg, läs frustrerad. Så idag, denna vackra höstdag, orkade jag inte vara arg längre. Det är som det är och jag blir bättre och bättre, friskare, för var dag. Sålunda har tröttheten inte lamslagit mig och jag kommer lyckas hålla mig vaken till 22:00, nytt rekord! Det är bra att vara glad.

Vacker dag i vacker stad!

Piggelin

Det tjöt i öronen av trötthet när jag kom hem från jobbet idag. Dessutom kände jag mig otroligt stel i bäckenet. Jag är inte van att sitta så mycket. Hur ska jag orka jobba, och jag som inte ens jobbar hela dagar? Det blev vila på soffan direkt innan barn, mat och kisse började kalla på uppmärksamhet. Framförallt drog muskulaturen ihop sig men fogarna kändes okej. Efter en kort "power nap" och stor kopp kaffe kände jag att livsandarna började återvända. "Nu eller aldrig", tänkte jag, "upp och träna"! Efter femton minuter på cykeln blev det mina gamla vanliga övningar, ståendes och på matta, bäckenlyft, benlyft, lätta situps, hantlar, knäböjningar och armhävning mot vägg med mera. Idag glömde jag inte att stretcha ordentligt. Det är en smula trist att alltid slita med nästan samma övningar dag ut och dag in, men samtidigt ger det mig trygghet. Jag vet vad jag klarade igår och kan lättare mäta förändringar, se framgångar, och så kan jag övningarna i ryggmärgen så att sägas. Träningen gjorde mig gott. Musklerna slappnade av och stelheten försvann. Och så blev jag piggare, nästan i alla fall!

Liten blir stor, gäller både son och solrosor.

Pausa

Det är jag och ingen annan som känner när kroppen måste ta en paus. Tröttheten kommer smygande, sakta men säkert när jag varit igång några timmar på dagen. Och med tröttheten kommer värken. Om jag då inte tar en paus utan bara tar kör på kommer bäckenet definitivt att tvärnita inom nån timma eller två. Då blir det helt stopp! Det är klockrent. Så är det bara! Idag ville jag umgås med familjen och dagens mitt-på-dagen-vila prioriterades bort. Sen när jag tänkt att vila så kom något annat emellan och tanken på en paus försvann lika lätt som man blåser bort fröna på en torkad maskros. "Det här går ju fint!" Dagens händelser flöt på och jag hängde med. Men bäckenet gav sig lite mer tillkänna allteftersom eftermiddagen passerade, högerfog och vänsterfog, hm. Jag valde att inte lyssna. Det går att prova, läs pressa sig. När det var dags att laga kvällsmat ömmade det rejält. Äsch, det går att luta sig mot spisen, hänga eller sitta på en stol. Men när maten var färdig var jag också färdig. Nu var orken slut. Träningen uteblev, vilket inte är bra. Och resten av kvällen fick jag tillbringa på värmedyna, vilket är tämligen trist. Så vilka slutsater kan jag dra av dagens händelseutveckling? Vilka lärdomar tar jag med mig till morgondagen? Jo, jag ska ta en paus. Min mitt-på-dagen-vila behövs definitivt imorgon, men förhoppningsvis inte för all framtid.

Jag ville så gärna titta på de där katterna..

Första dan

Så var det dags för första dagen på jobbet. Jag kände mig nyfiken och glad men även lite spänd. Hur mådde alla mina goda arbetskamrater och hade verksamheten fungerat utan mig? Jag har hängt med i mejlflödet och gjort några besök men nu stod jag alltså där med mina stavar i händerna. Och vet ni vad, det kändes så där trivsamt, precis som vanligt! Några nya ansikten, extra pappershögar men doften, ursäkta lukten, var densamma. Oj, vad mycket att göra! Här behöver jag praktisera tålamod. Det gäller att bärga mig för att engagera mig i allt och vilja ta i överallt. Förmågan att bli alltför entusiasmerad måste kontrolleras. Jag ska ta till vara på mig och min kropp, även på arbetstid. En hållbar kropp tjänar både jag och min arbetsgivare på, i längden.

Alla lingon är inte röda men det blir god sylt ändå!

Tålmodig träning

Nu har jag varit igång med träningen några dagar efter förra veckans bakslag. Men jag tar det betydligt lugnare. Det blev inget gångband hos sjukgymnast M. härom dagen. Istället motionerade jag maskiner. Jag gör mina rörelser med en rad träningsmaskiner som behöver röra på sig för deras egen skull, alltså inte för mig. Det är ett trix sjukgymnast M. kör med mig när det känns motigt att använda sin egen kropp som ett konstant motstånd. Jag fokuserar då tanken, läs oron över eventuell smärta som kan uppkomma vid rörelse, på träningsmaskinen och inte på mig. Och så blir det en massa stretching efteråt, faktiskt flera gånger varje dag, och inte bara ljumskar utan hela kroppen. Jag stärker kroppen sakta men säkert och andas lugnt. Rehab kräver sannerligen tålamod. Stegen framåt är så små så små och nästan omöjliga att se. Motivation alltid! Jag trampar på och till slut en vacker dag når jag målet.

Min egen maskin som behöver luftas varje dag, nästan.

Kasta ankare och byt kurs

Jag vill jobba, öka min träning och vara aktiv. Jag vill må bra, inte ha ont och absolut inte ha några bakslag. Är det en omöjlig ekvation? Går det att sträva framåt och uppåt? Eller blir det ett ständigt harvande framåt och sedan bakåt? Kommer jag alltid att vara "bäckenet-hon-som-haltar" eller kan jag bli någon helt annan? Självbilden med ett ständigt ömmande bäcken måste bytas. Så vad är mitt mål? Vad siktar jag mot? Vem vill jag vara? Jo, jag vill klara ICA Maxi med en jätte vagn alla dagar i veckan och mer därtill, ha roligt. Jag vill vara stark. Men hur ska det gå till? I det här uppdrivna tempot och med attityden att det bär tills det brister, kommer det aldrig att gå. Istället behöver jag definiera mitt mål tydligare och se vägen dit, hela tiden. Att bygga styrka och kraft, det är viktigast just nu. Prioritera min kurs. Jag vet vad jag måste göra, det har funkat förr. Dags att meditera och kanalisera min uppdämda energi för att jag ska bli stark och frisk.

Alltid...

Tre dagar senare...

Jag vaknade på morgonen och insåg att min högra sida fortfarande gjorde så otroligt ont. Ska jag ligga kvar och deppa eller ta tag i livet, det var den stora frågan? Vis av erfarenheten vet jag att det blir inte ett dugg bättre av inaktivitet när halva kroppen är stel som knaperstekt bacon. Men att gå upp kändes helt otänkbart, inte en dag till... Kan inte värken bara ta slut? Tänk om den kunde bli restnoterad, ungefär som de där tavelramarna på IKEA. Jag bestämde mig för att inte tänka längre än ett varmt bad, dvs jag lägger mig i badet och tänker igenom livet, eg mediterar. Väl i vattnet, varmaste varmaste, slog det mig att om jag, dag tre efter mitt största bakslag sedan operation nummer två, kan ta mig ner i ett badkar så är det inte så farligt. Jag-kommer-snart-må-bättre! Värmen, lugnet och min nyfunna insikt gav trygghet. Så slappnade kroppen av. Det gör ont men tillförsikten infann sig där i badet. Imorgon kanske jag kan träna igen?

Mitt hemmaspa!

Bakslag

Okej, det var väntat eller? Någon gång kommer det, ett bakslag. Oftast bara så där oväntat. Precis innan det hände kände jag mig så klar med en massa uppgifter. Alla de där nödvändigheterna var färdiga. Skolan hade åter startat. Jag hade besökt jobbet och kollat upp en massa. Hemmet började åter ta form efter målningen. Och jag hade höjt träningen de senaste dagarna och det gick bra! Allt kändes så i hamn. Jag minns att jag tog ett djupt andetag, sänkte mina axlar och slappnade verkligen av. "Knak", lät det höra från min högra ljumske. Det var kroppens svar. "Jag har tagit dig hit men nu räcker det", tycktes min kropp säga. Snart ett dygn senare ligger jag fortfarande här på sängen med värmedyna, piller och stretching. Alla rörelser som involverar högersidan är mycket smärtsamma. Jag är en knaperstekt bacon som måste bli mjuk. Det finns tydliga tecken på överansträngning av musklerna på höger rumpa. Jag har tagit i för mycket, att jag aldrig lär mig! Jag skulle behöva kasta i ett ankare ibland för att stoppa min fart. Men jag ville så innerligt gärna passa på att göra allt (!), innan jag fick ont igen! Snacka om självuppfyllande profetsia. Exakt så blev det!

På' igen! Jag laddar!

Vilken gångstil har jag?

Jag var beredd på rejäl träningsvärk efter ett tufft pass hos sjukgymnast M. igår. Efter att jag värmt upp på träningscykeln kom M. med enkilostyngder som hon spände runt mina vrister. Skulle det bli fotboja också, räcker det inte med min egen kropp? Nu blev det benlyft med vikter, och det gick det med. Därefter låg jag på mage och lyfte ett ben i taget rakt upp. Här märktes en stor skillnad mellan höger och vänster ben. Som vanligt funkade inte höger, och det är som M. påpekade: höger rumpa behöver mera muskler. Avslutningsvis blev det sex minuter gång på löpbandet, wow! Då passade sjukgymnast M. på att fråga vilken gångstil jag har? Hm, jag har inte gått som jag gjorde igår på, säg cirka fjorton år! Jag minns inte min gångstil. Men efter dagens gångpass vet jag hur det ska kännas! Träningsvärken kommer nog imorgon!

Nu är det skördetid.

Vad ligger bakom garaget?

Jag är på väg över till grannen när jag ser den ligga slängd bakom garaget. Min krycka alltså! Oj då, tänker jag. Undrar hur länge den har legat där och vad använder jag nu förresten? Behöver jag inte kryckan, eller? Nja, enligt sjukgymnast M. ska jag helst använda gåstavar istället. Då ligger belastningen inte på armarna men samtidigt får jag stöd. Jag vill gärna ha något gåstöd både för mig och andra. I folksamlingar uppstår lätt paniken att bli påsprungen och käpp/krycka blir ju min orangea kon på huvudet! Akta mig! Mitt allvarligaste problem just nu är att mina gummifötter till stavarna har försvunnit. Det hörs när jag kommer och jag lämnar avtryck i form avsmå runda spår, hm. Kryckorna är mig kära. De är en trygghet men jag vet att det börjar bli hög tid att släppa taget. Och att min ena krycka ligger här bakom garaget beror på barnens "hjälp". De har helt sonika tröttnat på en hoppande mamma och gömt den.

Ett bra tecken

Kontraster

Min vardag, eller rättare sagt min kropp, känns stundom helt okej. Här hemma håller jag igång i lagom tempo med barn, matlagning och allmänt pyssel. Då oftast med en eller ingen krycka alls. Det är som om något bäcken aldrig krånglat eller som nån fot eller arm inte har en susning om vad artrit är. Men så räcker det med att hacka upp en halv gurka eller kanske böja sig ner för att ta upp durkslaget i nedersta lådan för att kroppen ska minnas. Värken kommer liksom dånande, öronbedövande i hela jag! Och för längre sträckor väljer jag fortfarande rullstolen. Nej, det är inte normalt men i små korta stunder så står jag faktiskt och verkar på två ben. Kroppen, jag, fungerar bättre, ibland två ben och ibland två hjul. Kontrasten ökar. Att den växer måste vara ett tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Först måste den ju växa för att sedan minska och helt försvinna, eller hur?

Blågult!

Fysioterapi

Så var det dags för besök hos sjukgymnasten igen. Jag gjorde snabbt ett erkännande, att jag inte tränat så mycket under sommaren. För vissa yrkeskategorier är det ingen ide att hålla skenet uppe. Man blir ändå avslöjad inpå bara skinnet. Nåja, sjukgymnast M. var ändå nöjd då jag berättade att jag ändå varit aktiv och hållit igång mer än normalt. "Det är också träning", sa hon snällt. Och sjukgymnastiken kändes fint. Jag började på cykel innan jag gjorde stabiliseringsövningar på brits. Femton bäckenlyft var en bagatell liksom tio benlyft. Sen körde jag uppresning med extra tyngd, lite jobbigare. Därefter gick jag sidledes och provade mycket rank balansplatta. Jag kunde balansera på ett ben både med höger- och vänsterfot. Men helt klart kändes högra, min sen tidigare mest onda höft mer. Passet avslutades med fem minuter på gångbandet. Jag blev rejält trött men allt fungerade fast sedan kom träningsvärken. Härligt, jätte härligt!

Dottern illustrerar

Att använda kroppen

Först har jag varit lite avvaktande. Medan maken snickrat och målat här hemma, har jag beställt grejer, surfat efter inspiration och kommit med glada tillrop. Bitvis har jag blivit modigare. Jag har inhandlat målarfärg IRL, självklart med bärhjälp till bilen och successivt närmat mig själva processen. Kan jag också prova? Maken radade upp luckor i garaget, tejpade, slipade, spacklade, tog fram färg och roller, med andra ord gjorde han allt förarbete. Sedan klev jag fram. Och det gick fint att använda kroppen, med en rejäl vilopaus efteråt. Dagen därpå blev jag modigare och gick på med storroller på vägg. Men där passerade jag min bortre gräns. Hela jag vobblande, armar, bäcken, ben, axlar. Nollkontroll! Usch vad läskigt! Jag tar härmed ett kliv tillbaka och vilar ut på soffan. Hur ska jag annars orka att träna?

Litet projekt med stor paus är bäst!

Det känns bättre

Kroppen har lugnat sig. Hand och fot är nästan tillbaka till normalläge. Bäckenet känns också bättre. Tänk vad snabbt det kan svänga. Vad skönt att jag behöll mitt lugn (någorlunda i alla fall) och inte började analysera för mycket varför smärtan ökat. Det är så lätt att gräva ner sig i orsak-händelse-konsekvensträsket istället för att bara vara. Vi måste lära oss att inget är konstant. Saker och ting ändras ständigt. Och om vi börjar ställa för många frågor blir det bara jobbigt, ibland ska vi bara låta det passera och försöka, det är inte lätt, att tänka på något annat. Självklart ska vi inte släppa ansvaret för våra onda kroppar men jag tror att vi mår bra av att unna oss en paus då och då. Samtidigt får den senaste veckans dipp mig att inse, att min kropp är otroligt känslig och sårbar. Jag måste tänka på vad jag gör och hur jag gör det, nästan alltid!

Lämna företräde i livets hjul!

På kryss

Jo, man måste nog också blogga i motvind! För det är så det känns förtillfället. Bäckenet ömmar i varenda fog som finns, och både vänster hand och höger fot har svullnat. Det är svårt att använda kryckorna eftersom jag inte riktigt kan greppa med vänster hand. Jag kan inte heller skjuta ifrån i steget med min högra fot. Dessutom har jag haft huvudvärk i flera dar. Mitt så tidigare hoppfulla och fräscha jag känns långt borta. Kommer min kropp alltid att bråka? Ska mitt bäcken fortsätta att konstra? Jag försöker resonera med mig själv, ibland är det motvind, och ibland är livet en behaglig medvind. Inget är konstant. Det kan svänga snabbt, till det bättre! Nu hoppas jag på svalare väder.

Jag vill vara en ståtlig ek som är oböjlig för vinden.

Härliga hav

Jag har alltid gillat att bada. I varmt vatten kan jag njuta och slappna av. I vattnet känns det faktiskt som att det är kul att ha en kropp. Här försvinner känslan av att mina armar och ben bara är de där onda tingen som jag ständigt måste dra runt på, ursäkta träna var det. I vattnet blir allt så lätt och ledigt, och följsamt. Jag kan bara njuta av vågorna, ligga och flyta. Det är så vilsamt. Kropp och sinne förenas! Smärtan är långt borta i mina tankar, så långt borta att jag tror att den aldrig existerat. Vad är jag? Vart ska jag? Allt och inget på en gång! Att bada med kryckor går utmärkt, bara man vickar ur vattnet ordentligt efteråt. Rosten kanske kommer till hösten. Och mina ärr täcks perfekt av bikinin. Jag bara älskar att bada, och njuta av min kropp!

Lizzy kan konsten, alltid!

God morgon Bäckenbloggen!

Nu är vi hemma från semestern, och det är forfarande varmt! Jag tänker klaga och säga att det är alltför varmt. Upp till 25 grader blir värmen ett smörjmedel för alla mina leder men där utöver blir det lite som en kickstart för värk i händer och fötter. Men mitt bäcken har klarat sig fint. Här måste jag förstås erkänna att träningen till största del också tagit semester. Fast jag har verkligen inte bara latat mig. Det funkar inte att ligga ner en dag. Då växer värken i ryggen. Lite anpassade utflykter varvade med sedvanliga familjepliktelser, dvs mat, tjat och gnat, har varit melodin. Riktigt trevligt! Oftast har jag kunnat hänga med i familjens fart. Men det är klart tack vare värmen har även deras tempo sänkts rejält. Fast nu önskar jag lite svalare dagar framöver...

Semesterminne

Härliga värme

Denna makalösa värme är som smörjmedel för alla leder. Jag går runt och bara njuter, härligt. Semester, värme och bäcken - det funkar fint. Jag har till och med klarat några utmaningar som att nå den perfekta stranden och köra runt med elcykel i gammal Hansastad, så mycket enklare än rullstol över all kullersten. Men jisses vad läskigt det är med brant uppförsbacke med en mängd turister. Att landa på ena foten är inget alternativ, då blir det för tungt. Det måste vara bägge. Jag känner mig modig på gränsen till dumdristig! Så länge det inte varit för många dubbelvagnar i bredd har det gått vägen. Men det är vansinnigt kul med nedförsbackar. Då går det undan. Jag känner att det riktigt suger i magen. Hoppas det blir många backar nedför framöver!

Och så hittade jag ett bäcken på museet och kunde visa barnen exakt var jag var ihopskruvad. Vad kan jag säga; intresset var svalt, mycket svalt!

Sur, surare, jag

En del av semestern är avklarad och vi ska strax åka iväg på nästa äventyr. Det betyder ompackning. Väskor ska bäras in, kläder ska tvättas och bilen ska packas på nytt. Själv är jag verkligen inte på topphumör. Snarare visar jag mig på min allra sämsta sida, gormar och surar på omgivningen utan att ge någon som helst tydlig förklaring på mitt bedrövliga betende. De hukar och jag eldar. Vad är det för fel egentligen? Varför beter jag mig så här? Låsningen i högerfogen har släppt, och det känns okej i kroppen men sannerligen inte i knoppen. Jag borde vara avslappnad och glad, hela familjen är ledig tillsammans, men nej jag är arg. Arg på kroppen, läs mitt bäcken, som ständigt skapar begränsningar. Jag kan inte bära, släpa eller packa. Istället måste jag hela tiden be andra och tillslut känner jag mig så tjatig och jag förlorar alltmer kontrollen över situationen. Jag måste hela tiden tänka i flera led för att inte missa något. Aha, just det! Nu vet jag. Det är den där kontrollen. Alltid vill jag ha kontroll över saker och ting. Jag vill ha kontroll! Att jag aldrig lär mig. Det går inte att ha allt under ständig uppsikt, inte ens med en perfekt fysik och psyke kan kontrollen alltid finnas där. Tänk att jag aldrig lär mig. Men nu har jag i alla fall ett leende på mina läppar...

Sudda

Bäcken på G

Det har funkat fint med semester hittills. Jag har glidit med i familjens tempo. Lata dagar har blandats med aktivitet. Bäckenet har hängt på. Men idag gjorde det sin envisa stämma hörd. Dottern och jag handlade på lilla lokala ICA när högerfogen bara skrik till. Aj, den gamla reprisen hade jag gärna sluppit. Det är som att dra för en mörk rullgardin över en solig sommardag full av förhoppning. Jag klarade dock att linka vidare på kryckorna och ut till bilen. Mitt mål med ICA maxi känns just nu som en hägring. Under semestern med familjen måste jag hitta tid till både träning och vila. Ett bäcken tar aldrig semester. Vem har jag försökt att lura?

Dottern och jag!

Bäckenbloggen tar semester

Vi är långt utanför stan, ute på landet, och jag är den första att erkänna att jag saknar Wi-fi. Min älskade padda är nästan lealös, och att skriva en blogg är en enda lång och hård teknisk kamp. Jag hoppar än hit och en dit för att få bästa täckningen. Det fungerar knappt. Här på landet ska vi ju njuta av lugnet och varandra. Så jag har bestämt att det får bli blogginlägg när täckningen och inspirationen finns där. Sålunda blir det lite semester även på Bäckenbloggen. Jag kommer inte blogga varje dag. Men jag känner redan en lätt abstinens, så vi får se hur det går. Som ni säkert har förstått har jag ett jätte behov att alltid prata bäcken. Det erkänner jag också! Tack för att ni lyssnar!

Semester