Måndagsmesträning hos M.

Och så var det måndag igen och dags för träning hos sjukgymnast M. Det har varit ett uppehåll på två veckor och det har passat mig fint. Den högra sittbensknölen känns bättre nu, och äntligen skulle jag få träna. Men det förra passet kändes i kroppen, läs huvudet, när jag kom in i träningshallen. Då gjorde det så ont i bäckenet att jag fick avbryta träningen och halta hem. Idag upptäckte jag att jag var rädd, rädd framförallt för vissa rörelser som belastar min högra bäckenfog. Rädslan leder till spänningar som blir till värk, som leder till mer rädsla och så kommer den onda cirkeln igång. Sjukgymnast M. peppade och bekräftade att det var okej att vara rädd. Hon menade också att rädslan hjälper mig att inte ta i för mycket, att inte överanstränga mig. Det tar tid att bygga upp kroppen efter sjukdom eller skada. En rehabprocess går upp och ner, och på det hela taget har min resa gått enastående bra. M.s ord lugnade mig. Det gick bra att träna idag, även om jag absolut inte körde på för fullt. Det var snarare "mesträning". Kroppen måste vaggas i trygghet och säkerhet, därefter kan jag öka. Sakta men säkert framåt!

Numera kör jag alltid 2 kilos.

Glädjande!

Det har snart gått över ett år och ett halvt sedan jag började med bäckenbloggen. Först var det inlägg varje dag och sedan har det glesat ut. Men jag skriver på, för mitt behov att prata bäcken finns kvar. Och det kommer nog alltid finnas där. Under så många år var det en sådan stor del av mitt liv, ständigt detta värkande bäcken, överallt hela tiden, och satte käppar i hjulet. Från att ha varit en person innan blev jag en annan när bäckenproblemen började. För vem kan åka slalom, rida och hänga i stall, segla, scouta i skogen eller renovera hus när bäckenuppluckringen består år efter år? Från att ha varit en extremt aktiv person blev jag en värkbult, en skrumpen gumma med smärta till slut överallt i alla leder utom knäna. Oj, vad jag funderade bakom husknuten på orsak, verkan och framtid. Men! Aldrig i mitt liv hade jag kunnat föreställa att jag någonsin igen skulle kunna må så bra som jag gör nu! Jag kan gå igen, även om det gör lite ont till och från, som när jag tränat för mycket. Först kom min reumatismdiagnos och en massa fantastiska läkemedel, och sen tilllslut steloperationer av SI-lederna! Fantastiskt! Ängelholm kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta! Så idag är jag så glad. M. har också kvardröjande bäckenproblem till en sådan grad att hon till stor del är sängliggande. Kika in på http://foglossning.blogg.se Nu har också hon fått guldbiljetten. M. ska få träffa dr. Bengt Sturesson i Ängelholm. Jag hoppas verkligen att hon snart mår lika bra som jag! Lycka till M.

Hästar är bäst! Eller hur M.?

Äntligen!

Jag har bara gnällt och gnällt några dar, och varit super sur! Det har känts som om det goda humöret legat allra längst ner i ryggsäcken och varit helt omöjligt att dra fram. Men så äntligen! Huvudvärk, mensvärk och intensiv bäckensmärta var borta i morse när jag vaknade! Och hela marken var täckt av vitt guld. Det såg så otroligt vackert ut, samtidigt som pudersnön gav en välbehövlig andhämtning från våren. Med böcker, film, padda och virkning har jag försökt roa mig på soffan. Och allt det roliga det missar jag! Livet händer där ute, långt bort från min soffa! Men så idag känns det som om livsandarna kommit tillbaka. Det gör inte så ont längre, och det gör allt så mycket roligare. Och jag vet att sjukgymnast M. tycker att jag bara ska ta korta promenader just nu. Men himlen är så blå och snön är så vit. Det blev en lite längre promenad i skogen i fullt solsken. Bäckenet klarade sig fint, hela jag njöt. Det ger hopp! Äntligen känns det bättre!

Gnistrande väder!

Irritation i sittbensknölen

Så sakteliga har stelheten i bäckenet lättat. Även om jag hellre stod idag på jobbet än satt framför datorn. Tur att skrivbordet är höj- och sänkbart, vilken fantastisk uppfinning! Hos sjukgymnast M. på eftermiddagen började jag cykla på som vanligt. Det kändes lite trögt men takten flöt på, likaså med benlyften. Ljumsken bråkade inte. Därefter gjorde jag benlyft liggandes på mage. Efter några lyft med högerben började det göra ont, och smärtan tilltog väsentligt när jag tränade uppresningar. Sjukgymnast M. bad mig avbryta och kunde snabbt konstatera, efter min demonstration av de onda området, att min högra sittbensknöl inte är i bästa form. Den snabba promenaden och tisdagens träning blev för mycket och jag har överansträngt musklerna på högra sidan. Nu är det förmodligen irritation i muskelfästet kring den högra sittbensknölen. Ordination av sjukgymnast M. är passivt aktiv tills vi ses igen om ca tio dar. Korta promenader med stavar är okej samt lätt cykling med stretch, och att använda mjuk dyna på stol. Jag erkände att det kändes motigt, att ha ont igen efter att ha mått så mycket bättre. Sjukgymnast M. menade att det var i allra högsta grad normalt att ta i för mycket när man kommit en bit på väg med rehab. Det är snarast ett bra tecken, ett tecken på att hjärnspökena har slutat härja och att modet har återvänt. Tja, det är alltid något att trösta sig med när det gör ont!

                                        Mattes misse får balansera själv på räcket ett tag till...

Torsdagsgnäll

Det började redan i måndagskväll. När jag skulle från sonens rum ner till badrummet kände jag att kroppen gjorde vrålont. Inte blev det bättre på tisdagmorgon. Då kände jag mig snarast som en stel och sned gammal gumma. Bäckenleder, ljumskar och lårmuskler skrek. Jag förstod ganska snabbt att den snabba turen på löpbandet hade varit för mycket. Så för att mjuka upp kroppen körde jag på med ett gångpass på tisdagseftermiddagen. Det blev inte ett dugg bättre, snarare sämre, och jag fick ta käppen till jobbet på onsdagsmorgonen. När ska jag fatta vad som är lagom? När ska jag kunna träna som alla andra? Behöver jag säga att jag är frustrerad. Jo, klart att jag är otroligt tacksam över mina lyckade operationer men ibland så räcker det bara med smärta. Tänk om jag kunde stänga av den. Jag blir bara så trött. Ska det liksom aldrig ta slut? Den sanna formeln lyder: bäcken + hänsyn= för evigt. Och så var det reumatismen, min RA, som är igång igen. Det är ingen höjdare att behöva knapra gula små piller. Illamående kom som ett brev på posten. Jo, jag försöker acceptera, värken är mindre idag och familjen peppar. Dottern skickade nedanstående bild till mig. "Tack A. det är kloka ord och det inspirerar." Nu är det färdigt med torsdagsgnället!

Klokt!

Konsten att ta jämna steg

Idag när jag stod på rullbandet hos sjukgymnast M. påpekade hon att jag haltade. Vi började räkna takten och mycket riktigt så gick jag inte jämnt. Det gick lätt att känna att vänsterstegen var längre än högerstegen. Jo, visst har jag känt det att jag inte alltid går bra, men jag vill inte tänka på det utan älgar mest på. Nu menade sjukgymnast M. att haltandet är en olat, en gammal kompensation för all smärta jag haft i mina bäckenleder. Det stämmer säkert och det är alltid höger som vållat mig mest problem. Jag vill fortfarande inte belasta högersidan även fast jag inte har inte så ont längre, och belastar vänster mer. Det sitter kvar, då kroppen minns. "Korta steg belastar mindre," instruerade sjukgymnast M. "och steglängden ska vara lika för en jämn belastning." Nu blev det svårt på bandet och M. höjde dessutom tempot på bandet, och jag började sjunga för att hålla takten. 1-2-3-4. Sjukgymnast M. tipsade om att lyssna på musik när jag är ute och går. Det är så att så fort jag börjar bli trött, tappar jag koncentration och börjar halta. Men haltandet behövs inte och jag behöver inte lyfta upp höger fot med händerna när jag ska lägga mig på en säng, och jag kan vända mig i sängen utan att tag i gaveln och dra mig runt. Jag vet. Gamla ränder sitter i. Det är bara att tänka rätt och träna på. Mitt bäcken är helt nu!

Liten blir stor! Grattis N. på din dag! 

Sviter

Så denna vecka har jag varit trött, och haft rejäl huvudvärk som äntligen släppt efter fyra dagar. Jag anar att jag spänt mig mycket under vår resa och nu slappnat av. Dessutom har jag ju gått mycket med gåstavar och kanske överansträngt mig. Men glädje även vår lyckade färd sitter kvar! Det gick, och jag är glad men slut! Nu gäller sova, vila, träna lagom och en massa massa stretch. Igår var jag på läkarbesök på reumatologen, då mina leder har börjat protestera mera. Armar och fötter framför allt. Helt makalöst att jag kört utan reumamedicin så här länge men nu är det alltså dags för omstart. Det kändes först trist, "nu är jag sjuk igen!", men jag mår i det hela taget så otroligt mycket bättre ändå, jämfört hur jag mådde innan mina steloperationer av Si-lederna. Så fort jag fått okej från lungröntgen så börjar jag återigen med lite reumapiller. Min förhoppning är att våren och värmen, tillsammans med lite piller, ska göra att jag snart slipper mina stela leder. Nu vill jag njuta kroppen och bara röra mig. Det känns som en otrolig slöseri när jag måste sitta stilla. Nu kan jag ju röra mig, och då vill jag gärna göra det hela tiden.

Lite gamla, vackra papper...

(Från jobbet, daterade 1696)