Martyr, eller?

Det gör ont när jag tar trapporna upp till barnens sovrum på övervåningen, och det känns så otroligt välbekant. På en gång blir jag så hemma med min kropp, avslappnad och igenkännande. Japp, det här känner man igen och jag nästan småler åt den bekanta känslan. Bäckenlederna, mest den högra gör rejält ont och armar och fotleder är så stela. Så här var det minsann hela tiden förut, vilken kontrast mot mitt liv nu. Hoppsan vad det känns, aj, men jag behöver då inga piller. Det här klarar jag en stund. Härliga smärta, nu känns det att man lever. Kom igen och se på mig, jag klarar ett och annat och har ändå superont! Jag måste vara en super människa! Fjorton år och tre operationer och visst klarar jag lite värk. Jag är med, allt är som förr, min kropp och min smärta. Trygghet, hinner jag tänka tills endorfinerna tar ett ännu fastare grepp om mina tankar och jag helt skenar iväg. Underbart? Men äsch, vad dillar jag om? Jag är ingen martyr! Snarare lurar en förkylning och nu går jag genast och tar en hel hög med piller. Sen går jag och lägger mig. Vem försöker jag lura? Varför ska jag gå runt med en massa värk och samtidigt lovorda smärtan. Den som har mest ont vinner inte. Det är den som försöker bemästra den som får medaljen. Då, med mindre smärta, blir livet så mycket roligare att leva!

Lizzykatten tar hand om matte i kväll!