Vårt lilla hus

I dagarna var det femton år sedan vi flyttade in i vårt lilla hus, eller snarare stuga, ett klassiskt renoveringsobjekt där det mesta behövde åtgärdas. Med en otrolig energi slängde vi oss in all form av renovering där målet var ett hem som var ljust, fräscht och tidsenligt. "Det ska väl inte ta så lång tid!" Som vi bedrog oss! Visst trivs vi fantastiskt bra i vårt lilla hus. Det är super charmigt men det kommer aldrig få den där perfekta finishen som vi en gång mycket naivt planerade. Men jag ser inte längre de bristande detaljerna istället njuter jag helheten av ett levande hem med barn, familj, grannar, vänner och Lizzykatten. Alltid händer det något. Jag gillar det. Det är ett hem. Kanske har det med åldern att göra, eller med sjukdomen, men insikten att saker och ting inte behöver vara så perfekta har vuxit sig stark. Huset kan glappa eller vara lite skevt. Allt behöver inte fixas. Man kan trivas ändå. Vårt hus är nog lite som livet självt, tror jag. Grunden är stabil.

Vårt lilla hus för femton år sedan

Från sjukgymnastik till fysioterapi

Det började som bekant med rejäla bäckensmärtor tidigt i första graviditeten och strax därpå började jag hos sjukgymnast. Det var klassisk träning blandat med vattengympa. Jag minns att jag bara körde på utan att tänka själv eller känna efter, att jag litade blint på sjukgymnastens ord. Smärtan skulle ju gå över så fort bebisen var ute! Idag vet jag bättre så här mer än ett decennium senare. För det första är det du som måste ta kontrollen över din hälsa. Det är din kropp och därmed ditt ansvar att må bättre, varken träna för mycket eller för lite. Om du har en dålig dag med mycket annan aktivitet ska du kanske helt skippa dina övningar, och om du känner dig i toppform så får du absolut inte ta i för kung och fosterland. För det andra så försök att hitta en fysioterapeut med kompetens om bäcken men jag tror att det är viktigast att ni trivs ihop. Om du tränar med rätt övningar, läs stabilitetsträning, lite varje dag, kan du komma långt och må så mycket bättre. Lagom är bäst!

Råd efter operation

Hypokondri

Idag ligger huvudvärken lika tjock som dimman i Lützen, igen! Framför allt är jag stel i den övre delen av ryggen och i nacken. Jag tror jag legat för mycket på soffan. Sannerligen är det en svår balansgång mellan vila och rörelse. Nu har jag slutat helt med morfinet så man kan anta att det är ytterligare en orsak till att min kroppen inte är min vän för tillfället. Gubben på min axel har tittat fram och börjar kraxa om steloperationer och låsningar i nacken. "Trodde du att du skulle bli bra? Så kan det gå!" Och så har mina mystiska små blåsor i händerna dykt upp igen och förra gången betydde det skov. "Gulp!" (Men maken ser dom inte alls!) Kanske är mitt högra pekfinger lite varmt och svullet? Och har jag dessutom inte lite ont i halsen? Jag försöker lugna mig själv och andas. Jag mår bättre imorgon! Helt klart är att jag idag har jag drabbats av mycket allvarlig hypokondri!

OBS! Inge sjukhusbesök idag inte! Istället nya pelargoner. Tack R.

Stygnen är borta

Så här två veckor efter operation har jag idag tagit bort stygnen hos distriktssköterskan. "Jag tror jag gjort det här förut på dig", konstaterade hon när vi möttes i dörren. "Jo, det är tredje gången gillt", svarade jag. Ganska så smidigt kom jag upp på undersökningsbänken men när sjuksköterskan pillat bort samtliga stygn visade det sig att såret inte slutit sig ordentligt. Det blev till att tejpa ihop det. Nåja, det är klart att det inte läker när jag aldrig har tid eller ro att ligga på soffan. Jag finner det otroligt svårt prioritera mig själv när sonen inte mår bra. Hans konvalescens tar mycket tid och energi och jag vill verkligen vara till hands för att hjälpa och stötta honom. Men nu ska såret läka! Jag måste lita på att min omgivning klarar skivan. Och det vet jag att de gör! Mamma måste vila!

Min karriär som bikinimodell är definitivt över innan den ens startat!

Omgivningen och offerkoftan

Härom dagen stötte jag på gamla bekanta. "Å, stackare, är det bäckenet nu igen? Hur är det?", nickade de dystert och inkännande gentemot mig och min rullstol. Jag tycker om när folk bryr sig, vågar stanna upp och fråga hur det är! Men jag har ett val hur jag ska besvara frågan. Ska jag ta den långa versionen med offerkoftan på eller ska jag visa en käck fasad? "Nä, min rullstol tillhör det senaste vårmodet från Paris. Se vilken rull och lyster!" Om jag väljer den långa versionen med sonens olycka som extra ingrediens står snart mina åhörare med allt sorgsnare ansikten. Då måste jag trösta och ge dem stöd, eftersom kommentarer som följer inte blir några stöttepelare precis. "Å, stackars er, vad jobbigt!" Det orkar jag inte höra. Jag vet det redan. Det är pissjobbigt. Orden blir snarare energitjuvar än trösteord. Och jag behöver stöd från min omgivning och inte tvärtom. Jag behöver inte vända ut och in på mig själv för att sedan klappas på huvudet. Så jag tar den gyllene medelvägen, berättar lite och frågar hur dom mår? Allt syns ju inte som bekant på utsidan. Men våga fråga, det tycker jag om. Jag tar inte på mig nån offerkofta!

Resultatet av dagens läkarbesök, gissa kroppsdel?

Frisk?

Vad vore en dag utan ett läkarbesök och idag var det reumatologen som hedrades med min närvaro. Det är inte så ofta numera då mina värden anses stabila och man har ju inte tid att springa till doktorn varje dag, typ! Min reumatolog började med att gratulera mig till mina operationer som han hittills bedömde som mycket lyckade, dock tuffa men helt rätt, menade han på. Han hade granskat rapporterna från Ängelholm noga. Vidare konstaterade han att min reumatism kommit in i en lugnare fas. Det är visst ganska typiskt när man genomgår stora operationer. Kroppen fixar bara en sak i taget. Om jag har tur nu kommer den hålla sig inaktiv ett tag framöver. Så för att dessutom hjälpa läkningsprocessen efter operationerna ansåg han det bäst att fortsätta med uppehållet med min RA-medicin. "Så är jag frisk nu?" frågade jag doktorn. "Nåja, så småningom kommer reumatismen att bekänna färg", svarade min läkare. Jag hoppas att det dröjer mycket länge!

Bra besked på stora sjukhuset!

Femte dan

Och så var det fortfarande huvudvärk här. Men det känns som om den lättar, måste tänka positivt eller hur? Min vänstra sida, den nyopererade, känns allt stadigare och gör allt mindre ont, huvudet tar välan överhand (hm, överhuvud kanske passar bättre?) Jag känner att jag har balans och kan stå utan stöd. Kryckorna är med inomhus hela tiden och det är oftast inga problem att halta runt runt här inne. Ute gäller rullstol. Högersidan, som historiskt sett är min absoluta sämsta sida och som opererades först, får slita hund för att kompensera den vänstra. Och ja, det märks och jag är glad att det blev en lång tid emellan operationerna för återhämtning och för träningens skull. Jag tror att det är en av orsakerna till att jag orkar mer nu. Det gäller bara att ta det lugnt ett tag till!

Mycket vatten blir det! 

Huvudvärk....

Idag vaknade jag återigen med huvudvärk. Det blir typ fjärde dagen i rad med återkommande dunkar främst på högersidan i huvudskålen. Nu har jag även ömma muskler i nacke och övre rygg. Det är inte så roligt och tankebefrämjande precis. Sen några dagar har jag halverat morfinet och det är nog en av anledningar till pannknacket. Förra gången jag minskade var det samma sak. Men det gör mindre ont nu och jag vill gärna klara mig på mildare piller för att slippa alla mardrömmar som besöker mig om nätterna. Värmen är nog ytterligare en anledning till dunket. Det är synd att klaga, förlåt, men nu tar jag gärna en paus på några dagar. Så med isdynan ligger jag här på soffan. Det är astrist. Tack och lov för gamla långfilmer på tv. Deras långsamma tempo passar mig utmärkt, och jag flyr in i en annan värld.

"Rrrr i mitt huvud!

Nätverkar

Att känna att man inte är ensam betyder jätte mycket. Jag tänker närmast på att man kan bli väldigt ensam i sin sjukdom. Med sonens olycka har vi mötts av stora famnen från början, faktiskt redan i akutrummet. När jag fick reumatismdiagnosen fanns en kurator att tillgå men för bäckenbesvär har det varit tämligen tomt. Jag har känt mig grymt övergiven! Det är väl så när man har ett problem som inte är så vanligt, och som ingen riktigt kan förklara. Behovet att få dryfta just det här annorlunda är stort. Varför blev det så här? Vad kan man göra för att bli bättre? Vad ska man undvika? Det är då man vill nätverka. Träffas och dryfta, prata och diskutera, trösta och peppa! Jag har familj och vänner men dom förstår inte riktigt hur det verkligen ÄR. Och det är då det fantastiska nätet kommer in, för där nätverkar vi. Nästan varje dag kikar jag in hos mina "kollegier" för att kolla läget, kommenterar ibland, men läser allt. Tack för att just Ni bloggar, och väljer att berätta er historia. Tillsammans är vi inte ensamma. Se: http://frugnu.se och http://instabiltbacken.blogg.se samt http://mobil.steloperation.bloggplatsen.se dessutom http://mobil.si-ledsteloperation.bloggplatsen.se och http://foglossning.blogg.se. Och så min stora favorit för en stunds förströelse men även allvar: http://blogg.kattcenter.se

Ut ur buren och in i nätet! Tack!

Vanans makt?

Kan man bli van till och med luttrad av sjukdom? Eller ska man kanske oro sig ännu mera när nära och kära är sjuka? Jag tänker närmast på mitt bäcken och sonen. Härom dagen på avstämningsmötet på stora sjukhuset möttes vi av en allvarlig och uppsträckt stämning. Den ena deltagaren mer allvarlig än den andra medan min man och jag tillät oss faktiskt att både skämta och skratta. Är det normalt att reagera så? Eller är det konstigt? Undrar om det är så att man reagerar annorlunda och bemöter sjukvård och sjukdom på ett annat sätt när man själv lider av en kronisk åkomma? Eller har vi nåt en gräns för vad vi orkar ta in och lättar upp med ett skratt istället? Jag vet inte, men jag tror att vi sjuklingar inte låter oss avskräckas av lite fel och brister. Alla har oftast nåt, ibland märks det och ibland märks det inte. Det mesta i livet brukar som bekant bli ganska bra ändå!

Efter några klyftor blir det gott!

Det är (för) mycket

Jag saknar tid och ork till god reflektion för tillfället. Det är lite för mycket, och förmodligen påverkar morfinet också tankeverksamheten. Jag visste att det skulle bli tufft med halvsjuk son och en tredje bäckenoperation på kort tid, och ja, det är fullt upp. Tack och lov för supermaken, och supermormor finns ju också där förstås men mamma är mamma, tycker sonen! Nu har vi äntligen kommit till fasen att sonen går i skolan halva dagar. Det blir det väldigt mycket mera tid på soffan, och det behövs. Jag är vansinnigt trött! Men med vilan kommer en rad ostrukturerade och ibland obehagliga tankar både rörande mitt bäcken och sonens olycka. Det har varit en kämpig tid, nu vill jag ha en lång, skön och varm sommar.

Sommar, sommar, sommar

Busy, busy...

Idag precis en vecka efter operation häpnar jag på nytt över min kapacitet. Fastän jag idag hellre legat på soffan, läs behövt legat på soffan, har jag varit i farten. Det var dags för avstämningsmöte på stora sjukhuset med sonen, och jag ville verkligen vara med. En dusch med hårtvätt, lite smink och en ny blus gjorde susen, och med rullstolen gick det fint. Detta hade varit helt omöjligt en vecka efter operationen av min högra sida. Det måste vara vårvärmen samt att min vänsterhöft var i bättre skick som gör skillnaden. Men nu ligger jag här igen, och är rejält trött, och så har händerna svullnat på, precis som vanligt när jag rullar. Vilket tur att jag fixar bäckenet!

Min första böna, det går framåt...

Snurr

Idag känns det som om en smula snurrig dag. Jag tror att det vardagliga uppgifterna har kommit ikapp mig men med morfinets påverkan blir även det mest enkla saker ganska komplicerade. Jag vill ha min hjärna tillbaka. Tänk att kunna tänka någotsånära snabba och analyserande tankar. "Men", säger gubben på min axel, "om du har ont kan du inte fundera på speciellt kluriga grejor heller, och nu opererar du dig och allt blir bra. Punkt slut!" Jo, men försök att klara av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Facket och Försäkringsbolaget med morfin i knoppen. Nix, jag kom inte fram med budskapet efter att ha köat från plats 84 när jag ringde Försäkringskassan idag. Inte heller trillade polletten ner under samtalet med Facket och till Försäkringsbolaget. Jag förstår inte hur saker och ting hänger ihop längre. Det klickar liksom inte där uppe. Jag pustar och hoppas att det klarnar snart.

Inte riktigt min grej!

Inte bara kropp utan också knopp

Vaknar tidigt efter att ha sovit en god nattsömn. Jo, kroppen känns okej men jag är sådär läskigt torr i munnen som man blir av för mycket värkmedicin. Jag vrider huvudet försiktigt och blickar ut över de stora björkarna som ståtar mot en klarblå himmel. Björkbladen som helt har slagit ut, rör sig alldeles perfekt i den lätta brisen. "Perfekt för en segeltur", tänker jag på en gång, och så sätter en intensiv längtan efter vatten och hav igång. Fast jag har inte klarat av båtliv på nästan femton år nu är det svårt att vänja sig om i tanken. Drömmarna finns kvar. Vad mycket som blivit annorlunda. Vad mycket som jag tog förgivet, och vad mycket som jag saknar. Helt plötsligt känner jag mig väldans ledsen. Jag vrider mig om i sängen, men märker då plötsligt att det inte gör ont i bäckenet. Wow, livet är inte så dumt ändå. Det går framåt hela tiden och har blivit så mycket bättre. Och innan någon annan i huset har vaknat så smyger jag mig upp och tar en första liten promenad på gräsmattan framöver huset. Jag bara njuter för kropp och själ.

Tusen anledningar...

Filosoferar vidare fyra dagar senare

Idag, dag fyra efter operation ska morfindosen minska från 10 mg morgon och kväll till bara 10 mg till natten. Jag minns att förra gången var det helt outhärdligt p.g.a smärtan och det slutade med att jag fick delade dosen. Det blev 5 mg morgon och kväll för kunna andas. Nu känns det okej att dra ner på medicinstyrkan och idag på morgonen blev det bara två alvedon 665 mg och så den dagliga mixen av sköldskörtelpiller och kortison förstås. Jag har grejat frukost till barnen och orkat duscha, dock med viss assistans. Så nu funderar jag vidare på varför det gör mindre ont denna gång. Beror det på att min högra fog, som steloperades först, var klart sämst? Blev ingreppet större då, och mer chockartat för kroppen? Eller rör det sig om den så kallade "Hönsmammeeffekten"? D.v.s det är svårt att ha koll över aktiv son från soffan. Sen har vi förstås den fantastiska årstiden som ger kraft och energi. Den är makalös även inifrån vardagsrummet, och ännu bättre från altanen så klart. Jag tror att jag strax haltar ut dit med min kaffekopp i handen, och bara njuter.

Äpplen på gång

Med Lizzykatten på magen

Nu ligger jag här hemma på soffan och har det lite småmysigt med katten spinnandes på magen. Som vanligt vet Lizzykatten när och var hon behövs allra mest. Det känns fortfarande bra efter operationen, och jag känner mig piggare än efter förra gången. Jag vet inte riktigt varför. Kanske börjar man bli van och har fått mer rutin? Denna gång var jag mer beredd på muren av smärta som mötte mig och på orörligheten och på den stelhet som kanske bäst förknippas med en gammal tant. Skillnaden kanske också beror på att operation nummer tre bara (!) handlade om att sätta in tre skruvar medan nummer två så skulle först provspiken ut och därefter skulle tre nya in. Samtidigt funderar jag mycket på sonens återhämtning så mitt fokus är också mer splittrat än förra gången. Så jag vill gärna instämma i talesättet: "alla goda ting är tre!"

Hemvårdaren

Ett nytt superbäcken eller 150 inlägg senare

Jag startade denna blogg i december 2013, dagen innan min första steloperation av bäckenet, och idag, två dagar efter min sista operation, skriver jag mitt 150:e inlägg. Då december satsade jag allt, på en helt nytt sätt, för att få bukt med mina bäckenproblem. Tack vare Pansens och Fru Gnus bloggar kom jag att höra talas om fusionsoperationer av SI-leder i Ängelholm. Efter lite sjukvårdsbyråkrati så åkte även jag ner och sedan i tisdags finns totalt sex skruvar inopererade av dr. Bengt Sturesson. Steloperationerna av mitt bäcken är avklarade. Min resa har hittills varit fantastisk, min gångförmåga har ökat och min värk har minskat, och ännu är den inte slut! Jag är så nyfiken. Vilka nya förmågor kommer mitt nya superbäcken att klara av?

Tack!

Godkänd!

Allt har gått fint! Operationen igår var klar vid 14:00 och efter en kort tid på uppvaket var jag uppe på avdelningen. Jag blev bara en aningen yr när jag skulle upp första gången. Sköterskan har även bytt mitt förband då det blödde lite mera. Men jag är inte speciellt svullen. Nu sitter tre skruvar, modell toblerone, på plats i vänster SI-led. Totalt finns där nu sex skruvar! Sen har jag sovit nästan hela natten och idag på morgonen har jag röntgats, träffat sjukgymnast samt dr Bengt. Jag är full med piller och känner mig konstigt "tröttpigg". Ömsom vill jag sova och ömsom vill jag upp ur sängen och börja dansa och hoppa! Jag är så glad över att operationerna är avklarade och idag på sena eftermiddagen lyfter planet hem igen. Nu har jag fått klara order om att ta det lilla lugna ett tag framöver. Det gör lite ont, det måste jag erkänna, så det är ingen större risk att jag hittar på bus!

Rykande färsk bild på mitt bäcken och dess nya invånare! 

Operation nummer tre!

Vaknade med en frisör som Elisabeth Höglund, dvs håret var mycket högt och ostyrigt. Inte blev det så mycket bättre av att tvätta håret en gång till med Descutan, operationstvålen. Skogstrollet har definitivt anlänt. Idag är det dags för operation nummer tre och jag snart på plats på Ängelhoms sjukhus. Där kommer dr. Sturesson och hans team göra en fusionsoperation av vänster SI-led, den sista av totalt tre steloperationer av mitt bäcken. För första gången kommer jag idag anlända till sjukhuset till fots. Jag planerar att gå den korta, allt är relativt, promenaden till sjukhuset. Tidigare har jag fått ta rullstolen. Jag tycker att det är ett bra bevis på att de två första operationerna varit mycket lyckade. Så nu har jag precis pressat i mig de två obligatoriska glasen med saft. Jag känner mig väldigt glad. Tänk vilken chans jag fått till ett bättre och mycket roligare liv tack vare fusionsoperationerna. Den karamellen ska jag suga på när jag på förmiddagen rullar in på operationsbordet och det börjar pirra i magen. Och jag hoppas att den karamellen räcker till alla dagar som följer med vila och rehab! Påminn mig gärna!

Sälen som sonen och jag alltid kliar på magen. Idag är det jag!

Packat väskan

Nu går det inte att blunda längre inför faktum att jag reser ikväll. Det är så mycket lättare att tänka på bakverk och cykelturer än operationer. Maken beskriver mig som ko som letar grönbete på asfalt. Nåja, jag fattar inte riktigt liknelsen men erkänner att jag i helgen försökt göra tusen grejer samtidigt. Mitt lugn finns någonstans men samtidigt är det svårt att koncentrera tankarna. Helst vill jag placera mina barn i ett madrasserat rum så att ingenting händer. Idag precis för tre veckor sedan var ju väskan packad i hallen och jag var strax på väg till flyget då vi istället körde på två hjul till akuten. Allt har gått bra, och det kommer gå bra idag och imorgon. Jag vet. Men lite snurr i huvudet är det allt.

Jag hoppas att jag är en vacker guldko.

Favvopryl

Alla tittar på mig när jag svischar förbi hurtbullarna med sina tajta cykelbyxor och neonfärgade jackor. Uppförsbackarna är bäst. Min röda hoj har högt tantstyre, en rejäl sadel och en bred pakethållare medan hurtbullarna race:ar på slimmade svarta saker. Men de har inte en chans. Jag vinner lätt det improviserade, och kanske inbillade, cykelloppet. Det var förra våren som jag bestämde mig för att uppgradera min cykel med ett elbatteri. Oj, vad kul jag har och vilken frihet. Jag gillar vinden i håret, och att få komma ut! Elcykeln borde jag ha skaffat långt tidigare. Så länge bäckenet inte ömmar alltför mycket och mina armar orkar styra så får ni se upp. Här kommer jag med mitt röda vrålåk!

Att fira färd med!

Funderingar

Känner mig som van Ängelholms resenär när jag i övermorgon flyger ner igen. Denna gång checkar jag in rullstolen för första gången. Den behövs inte längre, underbart, i alla fall inte på vägen ner. (Men på vägen hem får den komma fram som en trogen tjänare.) Sen blir det hotell, tvättning och inskrivning. Man börjar kunna rutinerna. Men samtidigt funderar jag på det som kan bli annorlunda denna gång mot de tidigare tillfällena. Kommer högersidan orka i skarpt läge? Nu måste verkligen högersidan belastas fullt ut och det är alltid den som krånglat mest. Hur kommer jag må vid uppvaket? Förra gången mådde jag ganska tjuvtjockt. Vilka möten kommer jag missa på barnsjukhuset med sonen? Det är helt klart lite tankar som snurrar. Jag tror att det handlar om att våga släppa kontrollen både under det faktiska ingreppet och på hemmafronten. Det går inte alltid att ha hela världen under lupp. Det är en insikt värd att ta med. För jag vet vad jag vill. Jag vill ha en bättre hälsa!

Jag håller om mitt eget riksäpple

Fokus?

"Nå, hur känns det inför operationen nästa vecka?", frågade kollegierna artigt och intresserat idag sista dagen på jobbet! Jag blev helt ställd. "Va?" Ska jag operera mig redan? I ärlighetens namn har jag tappat lite fokus på sistone. Jag har inte ägnat operation och påföljande månadslånga soffliggningen någon större tanke. Det är stor skillnad mot förra gången då det var tänkt att jag skulle ner, gången innan dess och inför första operationen! Tidigare gånger har dagarna innan handlat om mental uppladdning och praktiska förberedelser. Nu slår jag hellre armarna runt barn och make och njuter...

Efterlyses!  

Utflykt

Det är tvådagars-konferens med jobbet en liten bit bort, och jag deltar lite på distans. Jag sover hemma, kan inte lämna prinsen och prinsessan, och hoppar bland programpunkterna! Det känns värdefullt att vara med och framförallt skönt att tänka på något annat än sjukhus. Och så har jag saknat mina arbetskompisar och njuter av deras sällskap innan jag strax försvinner på sjukledighet igen. Men dagens höjdare var promenaden vid lunchen. Vet ni, jag kunde gå fram och tillbaka till lunchrestaurangen med mina arbetskamrater i normalt promenadtempo. Det var ingen lång sträcka egentligen, bara några hundra meter kanske. Vilken känsla! Det var lycka i varje steg! Jag tycker om att vara ute och promenera med vänner. När vi var här senast på möte, i höstas före mina operationer, tog jag bilen till samma lunchrestaurang. Idag var jag en i gänget precis som alla andra! Jag kan också!

Konferenstillbehör?

Det ordnar sig

Jag vaknar på morgonen med sprängande huvudvärk och det första jag gör är att lyssna efter sonen. I natt har jag verkligen sovit dåligt! Drömmarna har varit en salig blandning av forcerade läkarbesök, ändlösa korridorer och stressade akutrum. "Hur mår han? Hur går det? Lever han?" Jag lyfter huvudet från kudden och då hör jag honom. Han sitter och skrattar med sin storasyster nere i vardagsrummet, en orolig mammas stora fröjd. Mitt hjärta lugnar sig betänkligt men oron finns kvar i kroppen. Jag tappar upp ett varmt bad, bästa receptet mot stress, och sjunker ner. Det vill sig inte riktigt men då dyker hon upp, eller snarare hoppar upp, vår söta lilla katt och balanserar på badkarskanten. Där sitter hon och övervakar tills jag lugnat mig! Hon vet vad matte behöver!

Balanskatt!

En dag och två besök hos sjukgymnast

Även idag har vi tillbringat dagen på stora sjukhuset. Sonen har fortsatt med tester hos sin unge manlige fysioterapeut som gör det mesta till en lek. Vi hade riktigt roligt alla tre. Därefter åkte vi till min fysioterapeut, och vi fnissade på ganska bra där också faktiskt. Medan jag låg på golvet och tränade hade jag fullt sjå att passa den sjuke sonen som klättrade i ribbstolarna och för runt med bollarna. Skönt, han börjar bli som vanligt igen! Jo, ni läste rätt. Jag kan ligga på golvet och ta mig både upp och ner. Detta trots min extremt ömma ljumske. Idag kämpade jag på med att stretcha ut den så mycket som möjligt. (Jag illustrerar med egen bild.) Det gäller att verkligen få höften rak och gärna lite till. Knät kan jag sedan vinkla både upp och ned. Det ska spänna och dra för att sedan lätta i ljumsken. Vidare konstaterade sjukgymnast M. och jag att regelbunden träning gör mig gott. Så fort jag låter bli, av olika anledningar, kommer värken. Det skapar sannerligen motivation till framtida pass på träningsmattan.

Ontskönt!

Intensivt

Idag har det varit en dag med full fart. Sonen är nu inskriven på dagvård så halva dagen hängde vi på stora sjukhuset igen. Det flöt på fint men man blir inte direkt pigg av att vistas på sjukhus. Och så är det alla dessa långa korridorer som ska passeras. Vi var trötta bägge två när vi kom hem, mest jag. Efter en kort vila bestämde jag mig för att trotsa trötthet och gav mig ut på lite shopping. Eftersom jag om en liten vecka drar söderut så vill jag maximera mitt rörliga liv just nu. Det hela blev lite för mycket. Att gå runt i köpcentrumet funkade utmärkt men väl hemma igen känner jag mig helt slut, och så var det den där dumma ljumsken igen. 

Liten kille längtar ut! 

På't igen!

Jag är och förblir en hönsmamma men sonen är i goda händer med make och mormor. Prinsen har tillfrisknat fint, och är utom fara. Jo, jag vågar och litar på min omgivning. Barnen är välomhändertagna. Uppehållet med mina RA-mediciner, inför operation, har blivit längre än planerat. Hur länge vågar jag vara utan mina piller och sprutor innan sjukdomen sätter fart igen? Högerframfot känns av allt mer. Om jag väntar ytterligare med operationen blir pausen ännu längre. Snart är det dessutom sommar, och då brukar inte planerade operationen göras. Hösten är ännu längre bort! Sedan har vi sjukvårdens och försäkringskassans aspekter. Tänk om reglerna beträffande remisser i andra landsting ändras och om riktlinjer för sjukskrivning förändras? De här operationerna är en fantastisk chans för mig och hela min familj. De två första har verkligen höjt min livskvalité. Jag vill inte vänta. Istället vill jag utnyttja den bästa årstiden för att läka. Livet finns där ute. Jag är redo! Jag åker snart söderut igen.

För framtiden!

Ambivalent

Jag har funderat en massa när en operation av vänstra sidans SI-leder skulle passa bäst. Fick jag bestämma själv skulle operationen redan vara gjord, och rehaben nästan klar. Jag skulle allra helst ligga i hårdträning inför Stockholm marathon. Att sonen skulle skada sig så illa och hamna på barnintensiven dagen innan min planerade operation var liksom inte tanken. Jag har nu fått en ny operationstid ganska snart fast jag är en smula ambivalent. Det är flera aspekter att fundera över. Vågar jag lägga mig på soffan när sonen inte är helt okej? Kan jag släppa kontrollen? Orkar vi som familj mera sjukhus just nu? Vi är en smula slitna och omskakade just nu med djupa funderingar om livets mening. Ska inte livet handla mer om att ha roligt än att fundera över sjukdom och olyckor hela tiden? Men samtidigt vill jag verkligen förbättra min hälsa för att kunna ha så mycket roligare!

Nu!

Stretcha mera!

Kroppen är inte riktig med för tillfället. Promenader för nöjes skull känns mycket avlägset. Ljumsken ömmar rejält, liksom fötter och händer. Jovisst, det har sina förklaringar. Sjuka barn sliter! Men nu när sonen är så mycket piggare är utmaning snarast att hålla honom i viloläge. Maken och jag börjar bli mer än trötta. Jag har också svårt att riktigt koppla av och förlita mig på att allt kommer bli bra. Dessutom saknar kroppen en mer regelbunden jämn träning. När ljumsken gör så här ont, att tårna krullar ihop sig av sig själv, behövs uppvärmning, töjning och stretch. Jag har varit väldans duktig att hålla på eftersom jag vet att höger ljumske gärna trilskas när jag slarvar med träning. "Sablar", tänker jag, "varför lät jag detta hända?" Men jag måste vara förlåtande gentemot mig själv. Det har varit kämpigt med sonens olycka, och det blir inte bättre för att jag är arg på mig själv. Saker och ting händer i ibland som vi inte rår över. Det kallas livet. Jag är så glad att sonen faktiskt mår så bra som han gör. Det här fixar vi!

Kom igen!

Stressreducering

Jag är nyss hemkommen från stallet med dottern och jag är så glad. Hästar är så fantastiska djur. De är verkligen här och nu, och ingen annanstans. Det går inte att tänka på någonting annat än stunden i stallet eller i ridhuset med favorithästen. Här finns så mycket glädje. Dessutom skapar rutinerna med hästarna trygghet. Jo, vi älskar hästar! Vid lunch åkte jag stressad och påpälsad till stallet. Den senaste veckans stress hängde som en tung ryggsäck på ryggen. Jag satt en stund i solen innan jag gled in på läktaren. Helt kravlös satt jag bara där och beundrade alla duktiga ryttare. Visst jag svettades lite när dottern hoppade supersöta supersnabba ponnyn. Men det här är så roligt, och all den där jobbiga stressen bara försvann. Jag tror att ha roligt måste vara bästa medicinen mot stress! Vi måste våga släppa taget, ta oss tid och ha roligt! Det är definitivt stressreducerande!

Nåt att tänka på!