söndag 31 augusti 2014

Pausa

Det är jag och ingen annan som känner när kroppen måste ta en paus. Tröttheten kommer smygande, sakta men säkert när jag varit igång några timmar på dagen. Och med tröttheten kommer värken. Om jag då inte tar en paus utan bara tar kör på kommer bäckenet definitivt att tvärnita inom nån timma eller två. Då blir det helt stopp! Det är klockrent. Så är det bara! Idag ville jag umgås med familjen och dagens mitt-på-dagen-vila prioriterades bort. Sen när jag tänkt att vila så kom något annat emellan och tanken på en paus försvann lika lätt som man blåser bort fröna på en torkad maskros. "Det här går ju fint!" Dagens händelser flöt på och jag hängde med. Men bäckenet gav sig lite mer tillkänna allteftersom eftermiddagen passerade, högerfog och vänsterfog, hm. Jag valde att inte lyssna. Det går att prova, läs pressa sig. När det var dags att laga kvällsmat ömmade det rejält. Äsch, det går att luta sig mot spisen, hänga eller sitta på en stol. Men när maten var färdig var jag också färdig. Nu var orken slut. Träningen uteblev, vilket inte är bra. Och resten av kvällen fick jag tillbringa på värmedyna, vilket är tämligen trist. Så vilka slutsater kan jag dra av dagens händelseutveckling? Vilka lärdomar tar jag med mig till morgondagen? Jo, jag ska ta en paus. Min mitt-på-dagen-vila behövs definitivt imorgon, men förhoppningsvis inte för all framtid.

Jag ville så gärna titta på de där katterna..

fredag 29 augusti 2014

Första dan

Så var det dags för första dagen på jobbet. Jag kände mig nyfiken och glad men även lite spänd. Hur mådde alla mina goda arbetskamrater och hade verksamheten fungerat utan mig? Jag har hängt med i mejlflödet och gjort några besök men nu stod jag alltså där med mina stavar i händerna. Och vet ni vad, det kändes så där trivsamt, precis som vanligt! Några nya ansikten, extra pappershögar men doften, ursäkta lukten, var densamma. Oj, vad mycket att göra! Här behöver jag praktisera tålamod. Det gäller att bärga mig för att engagera mig i allt och vilja ta i överallt. Förmågan att bli alltför entusiasmerad måste kontrolleras. Jag ska ta till vara på mig och min kropp, även på arbetstid. En hållbar kropp tjänar både jag och min arbetsgivare på, i längden.

Alla lingon är inte röda men det blir god sylt ändå!

onsdag 27 augusti 2014

Tålmodig träning

Nu har jag varit igång med träningen några dagar efter förra veckans bakslag. Men jag tar det betydligt lugnare. Det blev inget gångband hos sjukgymnast M. härom dagen. Istället motionerade jag maskiner. Jag gör mina rörelser med en rad träningsmaskiner som behöver röra på sig för deras egen skull, alltså inte för mig. Det är ett trix sjukgymnast M. kör med mig när det känns motigt att använda sin egen kropp som ett konstant motstånd. Jag fokuserar då tanken, läs oron över eventuell smärta som kan uppkomma vid rörelse, på träningsmaskinen och inte på mig. Och så blir det en massa stretching efteråt, faktiskt flera gånger varje dag, och inte bara ljumskar utan hela kroppen. Jag stärker kroppen sakta men säkert och andas lugnt. Rehab kräver sannerligen tålamod. Stegen framåt är så små så små och nästan omöjliga att se. Motivation alltid! Jag trampar på och till slut en vacker dag når jag målet.

Min egen maskin som behöver luftas varje dag, nästan.

måndag 25 augusti 2014

Kasta ankare och byt kurs

Jag vill jobba, öka min träning och vara aktiv. Jag vill må bra, inte ha ont och absolut inte ha några bakslag. Är det en omöjlig ekvation? Går det att sträva framåt och uppåt? Eller blir det ett ständigt harvande framåt och sedan bakåt? Kommer jag alltid att vara "bäckenet-hon-som-haltar" eller kan jag bli någon helt annan? Självbilden med ett ständigt ömmande bäcken måste bytas. Så vad är mitt mål? Vad siktar jag mot? Vem vill jag vara? Jo, jag vill klara ICA Maxi med en jätte vagn alla dagar i veckan och mer därtill, ha roligt. Jag vill vara stark. Men hur ska det gå till? I det här uppdrivna tempot och med attityden att det bär tills det brister, kommer det aldrig att gå. Istället behöver jag definiera mitt mål tydligare och se vägen dit, hela tiden. Att bygga styrka och kraft, det är viktigast just nu. Prioritera min kurs. Jag vet vad jag måste göra, det har funkat förr. Dags att meditera och kanalisera min uppdämda energi för att jag ska bli stark och frisk.

Alltid...

lördag 23 augusti 2014

Tre dagar senare...

Jag vaknade på morgonen och insåg att min högra sida fortfarande gjorde så otroligt ont. Ska jag ligga kvar och deppa eller ta tag i livet, det var den stora frågan? Vis av erfarenheten vet jag att det blir inte ett dugg bättre av inaktivitet när halva kroppen är stel som knaperstekt bacon. Men att gå upp kändes helt otänkbart, inte en dag till... Kan inte värken bara ta slut? Tänk om den kunde bli restnoterad, ungefär som de där tavelramarna på IKEA. Jag bestämde mig för att inte tänka längre än ett varmt bad, dvs jag lägger mig i badet och tänker igenom livet, eg mediterar. Väl i vattnet, varmaste varmaste, slog det mig att om jag, dag tre efter mitt största bakslag sedan operation nummer två, kan ta mig ner i ett badkar så är det inte så farligt. Jag-kommer-snart-må-bättre! Värmen, lugnet och min nyfunna insikt gav trygghet. Så slappnade kroppen av. Det gör ont men tillförsikten infann sig där i badet. Imorgon kanske jag kan träna igen?

Mitt hemmaspa!

torsdag 21 augusti 2014

Bakslag

Okej, det var väntat eller? Någon gång kommer det, ett bakslag. Oftast bara så där oväntat. Precis innan det hände kände jag mig så klar med en massa uppgifter. Alla de där nödvändigheterna var färdiga. Skolan hade åter startat. Jag hade besökt jobbet och kollat upp en massa. Hemmet började åter ta form efter målningen. Och jag hade höjt träningen de senaste dagarna och det gick bra! Allt kändes så i hamn. Jag minns att jag tog ett djupt andetag, sänkte mina axlar och slappnade verkligen av. "Knak", lät det höra från min högra ljumske. Det var kroppens svar. "Jag har tagit dig hit men nu räcker det", tycktes min kropp säga. Snart ett dygn senare ligger jag fortfarande här på sängen med värmedyna, piller och stretching. Alla rörelser som involverar högersidan är mycket smärtsamma. Jag är en knaperstekt bacon som måste bli mjuk. Det finns tydliga tecken på överansträngning av musklerna på höger rumpa. Jag har tagit i för mycket, att jag aldrig lär mig! Jag skulle behöva kasta i ett ankare ibland för att stoppa min fart. Men jag ville så innerligt gärna passa på att göra allt (!), innan jag fick ont igen! Snacka om självuppfyllande profetsia. Exakt så blev det!

På' igen! Jag laddar!

tisdag 19 augusti 2014

Vilken gångstil har jag?

Jag var beredd på rejäl träningsvärk efter ett tufft pass hos sjukgymnast M. igår. Efter att jag värmt upp på träningscykeln kom M. med enkilostyngder som hon spände runt mina vrister. Skulle det bli fotboja också, räcker det inte med min egen kropp? Nu blev det benlyft med vikter, och det gick det med. Därefter låg jag på mage och lyfte ett ben i taget rakt upp. Här märktes en stor skillnad mellan höger och vänster ben. Som vanligt funkade inte höger, och det är som M. påpekade: höger rumpa behöver mera muskler. Avslutningsvis blev det sex minuter gång på löpbandet, wow! Då passade sjukgymnast M. på att fråga vilken gångstil jag har? Hm, jag har inte gått som jag gjorde igår på, säg cirka fjorton år! Jag minns inte min gångstil. Men efter dagens gångpass vet jag hur det ska kännas! Träningsvärken kommer nog imorgon!

Nu är det skördetid.

söndag 17 augusti 2014

Vad ligger bakom garaget?

Jag är på väg över till grannen när jag ser den ligga slängd bakom garaget. Min krycka alltså! Oj då, tänker jag. Undrar hur länge den har legat där och vad använder jag nu förresten? Behöver jag inte kryckan, eller? Nja, enligt sjukgymnast M. ska jag helst använda gåstavar istället. Då ligger belastningen inte på armarna men samtidigt får jag stöd. Jag vill gärna ha något gåstöd både för mig och andra. I folksamlingar uppstår lätt paniken att bli påsprungen och käpp/krycka blir ju min orangea kon på huvudet! Akta mig! Mitt allvarligaste problem just nu är att mina gummifötter till stavarna har försvunnit. Det hörs när jag kommer och jag lämnar avtryck i form avsmå runda spår, hm. Kryckorna är mig kära. De är en trygghet men jag vet att det börjar bli hög tid att släppa taget. Och att min ena krycka ligger här bakom garaget beror på barnens "hjälp". De har helt sonika tröttnat på en hoppande mamma och gömt den.

Ett bra tecken

fredag 15 augusti 2014

Kontraster

Min vardag, eller rättare sagt min kropp, känns stundom helt okej. Här hemma håller jag igång i lagom tempo med barn, matlagning och allmänt pyssel. Då oftast med en eller ingen krycka alls. Det är som om något bäcken aldrig krånglat eller som nån fot eller arm inte har en susning om vad artrit är. Men så räcker det med att hacka upp en halv gurka eller kanske böja sig ner för att ta upp durkslaget i nedersta lådan för att kroppen ska minnas. Värken kommer liksom dånande, öronbedövande i hela jag! Och för längre sträckor väljer jag fortfarande rullstolen. Nej, det är inte normalt men i små korta stunder så står jag faktiskt och verkar på två ben. Kroppen, jag, fungerar bättre, ibland två ben och ibland två hjul. Kontrasten ökar. Att den växer måste vara ett tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Först måste den ju växa för att sedan minska och helt försvinna, eller hur?

Blågult!

onsdag 13 augusti 2014

Fysioterapi

Så var det dags för besök hos sjukgymnasten igen. Jag gjorde snabbt ett erkännande, att jag inte tränat så mycket under sommaren. För vissa yrkeskategorier är det ingen ide att hålla skenet uppe. Man blir ändå avslöjad inpå bara skinnet. Nåja, sjukgymnast M. var ändå nöjd då jag berättade att jag ändå varit aktiv och hållit igång mer än normalt. "Det är också träning", sa hon snällt. Och sjukgymnastiken kändes fint. Jag började på cykel innan jag gjorde stabiliseringsövningar på brits. Femton bäckenlyft var en bagatell liksom tio benlyft. Sen körde jag uppresning med extra tyngd, lite jobbigare. Därefter gick jag sidledes och provade mycket rank balansplatta. Jag kunde balansera på ett ben både med höger- och vänsterfot. Men helt klart kändes högra, min sen tidigare mest onda höft mer. Passet avslutades med fem minuter på gångbandet. Jag blev rejält trött men allt fungerade fast sedan kom träningsvärken. Härligt, jätte härligt!

Dottern illustrerar

måndag 11 augusti 2014

Att använda kroppen

Först har jag varit lite avvaktande. Medan maken snickrat och målat här hemma, har jag beställt grejer, surfat efter inspiration och kommit med glada tillrop. Bitvis har jag blivit modigare. Jag har inhandlat målarfärg IRL, självklart med bärhjälp till bilen och successivt närmat mig själva processen. Kan jag också prova? Maken radade upp luckor i garaget, tejpade, slipade, spacklade, tog fram färg och roller, med andra ord gjorde han allt förarbete. Sedan klev jag fram. Och det gick fint att använda kroppen, med en rejäl vilopaus efteråt. Dagen därpå blev jag modigare och gick på med storroller på vägg. Men där passerade jag min bortre gräns. Hela jag vobblande, armar, bäcken, ben, axlar. Nollkontroll! Usch vad läskigt! Jag tar härmed ett kliv tillbaka och vilar ut på soffan. Hur ska jag annars orka att träna?

Litet projekt med stor paus är bäst!

fredag 8 augusti 2014

Det känns bättre

Kroppen har lugnat sig. Hand och fot är nästan tillbaka till normalläge. Bäckenet känns också bättre. Tänk vad snabbt det kan svänga. Vad skönt att jag behöll mitt lugn (någorlunda i alla fall) och inte började analysera för mycket varför smärtan ökat. Det är så lätt att gräva ner sig i orsak-händelse-konsekvensträsket istället för att bara vara. Vi måste lära oss att inget är konstant. Saker och ting ändras ständigt. Och om vi börjar ställa för många frågor blir det bara jobbigt, ibland ska vi bara låta det passera och försöka, det är inte lätt, att tänka på något annat. Självklart ska vi inte släppa ansvaret för våra onda kroppar men jag tror att vi mår bra av att unna oss en paus då och då. Samtidigt får den senaste veckans dipp mig att inse, att min kropp är otroligt känslig och sårbar. Jag måste tänka på vad jag gör och hur jag gör det, nästan alltid!

Lämna företräde i livets hjul!


tisdag 5 augusti 2014

På kryss

Jo, man måste nog också blogga i motvind! För det är så det känns förtillfället. Bäckenet ömmar i varenda fog som finns, och både vänster hand och höger fot har svullnat. Det är svårt att använda kryckorna eftersom jag inte riktigt kan greppa med vänster hand. Jag kan inte heller skjuta ifrån i steget med min högra fot. Dessutom har jag haft huvudvärk i flera dar. Mitt så tidigare hoppfulla och fräscha jag känns långt borta. Kommer min kropp alltid att bråka? Ska mitt bäcken fortsätta att konstra? Jag försöker resonera med mig själv, ibland är det motvind, och ibland är livet en behaglig medvind. Inget är konstant. Det kan svänga snabbt, till det bättre! Nu hoppas jag på svalare väder.

Jag vill vara en ståtlig ek som är oböjlig för vinden.

fredag 1 augusti 2014

Härliga hav

Jag har alltid gillat att bada. I varmt vatten kan jag njuta och slappna av. I vattnet känns det faktiskt som att det är kul att ha en kropp. Här försvinner känslan av att mina armar och ben bara är de där onda tingen som jag ständigt måste dra runt på, ursäkta träna var det. I vattnet blir allt så lätt och ledigt, och följsamt. Jag kan bara njuta av vågorna, ligga och flyta. Det är så vilsamt. Kropp och sinne förenas! Smärtan är långt borta i mina tankar, så långt borta att jag tror att den aldrig existerat. Vad är jag? Vart ska jag? Allt och inget på en gång! Att bada med kryckor går utmärkt, bara man vickar ur vattnet ordentligt efteråt. Rosten kanske kommer till hösten. Och mina ärr täcks perfekt av bikinin. Jag bara älskar att bada, och njuta av min kropp!

Lizzy kan konsten, alltid!