onsdag 31 december 2014

Överambitiös igen?

Nåja, jag har tränat för mycket igen! Efter femtio utfall härom kvällen så sträckte jag knät. Sedan har det blivit lite för långa promenader i skogen. Maken fick dra mig hemåt igår. Snön på marken gör att ljumskarna protesterar, jag måste ju lyfta mer på fötterna när den är där. Fast denna gång var det vänster ljumske istället för höger. Och så har allt gående med mina stavar gjort att jag är alldeles stel i axlarna som lett till huvudvärk. Att jag aldrig lär mig? Varför kan kan jag inte vara lagom? Jag vill så mycket och så mår jag bättre, och så tar jag i. Då kommer smällen! Det är som en trestegsraket på nyårsafton. Det bara går av. Inför det nya året så måste jag lära mig att lyssna, för jag vill så gärna må bra. Träna och aktivera mig lagom utifrån dagsformen får bli ledordet. För samtidigt måste jag ju våga att utmana mig själv och min kropp. Mina steloperationer av bäckenlederna har gett mig en ny kanonchans i livet, och den tänker jag nyttja! Gott Nytt 2015!

Mot nya mål!

lördag 27 december 2014

Vackert vinterväder

En sak som jag lovat sjukgymnast M. är att jag ska ut och gå. Det är en sak att fixa löpbandet inne på gymmet men helt annan sak att gå klara kalla skogspromenader eller trånga köpcentrum. Det vackra vintervädret lockar mer till det förra, och sagt och gjort har vi tagit bilen de 800 meter vi har till skogen. Varför trötta ut sig längs tråkiga villagator? Jag trivs i skogen, den gör mig lugn och med mina dubbskor och stavar klarar jag en liten promenad. Det är inte bäckenet som vållar mest problem utan snarare höger framfot och vänster armbåge. Tänk om jag kunde få gå på moln istället för glas? Kylan, -12, gör också muskulaturen mer stel men jag inbillar mig att det är mer av ett inkörningsproblem. Jag vänjer mig! Då är besöket på köpcentret under julrean betydligt värre. Stora, långa gallerior som är fullpackade med köplystna skrämmer mig. Igår behövde vi ta oss tvärs igenom en av de större galleriorna för att nå bion, och jag lovar att det var en väsentligt mer ansträngande fem minuters promenad än 20 minuter i skogen. Jag behöver det vackra runt omkring för att lugna mina sinnen. Men jag kan gå, även om jag ännu inte är helt framme!

Bedövande vackert!

torsdag 25 december 2014

God Jul!

I år har jag pyntat, lagat mat, städat och till och med hängt med på barnens olika julavslutningar. Långt borta känns alla jular då jag legat på soffan och maken fixat julstämningen. För första gången sen jag blev förälder känns det som om jag deltagit i julen. Det är stort! Dagarna innan jul lyckades jag höja tempot ytterligare, och klarade både julklappsinköp och julfest med jobbet på samma dag. Fast nu har tröttheten sakta smugit sig på, och ja, jag somnade under Kalle. Men det roligaste under julen har hittills varit att träffa familj och vänner. Alla säger de samma sak; "Oj, vad Du går bra!" Det gör mig så glad. Att sonen och mitt bäcken mår bättre är de allra bästa julklapparna!

Här trivs jag och katten!

onsdag 17 december 2014

Ett år efter första operationen

Idag har det gått exakt ett år sedan den allra första operationen i Ängelholm. Då sattes en provspik in i min högra bäckenfog, SI-leden, för att pröva om en steloperation kunde förbättra min hälsa. Skulle jag äntligen få bukt med min kvardröjande bäckenuppluckring? För trots att mina barn var åtta respektive tolv så satt foglossningen kvar. Mitt första och viktigaste mål med operationerna var att minska smärtan. Jag var innerligt trött på all värk som ständigt och jämt pockade på uppmärksamhet. Mitt andra mål var att öka rörligheten. Jag ville kunna gå, slippa kryckor/rullstol, och bara ha möjligheten att promenera igenom snabbköpet. Så hur ser resultatet ut? Är mina mål uppfyllda? Jo, jag kan vända mig i sängen om natten utan att vakna av smärta. Nu tar jag inte smärtisar varje dag av gammal vana utan bara när det behövs. Det blir väldigt mycket mindre piller. Men visst gör det ont då och då, framför allt dan efter ett besök hos sjukgymnast M. Svaret på andra frågan blir också ja, jo jag går så otroligt mycket bättre numera. Tio minuter i högt tempo på gåbandet är inget större problem längre. Wow! Det trodde jag välan aldrig. Jag kan oftast gå igenom köpcentret och jag har till och med följt med mina kollegier ut på lunch. Må så vara att jag ibland behöver käppen när jag går, jag går. Jag tränar vidare mot ett nytt år med nya mål. Det är häpnadsväckande att kunna öka träningen vecka till vecka, efter alla tröstlösa stunder med en massa stabiliseringsövningar. Enligt dr. Bengt Sturesson, ortopeden som utfört mina fusionsoperationer, tar läkningen tid, ett två år på ett ungefär. Det ska verkligen bli spännande att se vad jag klarar om ytterligare ett år! Jag-är-helt-enkelt-jätte-nöjd-med-mina-tre-steloperationer-av-bäckenet! Och tack kära läsare av Bäckenbloggen för att Ni vill följa med på resan!

Grattis Bäckenbloggen på Ettårsdagen!

fredag 12 december 2014

Dag 2

Snart har ytterligare ett dygn med en förträfflig spänningshuvudvärk passerat. Förutom ett ont huvud, är nacke och axlar spända och jag är lätt illamående. Det hela började i onsdags med ett långt möte. Att vara stilla en hel dag är döden för kroppen. Vi är gjorda för rörelse. Dagen därpå hade jag ett inbokat besök hos sjukgymnast M. Att träna med huvudvärk är ingen framgångssaga. Men jag hade en idé att träningen skulle lösgöra spänningarna, och samtidigt kände jag lite panik för att min onda hals satt käppar i hjulet för en hel veckas träning. "En hel vecka utan träning", bara tanken gör mig stressad. Så när M. tyckte att jag skulle ta det lite lugnare (tror att mitt ansikte tonade mot grönt när jag gjorde sextio utfall) lät jag bli att lyssna. Jag körde på! Jag vill så gärna bli bättre, starkare och friskare. Jag vill få fler kickar av träningen. Jag vill i mååål, bli bäst och det skulle helst ha skett igår. Men som vanligt, antar jag, är det resan som är målet. Fast resa med värk är inte kul. Min spänningshuvudvärk sitter där den sitter. Inte ens ett besök hos söta hästen fick det hela att lätta. Okej, dags att verkligen vila!

Jo, hon rider med säkerhetsväst. Den är under täckvästen!

söndag 7 december 2014

Martyr, eller?

Det gör ont när jag tar trapporna upp till barnens sovrum på övervåningen, och det känns så otroligt välbekant. På en gång blir jag så hemma med min kropp, avslappnad och igenkännande. Japp, det här känner man igen och jag nästan småler åt den bekanta känslan. Bäckenlederna, mest den högra gör rejält ont och armar och fotleder är så stela. Så här var det minsann hela tiden förut, vilken kontrast mot mitt liv nu. Hoppsan vad det känns, aj, men jag behöver då inga piller. Det här klarar jag en stund. Härliga smärta, nu känns det att man lever. Kom igen och se på mig, jag klarar ett och annat och har ändå superont! Jag måste vara en super människa! Fjorton år och tre operationer och visst klarar jag lite värk. Jag är med, allt är som förr, min kropp och min smärta. Trygghet, hinner jag tänka tills endorfinerna tar ett ännu fastare grepp om mina tankar och jag helt skenar iväg. Underbart? Men äsch, vad dillar jag om? Jag är ingen martyr! Snarare lurar en förkylning och nu går jag genast och tar en hel hög med piller. Sen går jag och lägger mig. Vem försöker jag lura? Varför ska jag gå runt med en massa värk och samtidigt lovorda smärtan. Den som har mest ont vinner inte. Det är den som försöker bemästra den som får medaljen. Då, med mindre smärta, blir livet så mycket roligare att leva!

Lizzykatten tar hand om matte i kväll!

torsdag 4 december 2014

Fotsulorna igen!

Mina fotsulor har trilskats till och från de senaste fem åren. Tidvis har jag inte kunnat ta ett steg utan skor på fötterna. Alla mina piller mot reumatism har gjort susen men värken finns där till och från. Just nu är det till. Det beror på flera saker; dels går jag alltmer och belastar fötterna men jag har också tränat en hel del på balansplatta och stått på ett ben. Eftersom jag har en tendens att lägga vikt på yttre delen av foten har jag tränat på att använda innersidan istället. Och sen har jag kört bil med manuell växellåda. Det är svårt för högerfoten att fixa! Mina fotsulor behöver bli mjukare och det är då den gula piggbollen kommer till användning. Meningen är att jag ska rulla mina fötter över den och på så vis öka flexibiliteten. Jag tränar på! För det är en smula irriterande att fötterna gör ont nu och gör det svårare att gå när mitt bäcken äntligen inte sätter käppar i hjulen för rörelse framåt. Men nu ska inte några fotsulor få stoppa mig! Jag rullar på!

Rulla och rulla...

måndag 1 december 2014

Helgens äventyr

Så kom lördagen och det var dags för Friends arena och Horse show. Biljetter, vanliga biljetter (dvs inga handikapplatser) var beställda för ett halvår sedan. Det var då i våras som jag bestämde mig för att i år skulle jag göra det här på egna två ben utan hjälp av rullstol. På det hela taget gick det bra men jag har en bit kvar. Betyget blir precis godkänt. Det var otroligt mycket folk och många trappor. Jag var rädd för att bli knuffad och sen blev det stressigt. Det var då som jag började spänna mig alltmer och så var värken igång, i en ondcirkel av späning och smärta. Ifrån lilltån upp till höger axeln kröp den stekta baconkänslan som jag beskrivit tidigare. Väl hemma dundrade jag på med piller och värmedyna. Kontentan är att jag måste fortsätta att träna på nya situationer som kan bli stressiga! Min kropp, läs bäckenet, är så extremt stresskänsligt. Det här en pusselbit som måste lösas. Kanske ska jag bara acceptera att bäckenet gör ont, och sedan bara slappna av istället för att varva upp mig? Men samtidigt är jag stolt över mig själv att jag låter mig utmanas och inte bara knallar på i den vanliga lunken. Igår söndagen kändes kroppen betydligt bättre och det blev en tiominuters promenad med dottern skrittandes till häst, inga problem alls! Där fanns lugnet, och min egen takt, då får jag med hela mig, utan smärta!

Gymnastik till häst, voltige, kommer aldrig bli min grej!