Att lära sig gå igen...

Jag har haft mina mina tvivel på att det ska fungera att gå igen! Och då menar jag att gå helt utan hjälpmedel. Jag har försökt så mycket genom åren, t.ex. olika skor, iläggssulor, stavar och käppar. Och flera av alla de över trettio (!) sjukgymnaster som behandlat mig har påpekat tekniska detaljer i min gångstil. Det är mycket att tänka på. Konstigt! Övningen, att gå, borde ju bara komma så där naturligt. Men kroppen har lärt sig att kompensera bristerna och nu måste jag försöka lära om. Jag måste lära mig, och att orka, gå igen utan att halta. Sjukgymnast M. påpekar snällt att högerfoten slafsar fram. Och när jag går på gåbandet hörs det ojämna ljudet tydligt. Tankarna far genom huvudet. "Gå utan att halta!","Dunk, dunk", "Var inte rädd". Det är lika mycket en mental som fysisk övning. Det är en tung ryggsäck lastad med en massa misslyckande försök som jag bär på min rygg. Om jag rätar på ryggen och tänker på att jag har en medalj på bröstet blir hållningen genast bättre och dunket jämnare. På träningen hos sjukgymnast M. känns det som om jag är skyddad, men nu ska jag ut och gå alldeles ensam ett varv runt huset!

Jag måste ta mig loss!