Jag klarar mig utan...

Mycket piller har det blivit sen jag blev sjuk. Först var det bäckenuppluckringen, även om jag inte tog en enda värktablett under mina två graviditeter. Det blev morfin direkt efter istället! Och sen kom mina sköldkörtelproblem och slutligen (förhoppningsvis) min reumatism. En av de piller jag knaprat länge är Alvedon med modifierad frisättning. De ligger och pyr under dagen. Helt slentrianmässigt har det blivit en massa år nu, typ frukost, lunch och kväll! Men nu har jag börjat bryta den vanan. Eftersom jag gjort paus med min RA-medicin, vill jag liksom att kroppen ska vara ren, och det gör faktiskt inte lika ont hela tiden längre. Jag kan klara mig utan smärtisar! Det trodde jag välan aldrig. Men okej, måndagmorgon och det känns stelt och min förbenade ljumske smärtar. Jag ska till jobbet! Klart att jag tar ett eller två piller. Men jag känner efter först, imorgon kanske jag låter bli?

Lite reklam...

Dålig kombo

Maken är bortrest sedan några dagar och jag har ensam dragit familjeruljansen. Jag har snurrat mellan att jobba, laga mat, skjutsa, koordinera och ordinera. Ett visst ökat stresspåslag har infunnit sig. Och jag erkänner; jag har orerat friskt! Hur orkar makalösa ensamma föräldrar? Dessutom har jag sovit dåligt. Lizzykatten roar och oroar på natten, hon biter mig i tårna! Jag tror hon också saknar husse. När tröttheten kommer, smyger värken sakta fram. Det är som att motståndskraften mot det onda minskar när man sovit dåligt, och tålamodet gentemot kroppen är inte på topp när stressen ökar. Det blir en dålig kombination med andra ord. Jag är stel i kroppen och bäckenet ömmar både här och där. Det känns inte det minsta roligt. Jag hoppar träningen idag och lägger mig tidigt istället. Det blir bättre imorgon. Tack och lov är arbetsveckan snart slut. Det blir till att vila ut till helgen och då är äntligen R. hemma igen! Då får jag och mitt bäcken pusta ut!

Jag tänker inte plocka äpplen i helgen!

Magi?

Som om någon har svingat en trollstav och ordinerat höst har nu värmen försvunnit och kylan anlänt. Det känns lite varstans i kroppen. Den där känslan av att kroppen är som knaperstekt bacon kryper allt oftare på mig. Skönt nog har ligament och muskler i magen lugnat ner sig betydligt. Lördagens äventyr var ett rejält träningspass. Sakta men säkert börjar jag förstå att jag ska tänka en helhet med vardag och träning, och fortsätta att vila. Det där berömda ordet lagom är bra. Först idag, tisdag har jag tränat igen, och jag tror att någon trollkarl eller häxa måste ha varit framme också här och svingat en trollstav. Jag klarar fler och fler övningar som förut var helt omöjliga! Det ger sådana kickar. Jag skulle kunna träna hos sjukgymnast M. varje dag, men.... Just det, ordet var lagom. Idag blev det 60 benlyft med vikter!!!  Nä, det mest passande ordet måste vara magiskt!

Med trollstav på träning!

Bloggfrekvens och ligament

Okej, jag måste erkänna att mitt bloggande inte sker regelbundet. Det är så mycket annat som sker. Att jag bloggar mindre är snarare ett resultat av att mitt bäcken mår allt bättre. Det tar inte upp alla mina funderingar. Det är inte längre medelpunkten i mitt liv för jag har inte ont precis hela tiden! Wow! Så var glad att jag inte skriver lika mycket. Det är ett positivt tecken. Snarare är det så att jag bloggar när jag verkligen har ont, som idag. Jag tog ut mig alldeles i går. På lördagen var jag uppe på benen i fem timmar och gick runt utomhus i ojämn terräng med lite sittpauser. Det var fälttävlan och jag ville verkligen se. Jag gillar ju hästar! På kvällen började ligament i magen kännas av allt mer för var rörelse jag gjorde. Efter elva timmars sömn är det bättre men det känns. Snacka om allt hela kroppen sitter ihop och att bäckenet ständigt berörs i vad du än gör. Nåja, soffan och värmedynan måste ha sitt också, och bloggen förstås!

Vilket mod!

Rekord!!!

Helt utmattad ligger jag på sängen och stirrar i taket. Ryggen, bäckenet och benen pirrar av trötthet. Öronen tjuter. Och min hjärna är segare än segast! Men jag är så nöjd för idag har jag slagit ett nytt rekord!!! Jag gick fem minuter på löpbandet hos sjukgymnast M. med en hastighet på 2.3, och enligt R. blir min gångsträcka över 300 meter! Och detta helt utan hjälpmedel, och enligt M. helt utan att halta! Detta är definitivt ett rekord! Precis innan löpbandet hade jag dessutom gjort 24 benlyft på bägge benen, totalt 48 stycken och med enkilos vikter runt vristerna. Detta att jämföra med att jag innan operationerna inte ens klarade av att rubba högerbenet vid benlyft. Jag gjorde ju fiasko i Ängelholm, kommer Ni ihåg? Dagens siffror blir 300 samt 48! Jag är väldigt, väldigt nöjd. Det går framåt, lite knackigt ibland när jag tagit i för mycket, men det går framåt! Det var ett mycket bra beslut att låta göra en fusionsoperation av SI-lederna. Tack!

Beviset!

"Du går för snabbt..."

Härom kvällen kom kommentaren helt oväntat från dottern: "Mamma, du går för snabbt jag hinner inte med!" "Va?" Hörde jag verkligen rätt, gick jag för verkligen fort, för fort? Jo, dottern var några steg bakom och med mina stavar i händerna hade jag älgat på duktigt. Dessutom kom kommentaren från dottern som alltid uttryckt frustration över sin mammas kryckor, käppar, rullstol, orörlighet och allmän senfärdighet. Tji, fick hon. Mitt gående går allt bättre! Jag haltar inte längre och får med mig bägge benen. Hållningen är viktig och att kämpa på även om orken tryter snabbt! Ikväll ligger jag dock delvis för ankare i soffan. Jag gick ut lite för intensivt på jobbet idag och lyckades sträcka mig strax ovanför höger ljumske. Men vad vore livet utan värmedyna och minne av sommaren!

Njut!

Ett högre tempo

Det märks att terminen dragit igång på allvar nu. Jobbstart, föräldrarmöten, utvecklingssamtal, barnens aktiviteter och förkylningar osv. Det mesta har gått för runt några dagar. Och jag som härom dagen började funderar på varför jag inte orkat höja träningen på sistone. Här i ligger ju förklaringen, livet runt omkring är så mycket mer nu. Och jag orkar oftast hänga med. Men jag är bra trött. Framför allt känns armarna väldigt mycket efter en dag på jobbet. Det vobblar liksom! Idag har jag tränat hos sjukgymnast M. vilket gör mig ännu tröttare men väldans nöjd! Det går bra även om min högra ljumske fortfarande trilskas. Helt obehindrat gör jag benlyft med vikter om vristerna, wow!

Det är kul att träna!

Glad

Idag är det annorlunda. Tröttheten är inte förlamande och jag känner mig lugn. Jag nämner min sinnesstämningen för maken och han ger ett snabbt och rakt svar: "Du är inte arg idag!" Hm, kanske har han rätt i det. (Vanligtvis har jag rätt men i det här fallet tror jag på hans ord.) Jag är inte arg idag. Oftast är jag på gott humör, jag är en glad person, men på sistone har ilskan legat där och pyrt. Både små och stora saker retar mig, fast egentligen handlar det nog om frustration. Jag vill vara frisk och kunna göra allt, som alla andra! Jag vill vara normal. Nu när jag jobbar, och rör mig mer bland folk blir skillnaden mellan min värld och den "friskavärlden" (om det finns nån sån?) mer påtaglig. Jag måste hem och vila medan kollegierna kan kasta sig in i nya spännande projekt. Det tar så mycket energi att vara så arg, läs frustrerad. Så idag, denna vackra höstdag, orkade jag inte vara arg längre. Det är som det är och jag blir bättre och bättre, friskare, för var dag. Sålunda har tröttheten inte lamslagit mig och jag kommer lyckas hålla mig vaken till 22:00, nytt rekord! Det är bra att vara glad.

Vacker dag i vacker stad!

Piggelin

Det tjöt i öronen av trötthet när jag kom hem från jobbet idag. Dessutom kände jag mig otroligt stel i bäckenet. Jag är inte van att sitta så mycket. Hur ska jag orka jobba, och jag som inte ens jobbar hela dagar? Det blev vila på soffan direkt innan barn, mat och kisse började kalla på uppmärksamhet. Framförallt drog muskulaturen ihop sig men fogarna kändes okej. Efter en kort "power nap" och stor kopp kaffe kände jag att livsandarna började återvända. "Nu eller aldrig", tänkte jag, "upp och träna"! Efter femton minuter på cykeln blev det mina gamla vanliga övningar, ståendes och på matta, bäckenlyft, benlyft, lätta situps, hantlar, knäböjningar och armhävning mot vägg med mera. Idag glömde jag inte att stretcha ordentligt. Det är en smula trist att alltid slita med nästan samma övningar dag ut och dag in, men samtidigt ger det mig trygghet. Jag vet vad jag klarade igår och kan lättare mäta förändringar, se framgångar, och så kan jag övningarna i ryggmärgen så att sägas. Träningen gjorde mig gott. Musklerna slappnade av och stelheten försvann. Och så blev jag piggare, nästan i alla fall!

Liten blir stor, gäller både son och solrosor.