Lista: Varför går det framåt?

Det står klart att jag har nått en ny nivå med min träning, och det märks även i min vardag då käppen är inte alltid med mig och att framför allt min värk blivit så mycket bättre. Tänk att kunna vända sig i sängen om natten utan att vakna av smärta. Det går framåt. Frågan är vad det beror på:
1. Steloperationerna av mina två SI-leder är förstått den främsta orsaken till framgång. Det var ingen lätt match men jag är jättenöjd.
2. Träna, träna och åter träna är det jag ägnat mig åt det senaste sex månaderna, läs tretton åren, ofta varje dag, och det är nu efter operationerna som det ger resultat, verkligen resultat.
3. Jag får så bra pepp från min omgivning d.v.s. familj, vänner och arbetskamrater, och så finns ju sjukgymnast M. där också. Jag har mött en massa sjukgymnaster och M. är bäst!
4. På jobbet så presterar jag och gör skillnad. Jag behövs, vilket är viktigt för självkänslan.
5. Tiden går, och nu har det snart gått ett år sedan första operationen. Det läker bra!
6. Jag har börjat agera på en ny arena där ingen egentligen känner mig eller min sjukdom. Där är jag bara jag, utan några större krav. Jag mockar men kör ingen skottkärra och jag sopar stallgången. Här trivs jag och andas häst, bland det bästa som finns! Jag mår allt bättre, och sannerligen var det länge sedan det var så roligt att leva som det är nu! Skål!

Dags att fira framgång med favvoskumpan!

"Dags att korka upp bubbel"

Precis så sa sjukgymnast M:s idag efter vårt avslutade träningspass. Det gick helt enkelt jätte bra. Faktum är att jag har nått en ny högre nivå med min träning. Efter cykel, benlyft och lite diverse gjorde jag sextio utfall med tvåkiloshantlar i nävarna. Sjukgymnast M. uppmuntrade mig till att försöka nudda knät i golvet vid utfallet. Och då hände något. Istället för att bli arg, läs rädd, så skrattade jag bara och provade. Det faktiska resultatet var väl inte strålande men inställningen kammade guld! Till julen ska jag klara att ta knät till golvet! Gubben på axeln som brukar hojta negativa kommentarer hördes inte heller av när jag traskade mina tio minuter på gåbandet. Jag var där, hela jag och slappnade av. Det var riktigt kul! Nu börjar det hända! På lördag kommer provet. Då blir det upp till bevis om jag verkligen kan gå, eller inte! Rapport kommer, jag lovar! Och bubblet då, jo jag sparar champagnen till fredag. Då ska jag fira att det sannerligen går framåt!

Jag firar med en bild på en mjuk hästmule.

Utmanar gränser

Jag har kört hårt några dagar. Det har varit mycket på jobbet, och det är en utmaning att hinna allt på en halvtid. Träningen hos sjukgymnast M. gick fint den här veckan. Jo, nu har jag höjt intensiteten ytterligare. Det blev bl.a femtio benlyft med tvåkilosvikter och tolv minuter på gåbandet utan oro. Jag var inte rädd, istället tror jag att jag har börjat slappna av. Sakta börjar vetskapen finnas där att mitt bäcken kommer att hålla, det går inte sönder. Jag kan ta i, köra på och våga testa gränser! Jag har faktiskt gjort saker de senaste dagarna som jag inte fixat/vågat på flera år! Alltifrån bullbak, sopa stallgången, sitta på bio 2,5 h till krattning av löv har jag klarat av. Det fungerar, jag överlever. Eftersom jag nu klarar av en högre nivå träning, så tror jag att jag kan slappna av mer när jag utför övningar på en lägre nivå, liksom vardagliga sysslor. Hänger Ni med? Jag har lämnat min gamla trygghetszon. Sonen inspirerar mig. Han måste vara lite vaksam efter olyckan i våras men tror Ni att han är rädd? Icke, han drar runt som vanligt och i och med det så blir det så mycket roligare. För mig går det framåt även om jag ikväll är darrbent, och lider av ömmande armar. Möjligen har det blivit lite väl mycket gränsöverskridning..

Rulla bullar ger ömmande armar.

Med motorväg till bäckenet

Från en stund till en annan kan bara mitt bäcken förändras. Det går från noll till hundra hur snabbt som helst. Ungefär som du accelererar på en motorväg. Du trycker gasen i botten och dundrar plötsligt fram i 120 km/h, oj kör jag så fort, tänker du. Det är fantastiskt att stunderna när jag inte känner smärta i bäckenet blir allt längre och oftare. Men sen kommer all värk på en och samma gång. Bara så där, eller? Nej, faktiskt inte. Det handlar om stress. Vissa får ont i magen eller kanske i huvudet. Jag får ont i bäckenet när det blir stressigt, och det handlar nästan uteslutande om negativ stress. Till exempel när barnen bråkar eller häromdagen när jag skulle löneförhandla med chefen. Svisch, stressen flyger rakt upp i skallen och landar nere i bäckenet! Smärtan är monumental. Jag kan knappt andas än mindre förflytta mig. Och då drabbas jag förstås av lätt panik, vad är det som händer? Har någonting gått sönder? Det här tankarna blir varken mitt bäcken eller skalle ett dugg bättre av. Jag vet. Så jag försöker andas ner i magen och slappna av. Bäckenet är min akilleshäl, för alltid? Jag vet inte, men mitt bäcken är min känsliga punkt. Jag måste jobba vidare, med både kropp och själ.

Gamla mönster sitter i....

Jag tar tillbaka mina gamla jaktmarker

En gång i tiden jobbade jag inne i stan. När arbetsveckan var över brukade jag gå, till fots, från den ena sidan stan till den andra. Det tog ett tag. Jag passerade människor, byggnader och gick in i en och annan affär. Det var en sådan frihet då veckan var över, en sådan avkopplande känsla! Allt det där slutade jag förstås med. För att gå på stan med bäckensmärtor är allt annat än avkopplande. Periodvis har jag trott att jag utvecklat torgskräck, öppna ytor med en massa människor - hjälp! "Tänk om någon går in i mig och krockar!" Och i mitt bäcken har smärtan stegrat steg för steg. I torsdags var det sex månader sedan min senaste operation, och i lördags var det dags att fira. Jag bestämde mig för att det var dags att återta mina gamla vanor. Jag åkte mot stan, alla människor och myllret. Det var lite som att komma ut efter en lång tids sjukdom, hm så är det visst! Färger, former och rytm var lika som förrut men ändå olika. Jag hade bestämt mig för en liten tur men allt lockade och inget bäcken protesterade. Jag gick på och jagade som alla andra! Det fungerade. Och jag har ingen torgskräck, istället har jag ett nytt stärkt superbäcken. Med det kommer man långt, just nu bara något kvarter men jag siktar på att ta tillbaka hela storstan...

Jag är med!

Jag har drabbats av....

...något mycket dramatiskt och oväntat! Jag har fått skavsår på hälen, en klassisk blåsa. Det trodde jag välan knappast att det skulle hända mig. Sjukgymnast M. har ju uppmanat mig att våga ta promenader. Och jo, idag bestämde jag mig för att hänga med på en mycket liten runda när dottern skrittade ut. Det var inte långt och det gick inte så fort men det gick fint. Gubben på axeln var långt borta. Det kom inga negativa kommentarer utan istället njöt jag av höstluften och av en vacker omgivning. Men sen ikväll kom upptäckten att en vattenfylld blåsa gjort entré på min vänstra häl. Okej, det må väl vara hänt. Jag blev bara så paff. Jag kan inte minnas när jag senast drabbats av skoskav. Och en blåsa är normalt för någon som kan gå. I tanken är jag ännu inte riktigt där. Det är alltjämt lite svårt att placera sig i kategorin "gående". Men jag kan gå, jo, jag kan gå! Min blåsa på hälen blir mitt bevis.

Hästpromenad...

Hjärnspöken och ljumsken

Idag har jag varit hos sjukgymnast M. och kämpat med ilsken ljumske och onda hjärnspöken. M. har börjat utmana mig mera så det blev trekilosvikter runt vristerna idag. Det kändes som om jag inte kunde rubba mina ben det minsta lilla. Gravitationen var total! Jag började med vänsterbenet. Det gör jag alltid eftersom höger bäckenfog är fortfarande den som trilskas mest. Precis när jag skulle börja poppade gubben på axeln fram, mitt onda hjärnspöke! "Det här går aldrig", kraxade han olycksbådande. Då började kampen, som så ofta utkämpas under träningarna. Jag - mot - gubben! Kampen om benlyften vann jag. Det blev tjugo stycken på vardera ben, totalt fyrtio stycken, rekord! Då började höger ljumske klaga som vanligt, eller är det gubben på axeln som kör med fula trix och säger till ljumsken att protestera, jag vet inte? Nästa rond gällde löpbandet. Så fort jag börjar gå kommer alla orostankar på en gång. Alla mina sinnen lyssnar totalt på kroppen efter allt som kan komma att göra ont. Minsta lilla muskeldragning blir en uppmaning att sluta. "Varning, varning, total förstörelse!" Varje steg blir en kamp. Som Ni förstår har jag lite att jobba på här! De här känslorna är inte under kontroll. Jag kan gå. Jag går inte sönder, eller? Tålmodiga M. menar att det tar upp till en miljon gånger att bryta en vana. Och gubben på axeln har en fjortonårig vana att hojta och varna mig för att gå. Jag måste gå och gå, minst en miljon gånger till, för att komma vidare. För det vill jag. Gubben kommer fortsätta att skrämma mig, jag vet! Jag ska gulla lite med honom, trösta honom. Han är rädd, livrädd faktiskt. Den slutgiltiga segraren kommer att bli jag!

Efter all baklava så är träning nödvändig.

Tur och retur

En vecka senare och jag har sannerligen utsatt bäckenet för påfrestningar. Och JA, det har fungerat så gott som fläckfritt, och JA, jag är mycket imponerad. Med en längre flygresa och transfer på obekväm buss trodde jag att bäckenet skulle protestera. Framför allt lite större flygplatser med långa gångar är direkt ångestframkallande när bäckenet krånglar. (Just i långa gångar sitter det mycket ångest, eller hur?) För att göra det hela mer behagligt tog jag rullstolen. Det är kanske överkurs men samtidigt gör det att resan med familjen blir smidigare. Jag blir helt enkelt gladare. Det behövs ännu mera träning på gåbandet för att övertyga mig att jag faktiskt kan gå! Väl framme på resmålet parkerade jag rullstolen på rummet en vecka och förlitade mig på stavarna! Jag klarade även att gå ner och upp ur havet utan stavar eller stöd, trots rejäla vågor. Det var lite läskigt men det är sannerligen ett stort framsteg. Det är inte något som jag skulle fixat innan steloperationerna. Hotellet hade också ett bra gym så jag tränade på som vanligt. Oj, vilken skillnad det är att resa när man mår bra. Även familjen blev positivt överraskade att jag kunde hänga på. Nu måste jag träna mer på att gå, så jag klarar de där långa flygplansgångarna nästa gång. Den här resan gav mersmak. Jag har definitivt lämnat soffan!

Som en tavla fast på riktigt!