Klonk!

Igår kväll hände det där som hände väldigt mycket förut. Det sa klonk i bäckenet och så blev jag helt orörlig. Den här gången var det musklerna runt vänster SI- led som gick ut i vild strejk. Som vanligt, att man aldrig vänjer sig, drabbades jag av lätt panik. Men soffan var nära och maken kom med en näve piller. Där blev jag liggandes till jag släpade mig i säng och sov tio timmar. Idag känns det bättre även om hela kroppen ömmar. Hela jag har gått på helspänn i väntan på sonens provsvar. Varenda muskel har laddat och tankarna har farit runt och funderat på alla möjliga scenarium. Men nu har vi äntligen fått ett positivt förhandsbesked. Flera tester kvarstår men detta var det stora. Så skönt! Jag tror att mitt "bäckenklonk" kom när jag började slappna av. Kropp och psyke är så stark sammanlänkande, och det finns en gräns för hur mycket man orkar. Och vi som redan är lite känsliga orkar nog tyvärr mindre än "vanliga". Men vi är nog väldans bra, bättre än andra, att visa fasad. Nu tänker jag erkänna att jag är däckad på soffan ett tag och njuter av körsbärsträd i blom från fönstret.

Jag njuter av våren!

En vecka senare

Nu har det gått en vecka sedan vår dramatiska färd till akuten och till de icke så minnesvärda timmarna på barnintensiven. Jag kan bara konstatera att akutsjukvården och barnsjukvården är fantastisk. Barnläkarna och sköterskorna har ett sånt sätt att de måste helt enkelt vara de bästa av de bästa. (Sturesson i Ängelholm samt några till undantaget!)  De förklarar och tar sig tid inte bara för sonen utan också för oss föräldrar. Det är inte bara en patient utan faktiskt tre: mamma, pappa och barn. Som vi känner oss omhändertagna! Minsta lilla grej kollas upp. Det känns så tryggt. Här har framför allt hustomtarna, förlåt husläkarna, mycket att lära. De skulle behöva lära sig empati, att lyssna och förstå att saker tar tid. Som patient är du först säker när du passerat dessa sjukvårdens prövande grindvakter. "Är du verkligen sjuk lille vän?" Vi patienter är verkligen helt utlämnande tills vi kommit igenom denna trånga grind och nått fram till de riktiga läkarna, specialisterna. Här först kan vi ta del av den fantastiska vård som vårt land erbjuder.

Tummen upp! 

Hönsmamma

Allra helst skulle jag vilja bära mina barn i bärselse hela tiden. Då skulle de vara i tryggt förvar hos mig. Inget ont skulle hända och inga faror skulle hota. Jag skulle kunna känna av andningen och alla rörelser. Jag skulle ha dem under ständig uppsikt och kontroll. Då skulle jag vara lugn? Mina barn hos mig! När (inte om) något hände skulle jag kunna slå larm på en gång. Möjligen skulle jag kunna tänka släppa ner dom på en madrasserad yta, en liten stund i taget. Jo, jag vet. Det fungerar inte så. Jag kan inte alltid vara med, och med handen på hjärtat tror jag inte att det är så nyttigt med en mamma i hasorna hela tiden. Barnen skulle vägra och dessutom skulle min rygg och mitt bäcken aldrig orka. De börjar bli riktigt stora med egna liv att uppleva. Fast efter förra veckans händelse har jag bestämt mig för att vara en riktig hönsmamma så länge det bara går!

Länge leve hönan!

Att googla eller att inte googla

Jag har ett ambivalent förhållande till att söka information på nätet. Under flera år har jag surfat massor på bäckenuppluckring och reumatism. Det har gått i perioder och har både hjälpt och stjälpt mig. T.e.x. hade jag aldrig hittat Ängelholm och operationsmetoden som hjälpt mig så mycket om jag inte hade googlat. Jag har kunnat läsa på och ställa relevanta frågor! Och alla mina nya bäckenvänner har jag också funnit där ute! Dessa kontakter är otroligt värdefulla för mig! Men många gånger är det är svårt att se skogen för alla träden, om ni förstår vad jag menar. Vilken information på nätet är relevant för mig? Vem kan jag lita på? Och allting är ju relativt. Vi har olika grader av problem, och det som hjälpt en person behöver inte nödvändigtvis hjälpa mig. Kanske gör det mig bara ledsen eftersom det inte funkar för mig? Då kan det bli mycket känslor ensam hemma vid datorn. Jag brukar leta efter officiella hemsidor som en första ingång, t.ex. sjukvårdsupplysningen. Det finns mycket bra och faktamässigt riktigt publicerat där ute. Nu funderar jag på att gå ut på nätet och söka igen. Ska jag googla eller inte, det är frågan?

Under!

Att komma igång igen

Jag sneglar mot träningscykeln och mina hantlar. I hörnet ligger balansdynan och samlar damm. Jag har snart inte tränat på en vecka! Jo, det finns giltigt förfall men kroppen klagar allt mer. Den är stel och ömmande lite varstans, mest i ländryggen tror jag. Jag har inte varit nådig mot den på sistone. Det har blivit nattsömn sittandes på stolar, stressiga förflyttningar i korridorer, dålig mat och orolig sömn. Framförallt har jag inte vilat. Jag vill inte. Då kommer alla tankarna.... Snart orkar jag inte längre, och barnen och maken behöver mig. Det finns inga ursäkter kvar. Det är hög tid att sätta fart med jobbet att skapa en bättre hälsa. Dags att komma igång att träna igen, tillbaka till rutinerna. Som vanligt tänker jag: "Har jag kommit så här långt, så klarar jag en bit till!"
Och en stor kram till alla er som peppar längs vägen!

Styrkan!

Lite mera vardag

Då var det dags att ta tag i pappershögarna igen. Nu är jag ju utförsäkrad från Försäkringskassan och inskriven på Arbetsförmedlingen men vårdar sjukt barn och får ersättning i alla fall från den förstnämnde myndigheten. Mycket papper och mycket snurr! Så jag ringde handläggaren på Arbetsförmedlingen och förklarade läget. Hon blev gråtmild. Hur som helst mår ju sonen så mycket bättre nu även om dom där "tänk-om-tankarna" har börjat dyka upp titt som tätt på sistone! Därefter slog jag en signal till Ängelholm och förklarade läget mer ingående. Sist ringde jag i all hast från barnintensiven och var nog inte så samlad precis. Sköterskan i Ängelholm visade stor förståelse. Det blir operation när sonen mår bra. Nu tar vi en dag i taget, och njuter av varandra!

Jag gillar t.o.m de gula solarna på gräsmattan.

Prinsen hemma

Nu gäller vila några veckor framöver, ingen skola, och aktiviteter eller ansträngande bus. Helt klart en utmaning men vem bryr sig? Sonen mår så mycket bättre. Nu håller vi tummarna för goda provsvar nästa vecka. Jag tror att det kommer dröja innan det blir operation för mig. Det gör ingenting. Den högra sidan, som jag redan opererat, var min sämsta sida. Den vänstra klarar faktiskt benlyft och promenader redan. Så den högra var klart viktigast för min livskvalité. Jag är så nöjd ändå! Prinsen är hemma! 

Vi har inte alltid kontroll.

Dramadygn

Ännu en dag på barnsjukhuset och sonen börjar piggna på sig! Det känns fantastiskt. Ytterligare några undersökningar väntar innan vi vet allt, men lugnet finns där. Nu nalkas strax hemgång och rehab på dagvården. Jag tänker inte på mitt bäcken. Det finns inget utrymme. Men om jag tänker efter så är jag förvånad att det faktiskt inte gjort ondare. 

Tack för rubriken E! Det stämmer på pricken!

När andra saker händer

Ibland händer saker som vi inte kan påverka, och livet går inte alltid att planera. Istället för att åka till Ängelholm, och göra den tredje och sista operationen idag har vi tillbringat natten på barnintensiven. Det var helt otänkbart för mig att lämna sonen bland alla slangar och monitorer när han faktiskt under en kort tid kämpade för sitt liv. Nu mår sonen bättre men blir kvar på sjukhuset ytterligare några dagar som det ser ut! Vi är så tacksamma! Mitt bäcken får vänta! Jag har haft ont så länge och just nu kan jag inte fokusera. Det kommer dröja innan sonen återhämtat sig helt och just nu vill jag bara vara mamma, utan bäckenproblem! Han behöver mig!

Mammas älskling mår bättre nu!

Ivern river och breaking news

Att sova är helt bortkastad tid. Redan vid sju står jag vid spisen och fixar frukost till morgonpigga barn. Självklart har jag redan varit nere i tvättstugan och slängt in en tvätt samt kollat igenom rubrikerna på morgontidningarnas nätupplaga. Snarare än att få mycket gjort handlar det om att ivern river. Jag kan inte sitta still, ivern bubblar inuti min kropp. Passa på, nu eller aldrig! Framför allt vill jag göra saker utanför huset, och samtidigt skiner solen från en klarblå himmel. "Bara idag", nynnar jag tyst. Familjen hörsammar min önskan och vi åker till kulturellt utflyktsmål, en stående favorit! Det är lugnt, skönt och oändligt vackert. Vi börjar gå i den ändlösa parken, beskådar, beundrar och njuter. Jag kan inte vara någon annanstans i mina tankar än här denna sköna vårdag precis innan knoppningen nalkas. Steg för steg. Jag är ute och "nöjesgår", slår det mig plötsligt. Är detta möjligt? Maken håller ett fast grepp om mina kryckor. Jag går själv. Kan själv. Jag minns inte när detta hände senast. År? Definitivt! Jag är ute och går bara för nöjesskull, och det fungerar! När vi är tillbaka till bilen summerar vi sträckan till ca 1,2 km. "Breaking news!"

Gissa utflyktsmålet?

Träning som ger resultat

Framförallt när jag tränar märker jag tydligt att det går framåt. Styrkan i bäckenet ökar successivt. Detta att jämföra alla de år jag tränat och fått knappa magra resultat trots idog och regelbunden träning. Jag tränade och tränade och inget liksom hände. Jag har aldrig förrän nu fattat varför. Jag som har varit så målmedveten. Men nu ger träningen äntligen resultat. Det är så tacksamt. Framgång ger framgång. Man blir så mycket mer motiverad när resultatet är så tydligt. Nu förstår jag vad som motiverar alla tränande människor. Någonting händer faktiskt! Det är sant att den grundläggande stabilitetsträningen gav resultat men det var bara till en viss nivå och det hela gick mycket långsamt. Det var den första kursen med kroppskännedom som tog mig upp ur sängen. Det kommer jag aldrig att glömma! Det var då jag förstod att rätt träning är nyckeln och i och med operationerna har jag hittat ytterligare en ingrediens till framgång! Glad Påsk!

Idag kom påskharen på besök!

Låångfredag

Nu vill jag göra allt på en gång. Det är fyra dagar kvar tills operation och livet innan operationen och soffan ska maxas. Det känns helt otänkbart att spilla en enda sekund på vila. Dagen börjar tidigt och slutar sent. Den ska vara så lååång som möjligt. Jag vill uppleva, njuta och passa på att göra allt det där som inte kommer att funka de närmaste månaderna. I morse gick vi upp i ottan för att åka på äventyr västerut, en liten minisemester till fina vännen V. Skogen och vidderna är så otroligt vackra här och jag skapar egna bilder på näthinnan för alla kommande soffdagar. Snart bär det hemåt igen, och hemma finns massor med saker som måste göra innan den stora dagen. Kyl och frys ska fyllas. Barnens sommarkläder ska inventeras. Katten ska vaccineras och ännu mera papper ska fyllas i och så vidare. Fast jag tror jag skippar alla måsten. Istället vill jag faktiskt bara ha kul och njuta! Det blir ju onekligen snart ganska trist!

På äventyr i en annan värld

Nu kommer alla känslorna...

Det är mycket papper just nu. Jag sitter med det senaste brevet från försäkringskassan. Det blir magert tre månader framöver då jag har karenstid och ska gå på a-kassa. Men tack vare försäkring via AEA (akademikernas a-kassa) blir det lite bättre. Men nu gäller det att få in alla intyg och fylla i alla papper rätt för att summan ska stämma. Jag ringer först till mitt fack. En förvirrad handläggare frågar minst tre gånger om jag är arbetslös eller inte, varför ska du annars ha a-kassa undrar han, med all rätt. Nu blir jag svettig. Snacka om att behöva lägga undan alla känslor. Därefter ringer jag AEA. Ett arbetsgivarintyg ska fyllas i. Jag ska svara på frågor som varför mitt arbete upphört, avgångsvederlag, erbjudande om fortsatt arbete o.s.v. Jag får inte värdera bara göra utan att tänka. Likaså blanketten om ansöka om arbetslöshetsförsäkring vållar problem. Jag ska svara på vad jag gjorde innan jag blev arbetslös. Men hallå! Jag har fast jobb, men jag fick en sjukdom som husläkaren missade! Slutligen ringer jag försäkringskassan. Men handläggaren visar stort tålamod och visar förståelse inför min smått absurda situation. Jag får fylla i mina papper lite hipp som haver.

Byråkrati

Sista dan på jobbet

Idag blev det min sista arbetsdag innan nästa långa sjukskrivning. Det känns lite vemodigt men jag kommer åter med ny energi så småningom. Då ska min hälsa vara bättre och jag ska orka mera. Nu fick blommorna en extra slurk och så sa jag hej till alla mina arbetskamrater. En liten packe jobb kom också med, för tänk om jag alldeles ruttnar där på soffan. Men nu är det ju vår, varmt och skönt. Jag ska ligga på altanen i solljuset och bli alldeles brun, hm snarare mer fräkning. För tillfället lider jag en betydande träningsvärk. Det blev krycka till jobbet idag. Benen känns som tunga kolosser efter en lång dag i slalombacken. Jag erkänner att jag tar i lite extra med träning. Just nu gäller devisen: Nu eller aldrig, eller snarare två månader. Så fort jag tränar extra och slarvar med stretchingen så börjar mina ljumskar trilskas. Det spänner och stramar i varje steg jag tar. Nåja, det är ett övergående problem. Om sex dagar gäller andra bullar!

Utanför min dörr på jobbet!

Mitt hemliga vapen

För ganska många år sen nu var jag en desperat kvinna som ofta stod bakom husknuten om kvällarna. Där försökte jag förstå varför hela kroppen gjorde ont, och hur jag skulle hitta en lösning. Det var en pressad period både fysiskt och psykiskt. Jag önskar att jag hade kunnat nå fram till henne, gett mig själv en kram från framtiden och viskat att allt kommer ordna sig. Det har varit en lång resa, och jag är nog inte riktigt samma person då som nu. Framför allt har jag tvingats jobba mycket mina tankar. När jag stod där bakom husknuten kände jag mig så otroligt ensam. Jo, jag hade familj och fantastiskt make men ingen i sjukvården förstod. "Inbillning!", stod det i läkarens ögon. Det var då jag tog hjälp av en privat terapeut och kom i kontakt med mindfulness. Med minfulness jobbar du med andningen som ankare i stressade situationer, och din andning har du alltid med dig. Så om bäckenet bara sådär skär i affären och du inte kan ta ett endaste steg framåt så andas du! Var i nuet! Stå en stund, lugn, andas och sedan lättar det! I dryga sju år har jag praktiserat Mindfulness. I tuffa perioder har jag suttit en halvtimme varje morgon innan jobbet. Kroppen har lossnat och jag har kunnat gå till jobbet! Det har varit ett värdefullt redskap för mig, och hjälpt mig att stå ut! Medan värken paralyserat mig har mindfulness förlöst mig. Mitt hemliga vapen, definitivt!

Med inspiration från Österlandet.

Sista besöket hos sjukgymnasten

Idag är det åtta dagar kvar till operation,och jag har precis klarat av sista besöket hos sjukgymnast M. Jag kommer självklart träna på hemma för fullt dagarna innan. Nu har jag en sista chans att stärka mig. Efter operationen blir det soffträning med klassiska spännövningar. Först efter cirka åtta veckor och kontroll i Ängelholm kan jag börja träna mer ordentligt igen. Idag kopplade sjukgymnast M. på vikter på mina smalben, enkilos tack och lov. Jag körde på med tio benlyft på vardera ben innan jag brast ut i gapskratt! Det var snarast en euforisk känsla som bara bubblade upp i ett gapskratt! Det går att lyfta benen. Jag är så lycklig, vilken skillnad från mina tafatta försök innan första operationen, och ännu bättre ska det bli! Jag fortsätter att bubbla och njuta. Dagens framsteg ger mig det mod jag så väl behöver om åtta dagar. Precis det här ska jag tänka på när jag rullas in...

Det går framåt! 

Barn och bäcken

Det är självklart att föräldraskapet påverkas av att ha bäckenbesvär. Jag kan lätt konstatera att det är bra mycket enklare att vara mamma med bäckenbesvär till större barn än till mindre barn. När barnen var mindre fick mycket göras annorlunda. Till exempel har jag nästan aldrig lyft eller burit på mina barn. De fick tidigt lära sig att klättra upp på skötbordet, tripptrappen och till bilbarnsstolen. Jag mutade mycket med russin och drillade tidigt storasyster att hjälpa lillebror. Det gällde också att försöka vila varenda sekund om möjligt. Försöken att dra på galonbyxor över overall på hal unge vill jag helst slippa. Det var också jobbigt att inte kunna göra de där familjeutflykterna som man trodde att man skulle göra. Det blev picknick hemma vid köksbordet istället. Vår tomt var hermetiskt tillslutet med extra lås på grinden. Vad gjorde man inte när man var bäckenmamma med rymmarbarn? Och så upptäckte vi charter med all-inklusive istället för båtluff med tält. Den stora fördelen med äldre barn är att jag kan vila nästan när som helst! Det där ständiga passet behövs inte längre. Nu kan jag också dela deras vardag på ett bättre sätt, och ofta kan jag skjutsa till aktiviteter. Min sjukdomsvinst är min närvaro med mina barn. Barnen är också till stor hjälp för mig. De kan plocka, dammsuga och greja enkel matlagning. Varje morgon hjälper sonen mig med garagedörren och lyfter in mina kryckorna i bilen innan han varsamt stänger min bildörr. Barnen ha fått förståelse för att alla faktiskt inte kan allt. Jag kan inte åka slalom, följa med scouterna i skogen eller bära hinder men kan faktiskt knäppa fina bilder på favorithästen i hagen.

Favorit!

Optimalt buklås

Denna vecka blev det inget besök hos sjukgymnast M. Dels berodde det på mitt jobb men också på att jag haft en smula ont i halsen. Vid halsont ska man ta det lite lugnare framförallt med konditionsträning. Jag har också haft lite mer ont i mina leder. Så det har blivit mindre träning. Men jag har på nytt farit till det stora sjukhuset på andra sidan stan för tester till undersökningen om klimatvårdens effekter. Denna gång träffade jag på nytt samma sjukgymnast som jag sett några gånger under det gångna året för olika tester. Han blev genast nyfiken på min operation och så började vi prata bäcken förstås. Bland annat tipsade han mig om att ta i lagom när jag använder bäckenlåset. (Buklåset använder vi "bäckenmänniskor" så fort vi rör oss.) Jag har en tendens att ta i lite för mycket. Då blir det svårt att bibehålla en bra andning, ja faktiskt att andas överhuvudtaget. Tipset var att ligga ner och prova att spänna lagom mycket så att andningen inte påverkas. Någonstans där finns det optimala mellanläget. Mitt konditionstest gick så där. Jag ligger lite under normalkurvan. I och för sig har jag legat på soffan i två månader i vinter så jag borde vara nöjd. Handstyrkan i högerhand fick godkänt medan vänster är mer påverkad av reumatismen. Jag får jobba mer med min handgymnastik. 

Ett annat sorts lås!

Definierar ilska och lugnar ner mig

På väg till jobbet idag på morgonen hamnade jag bakom en stor traktor. Min vanligtvis så snabba bilväg blev till en mycket långsam bilkö. Min första tanke, där jag satt i bilen och lyssnade på min ljudbok, var att köra om fortast möjligt. Och jag avundades de som låg precis bakom traktorn, och lätt kunde svänga förbi. Varför skulle just jag ligga här bakom och puttra på ett mycket långsamt tempo? Jag vill inte inordna mig stillatigande i ett led. Jag ska framåt. Precis då insåg jag mitt problem, roten till min ilska som puttrat inuti mig så många dagar. Jag vill inte ligga på soffan igen, instoppad och tillplattad! Efter nästa operation om elva dagar väntar lång tid på sjuksängen. Tanken gör mig helt matt. Nu kan jag röra mig, jobba, plocka och pyssla här hemma. Jag har frihet att köra om traktorn och slippa ledet. Men tänk om jag kanske kunde orka att cykla till jobbet? I och med nästa operation kanske det skulle vara en möjlighet? Det skulle innebära en ännu större frihet. Jag ler, och kör sakta i ledet bakom traktorn. Till hösten tar jag cykelvägen istället!

En traktor!

Rivjärn

Hur mycket ilska kan rymma i en människa? Det är jag som undrar föresten! Jag är så arg! "Vik undan, annars..." Tanken var att jag skulle fokusera på det lilla, och det gick i typ en timma eller så. Jag är arg på allt...fast mest på min sjukdom. Tänk att den kan påverka så mycket, som jobbet till exempel. Jag har alltid trivs med mitt arbete men jag känner att mina arbetsuppgifter blivit allt tråkigare. Kanske ställer jag för höga krav? Jag har ett jobb, och jag orkar att jobba. Det är stort! Men jag vill utvecklas på min arbetsplats. Jag känner verkligen att jag mår så mycket bättre. Det finns mer energi (tydligen till att orka vara arg också!). Operationerna har gjort susen, nästa kommer också bli toppen och i höst har jag blivit lovad ännu bättre biologisk medicin mot min RA. Ett av mina mål är att öka arbetsgraden till 75%. Men fram tills dess känns det svårt att hitta utmaningar när man bara jobbar halvtid. Jag vill så mycket mera. Kanske jag inte är arg, utan snarare frustrerad?

Idag river jag grovt!

Tänka på det lilla!

Mentalstyrka behövs för att tränga igenom allt det gråa som färgar min vardag just nu. Jag måste tänka annorlunda! Det är dags att ställa om sig och tänka rätt. Istället för att fokusera på de stora frågorna måste jag se det lilla runt omkring mig. Det blir liksom för mycket med att tänka på hela den stora helheten på en och samma gång. Jag måste se de små färgväxlingarna. Framförallt orkar jag inte tänka på att det är dags för operation igen om två veckor. (Får man slippa?) Min lilla värld rymmer flera glädjeämnen:
1) dottern har skrivit nationellt prov och frågade mig om tips inför testet! Jag kan!
2) katten viker inte en tum från min sida för tillfället. Hon sover helst på mig. Det är mysigt!
3) sonen blev väldigt glad när jag sytt dit flera märken på hans scoutskjorta. Jag behövs!
4) maken bjöd på chokladmousse i måndagskväll, en helt vanlig vardag. Det uppskattades!
5) på jobbet är jag iblandad i ett roligt projekt, och så har jag hittat en kurs att söka i vår. Jag utvecklas!
6) benen orkar allt längre stunder på balansdynan utan att få lårdaller. Det går framåt!
7) jag har fått hjälp med att plantera en massa fröer med bönor, solrosor och olika kryddor. Det är spännande att se hur det växer upp!
8) lånat en massa bra böcker på bibblan! Det kommer att behövas!
Jag dröjer mig kvar i min lilla värld ett tag tills det känns tryggt igen!

Rapport kommer!

Grådagar

Det är grådagar... Allt känns så trist och tråkigt. Både kropp och knopp stretar emot förtillfället! Jag får inget flyt i varken tanke eller rörelse. "Va!", säger knoppen, och "Knak!", säger kroppen. Höger- och vänsterfogen protesterar och drar med sig mittfogen i fallet. Fingrarna hakar upp sig när jag skriver, och min fot vill inte heller samarbeta. Jag är så utled på att alltid stå utanför. Det känns ibland som om jag lever mitt liv som åskådare. "Alla andra går vidare!", "Alla andra gör roliga saker!", "Alla andra är friska!" Kvar är jag! Hon med bäckenet och reumatismen! Mitt tålamod tryter. Jag vill också gå vidare. Alltid denna sjukdom som påverkar allt? Jo, jag vet. På det stora hela går det verkligen framåt, nu när jag har fått fantastisk hjälp i mina operationer. Maken hävdar att jag klagar just för att jag faktiskt mår bättre. Jag har fått mer energi och ork att lyfta blicken utåt mot världen. Mina grundläggande basbehov är tillgodosedda och nu vill jag ha mer. Spelar roll! Idag är det en av alla dessa grådagar när jag tappat sugen...

Anti grådagar!

Tre månader senare

Idag har det gått exakt tre månader sedan andra operationen då de tre permanenta skruvarna i högerhöft skruvades in. Så hur är min status? Det känns som om jag har fått luft under vingarna. Min hälsa har förbättras. Lite i taget har jag lyckats att återta funktioner som försvunnit, ibland så långsamt att det blivit obemärkt. Tänk att jag kan sitta, gå (lite), vända mig i sängen och sova på mage, och att mycket värk i bäckenet har lättat! Fantastiskt! Min rehab går framåt! Gruset i maskineriet är förstås att min reumatism i armar, händer och fötter bråkar mer nu när jag gjort uppehåll på några mediciner. Operationerna har varit tuffa liksom tiden på soffan. Många tankar har passerat om det som varit och om framtiden som nalkas. Jag hoppas nu att operation nummer tre, då tre skruvar sätts in i min vänstrahöft, kommer gå lika bra som den förra! Vinden kommer fortsätta att lyfta mina vingar!

Medvind!

Jag ska pressa mig in igenom ett nyckelhål och ut igen

Träningen går framåt. Jag jobbar på med jobbet. Jag klarar (oftast) ta hand om barn och familj, i alla fall på någon slags basnivå. Min nattsömn är också relativt bra. Värken är till största del under kontroll, nästan. Det är vår i luften och solen lyser. Det är goda tider, och jag ler. Det var länge sedan jag mådde så här bra. Jag kan t.o.m. unna mig att tänka framåt och drömma. Nåt kul kanske väntar runt hörnet? Jag kommer förmodligen inte behöva släpa runt på en värkbultande omedgörlig kropp för resten av mitt liv. Det är.... jag saknar faktiskt ord... det närmaste blir nog... helt otroligt! Ett gott liv kommer åter. Det har varit en lång och stundom brant väg att vandra, och ännu är jag inte framme. Jag börjar ana det fantastiska målet! Det finns nåt annat på min livsstig än en massa  värk, trötthet och orörlighet. Men allra först ska jag pressa mig in igenom ett nyckelhål och ut igen. Operationen den 22:a närmar sig med stormsteg. Allt det nya och fantastiska i mitt liv läggs åt sidan och jag hamnar åter på soffan med värk, morfindimma, orörlighet och obrukbarhet. Puh! Men på andra sidan nyckelhålet väntar resten av livet...

Spännande!

Att lära sig gå igen...

Jag har haft mina mina tvivel på att det ska fungera att gå igen! Och då menar jag att gå helt utan hjälpmedel. Jag har försökt så mycket genom åren, t.ex. olika skor, iläggssulor, stavar och käppar. Och flera av alla de över trettio (!) sjukgymnaster som behandlat mig har påpekat tekniska detaljer i min gångstil. Det är mycket att tänka på. Konstigt! Övningen, att gå, borde ju bara komma så där naturligt. Men kroppen har lärt sig att kompensera bristerna och nu måste jag försöka lära om. Jag måste lära mig, och att orka, gå igen utan att halta. Sjukgymnast M. påpekar snällt att högerfoten slafsar fram. Och när jag går på gåbandet hörs det ojämna ljudet tydligt. Tankarna far genom huvudet. "Gå utan att halta!","Dunk, dunk", "Var inte rädd". Det är lika mycket en mental som fysisk övning. Det är en tung ryggsäck lastad med en massa misslyckande försök som jag bär på min rygg. Om jag rätar på ryggen och tänker på att jag har en medalj på bröstet blir hållningen genast bättre och dunket jämnare. På träningen hos sjukgymnast M. känns det som om jag är skyddad, men nu ska jag ut och gå alldeles ensam ett varv runt huset!

Jag måste ta mig loss!

Och så går det lite bakåt...

I natt har jag haft rejält ont i bäckenet igen! Det var länge sen nu men värken gick lätt att känna igen. Och för att ta mig runt i huset på morgonen fick jag använda bägge kryckorna. Är jag sämre? Vad har hänt? Kommer jag aldrig bli bra? En våg av oro sköljde över mig. Och hela mitt goda humör sjönk ner till knäna. Inte blev det bättre att fingrarna ömmade mer än normalt och min högra framfot gjorde ont. Inget tycktes roligt. Det har gått så mycket framåt de senaste dagarna, ja t.o.m. veckorna att jag glömt, glömt att ingen utveckling någonsin går spikrakt uppåt. Bakåt hör också liksom till. När paniken släppt började min hjärna jobba mer logiskt. Vad har jag gjort annorlunda de senaste dagarna som jag inte gjort förut? Just det! Det var ett intensivt pass hos sjukgymnast M. och träningsvärk är oftast värst dag två. Och så var det en sak till: jag åkte kommunalt in till stan igår, och gick (med kryckor) dryga kilometern. Wow! En sådan grej har jag inte fixat på massa år! Det är klart att det går bakåt när det gått så mycket framåt! Imorgon lättar det!

Möte i kvarter utan parkering!

Träna med framgång

Besöket hos sjukgymnast M. denna vecka inleddes med cykel i tio minuter, och därefter följde tjugo benlyft på vardera ben!!! Uj, uj, den här rörelse var helt omöjlig före operationerna, i alla fall med högerbenet. Jag kommer aldrig glömma mitt första besök i Ängelholm och mina misslyckade försök att lyfta benet och sedan fascinationen efter blockaden då högerben helt magiskt bara flög upp. Nu klarar jag alltså att göra tjugo stycken på högerben! Det här är svårt att fatta! Är det verkligen sant? Eller är det ren magi? Sen kom sjukgymnast M. med en vikt på 2,5kg vikt som hon la på min mage och bad mig göra bäckenlyft. Synd att jag inte hade hunnit blixtbanta bort de där tre extra kilona som kommit sen jul. Då hade det varit plus minus noll. Men det gick fint att göra tjugo stycken! Vidare tränade jag uppresningar med fötterna på balansdyna, och visades sedan till en maskin, modell arm och mage. Det kändes. Mina magmuskler är hm.... Förra veckans under, sidoförflyttningen, gick bra även nu liksom knäböjningar på riktig balansplatta!!! Besöket hos sjukgymnast M. avslutades med gåband fem minuter. Undrens tid är inte förbi!

Den mer avancerade balansplattan.

Jag kan sitta!

Igår eftermiddag hade vi stormöte på jobbet. Hela långa eftermiddagen innebar det att vi alla snällt satt alldeles stilla. Först var det föreläsning och stolarna i stora salen är en traditionell trävariant, gammaldags. Därefter satt vi i mindre grupper och i grupprummen är stolarna av de lite mer moderna slaget, bättre. När vi satt och diskuterade i grupperna, slog det mig plötsligt att det hade gått nästan två timmar och att jag fortfarande kunde sitta ner. Det där behovet att hela tiden röra på sig för att försöka få bort smärtan dök aldrig upp. För det kom inte någon skarp smärtan i min högra bäckenleden. Borta? Förut var maxgränsen att sitta still cirka femton minuter beroende på stol och dyna förstås. Därefter har jag behövt resa på mig för att mjuka upp och få igång blodcirkulation. Igår kunde jag vara med i diskussionen istället för att behöva koncentrerar mig på att avlasta smärtan på bästa sätt. Det kändes som en befrielse. Jag kunde tänka! Jag hade ork att tänka! Jag kunde vara med! Smärta tar så mycket energi, och påverkar allt på alla nivåer. Det är verkligen viktigt att försöka bli smärtfri! Allting blir så mycket enklare, och roligare!

Nu kan jag sitta! 

Tillbaka på banan

Jag måste motvilligt göra ett erkännande. Jag har hoppat träningen två dagar i rad. Det blev inga pass alls i helgen. Dels berodde det på att vi var ute och reste men också att jag var så trött. Men igår kväll när barnen äntligen gått till sängs så körde jag på ett pass. Fy vad trögt det kändes. Hela kroppen var som en tung koloss, och så stel. Samtidigt började jag känna mig rädd igen. "Kommer mittfogen att klara tio bäckenlyft?" Men det gick fint. Så lätt det är att slingra sig ur en jobbig rutin, som träning. Jag hade kunnat fortsätta att skylla på trötthet, för mycket annat och så kanske lite ont i halsen också! För mig passar lite träning varje dag bäst, och gärna i hemmets lugna vrå. Kroppen och psyket behöver ständig kontinuitet. Gymvarianten har jag provat i perioder men den stressar mig. Om jag ser andra lyfta tungt vill jag lyfta tyngre, och vinna! När någon cyklar fort ska jag cykla fortare, och vinna! Det funkar liksom inte att tävla med om man har RA och bäckenstrul. Jag kan bara tävla med mig själv och lyssna till min kropp! Dags att hoppa upp på cykeln igen!

Kontinuerlig träning passar mig bäst!