Reserapport London!

Hemma igen efter intensiva dagar i London! Hur har det gått för mitt lilla bäcken? Jag var nervös, det måste erkännas. Skulle jag orka gå på flygplatser och på trånga trottoarer, dessutom i släptåg med familjen? Långa gångar, mycket folk och stress.... Det var lite av examenskänsla, nu var det upp till bevis om steloperationerna av mina Si-leder varit lyckade. Och hur gick det då? Kunde jag hänga på familjen? Svar: JA! Jag är så nöjd, jag tror att jag svävade fram de dagarna i London. Vet ni? "Jag kan gå!" Jag vill skrika ut det till alla som kämpar med kvardröjande bäckenuppluckring: "Jag kan gå, det kan ordna sig även för dig!" Barn och make häpnade när jag nickade åt gångstigen genom Hyde Park. Okej, jag gick med gåstavarna och jag käkade lite mera piller än vanligt, men jag gick. Kanske inte så jätte långa sträckor men bäckenet klagade aldrig och jag blev inte så olidligt trött. Det finns utrymme för framtida utflyktsmål. Oj, vad jag ska gå. Nu ska rullstolen ner i källaren. Och jag tänker fortsätta träna och inspirera andra kvinnor som lider med bäckenproblem. Tänk, jag har gått i London med familjen, det trodde jag aldrig skulle ske. Jag är jätte glad att jag fick chans att åka till Ängelholm, träffa Bengt och opereras. Mitt bäcken, jag och familjen mår så mycket bättre nu...

Gladast är jag!

När jag är trött...

Det är hög tid att inse att när jag är trött gör kroppen mer ont. Det har varit slitiga veckor fram till sportlovet. Vi är alla trötta! Kroppen, läs framför allt bäckenet, har varit stelt och tagit emot vid rörelse. På morgnarna har det känns tungt och först fram på eftermiddagarna har jag mjuknat. Varje led, varje rörelse, varje steg har stretat emot. Kroppen och jag har varit på kollisionskurs. Det är knappast ett bra tecken för någon med reumatism som levt utan medicin i snart ett halvår. Men nu känns det bättre, då tre dagar med ledighet har gjort gott. Det har blivit mycket sömn och lite mera värkpiller och varje kväll har jag försökt träna mjukt med mycket stretch. Jag har behövt slappa, och inte ställa så höga krav på mig själv. Det tar tid med rehab efter en steloperation av SI-ederna, det handlar knappast om en kvickfix, det måste jag inse. Men jag har sannerligen blivit så mycket bättre efter mina tre turer på operationsbordet. Så i morgon bitti bär det iväg på äventyr. Fyra dagar med familjen i en storstad, utan bil och utan rullstol. Det känns en smula pirrigt. Kommer jag orka? Hur kommer mitt bäcken reagera? Det lär vara mycket folk och stressigt, och en hel del att gå... Rapport kommer...

Matte är snart hemma igen!

Träning och Stretch

Tio minuter före utsatt tid med sjukgymnast M. försöker jag sitta på träningscykeln. På så vis är jag uppvärmd när hon kommer, och nyttjar tiden bättre. Därefter följer gamla övningar blandat med några nya. Jag gör alltid benlyft med 2 kilos vikter, och sjukgymnast M. påpekar alltid att jag grimaserar. Jag måste slappna av i ansiktet och bara använda de muskler som faktiskt berörs. Ibland följer olika former av balansplattor, oj vad det har blivit enklare. När halvtimmen med M. är slut, går jag 10 minuter på löpbandet, jag vill verkligen maxa tiden med tränare! Sen blir det stretch för ben, bäcken, armar och nacke m.m i mitt eget tempo. Jag prioriterar bäckenet när jag beskriver vad jag gör. Framsida låret försöker jag få ut ordentligt så att det känns i ljumsken. Jag lägger mig ner och på sidan och tar tag om den ena foten, och pressar den mot sätet. Ex. Om jag ligger på höger sida tar jag vänster fot upp. Sen byter jag. Jag håller minst 30 sekunder, och försöker ha en rak höft och bra hållning. Den här funkar även stående för mig om jag har en bra dag, vilket kan vara skönt att göra om man sitter länge på jobbet. Nästa blir sätesmuskler då jag ligger på rygg. Vänsterben går rakt upp mot taket och höger fot lägger jag över vänster lår. Armarna kan dra runt benen. Sen byter jag sida. Det är skönt att avsluta med att sträcka upp bägge fötterna så långt upp i taket som möjligt, jag ligger kvar på rygg. Avslutningsvis sitter jag upp på bänken och lutar mig så mycket framåt som möjligt med helt raka ben. Ibland sitter jag i klassisk gymnastikpos en stund, ni vet, jag sitter nästan skräddare men har fotsulorna emot varandra, skönt! Målet med min stretching är att bli mjuk, samtidigt gör det ontskönt. Jag njuter när jag upplever att min kropp blir allt smidigare. Ta hjälp av ett proffs när du börjar stretcha, en sjukgymnast kanske, och lyssna på Din kropp!

På bandet!

Lyssna på kroppen

Jo, denna vecka har jag lyssnat, dels på vårfåglar (äntligen) men framför allt har jag försökt att lyssna på min kropp! Det är svårt. Jag vill mycket och har ägnat en stor del av mitt liv att köra över kroppens signal. Samtidigt tror jag att det är både min styrka och min svaghet. Jag hade aldrig kommit så här långt på min väg mot ett friskare liv om jag inte kunnat pressa, och andra sidan kanske jag inte heller hade blivit så dålig. Jag hade lagt mig ner tidigare, om ni förstår vad jag menar. Orden från min fd handläggare på Försäkringskassan är träffande: "Jag har aldrig träffat någon som är så engagerad i sin rehab som du". Jag är seg i knoppen, men nu gäller kroppen. Det är dags att visa hänsyn med vila och lagom takt. I praktiken har det blivit lite träning och mera vila, veckan har varit arbetsintensiv. Så hur känns det? Jo, jag är trött och stel, och den gamla favoriten dök upp på dagens promenad i solen, nämligen höger ljumske. Vad är det man kan säga? "För mycket och för lite skämmer!" Jag måste stretcha även fast jag inte tränar, hur konstigt det än låter, varje dag! Planen är att värma med värmedyna runt bäcken och ben och sedan försiktigt stretcha! Jag ska fråga experten sjukgymnast M. hur det bäst fungerar!

Jag lånar bild från American Antiquerian Society för att önska alla ❤ dag!

Ständigt denna bäckenuppluckring

Jag tror jag gör parentes på februari! Kroppen känns inte fräsch alls, och jo, februari i Sverige och reumatism är inte någon vinnande kombination. Det har blivit mycket tid på soffan, och stundtals har jag känt mig lite nere. I söndags gick min vänstra bäckenfog ut i vild strejk. Jag kunde faktiskt inte längre stödja på den. De senaste 14 årens kvardröjande bäckenuppluckring bara trycktes rätt ner i halsen på mig igen. Panik! Bilder på sängen, soffan, rullstol, kryckor och en massa smärta flimrade förbi, den bedrövliga värken som bara etsar sig fast rakt in i märgen. Det värsta var tanken på att alla mina steloperationer och en massa rehab bara hade varit förgäves. Och jag kunde knappt tänka den tanken, än mindre blogga om den. Jag var så rädd! Okej, det blev en näve piller, värmedyna och en padda med film i sängen. Makens kloka ord tröstade: " alla dina muskler som du tränat upp det senaste halvåret har inte bara försvunnit, inget har gått sönder. Det är februari, och du har haft ont i halsen till och från i två veckor snart." Jo, bäckenet är min sköra punkt, och jag har gått på för hårt med träning trots att jag inte mått riktigt bra! Jag måste lära mig att lyssna på kroppen. Och efter sjukgymnast M. träning igår så vet jag att inget har gått sönder. Hon lät mig gåspringa på tjockmatta!!! Och det fungerade!!! Smarta sjukgymnast M. förklarade att rehab går inte spikrakt framåt, det kommer platåer och bakslag. Tillsammans konstaterade vi att jag går en strålande vår tillmötes.

Jag står!

"Ihopkokdag"

Idag har det varit en klassisk "ikopkokdag", en dag när alla aktiviteter stapplats på varandra, och tiden för att vila bara försvann som ångan en varm sommardag. Det är okej att ha sådana här dagar ibland, men det är då de inträffar allt tätare som varningsklockorna går igång. Jag måste försöka se tecknen när "ihopkokdagarna" kommer, och försöka göra mitt bästa för att avvärja dom. Eftersom en massa "ihopkokdagar" passar inte ihop med rehabilitering efter fusionsoperationer, för att äntligen slippa bäckenuppluckring efter snart 15 års tid. Nä, och jag tänker inte bli frisk bara för att slängas rakt in i en massa aktiviter och ett aldrig-ta-det-lugnt-liv. Det känns som det perfekta receptet att aldrig bli bra, och sedan krascha igen! Nej tack! Om jag rannsakar mig själv så vet jag vad som måste ske: jag måste lära mig att säga nej! Så nu har jag precis förklarat för mina två halvstora barn att; "bara för att jag mår bättre så betyder inte det att jag numera driver en allmän städ-, plock-, logistik-, och skjutstjänst." Handen på hjärtat är det nog så att jag försöker att kompenserar för all den där tiden, alla de där åren som jag måst ha legat på soffan, och inte ha kunnat hjälpa till. Jag har överkompenserat, och helt befriat dem från självständigt och onödigt tänkande. Jag har tyckt synd om dem, de där barnen med en handikappad mamma som man alltid måste dras med och ta hänsyn till. Men jag vill att de ska kunna tänka själva som vuxna, bli kloka, och framför allt vill jag ha ork att bli frisk. Barnen har faktiskt blivit så stora att det går att förklara att det blir för mycket. Jag ska säga nej till "ihopkokdagar"! Tänk att ett sånt litet ord kan vara så svårt att säga!

Jag måste hinna titta på stjärnorna!

Brist på schvung

Äntligen är januari över, och februari är här! Det är en seg tid på året, och inte blir det bättre av att kroppen strejkar en aning. Förkylningen är över men sitter delvis kvar i kroppen. Det känns trögt, och jag saknar schvungen i stegen. Bäckenet gör ont. Jag antar att det är och förbliver min akilleshäl. Men flera andra leder har också protesterat ett par dagar, som exempelvis armbågarna. Trist konstaterar jag att min "värkpillerfrekvens" dessutom har ökat. "Äsch, det går över snart", tänker jag. Utvecklingen kan inte gå spikrakt uppåt. Det går alltid upp och lite ner, och så upp igen. Min fina träningsdagbok lyser ganska tom. Istället har jag fokuserat på vila, och gått några korta promenader. Jag är trött och frusen. Kan februari ta snabbt slut också? Jag behöver sol och värme, nu!

På väg, men nu är det segt!