Röra!

Eftersom jag kände att vi hade lite mera energi till övers i söndags övertalade jag maken till att starta projekt sommarrenovering. För det är ju så att om man väljer att bo i ett gammalt hus krävs åtgärder. Maken gick ut hårt men sen blev det tvärstopp. Jag var rädd för att det var latmasken som smittat men det visade sig vara en klassisk sommarförkylning. Så nu är hemmet rörigare än någonsin, och maken dricker te och snörvlar. Jag trivs inte. Dessutom känner jag också att det börjar kittla i halsen och ringa i öronen. Lederna är också lite mera ömma än normalt. Nä, det blir ingen träning idag. Förhoppningsvis går det att vila bort!

Horder varning!

Latmask

Det har varit ännu en dag med tempo, eller snarare en halv dag med aktivitet. Jag är trött men jag vet vad jag måste göra. Det blev inget igår och jag vet vad kroppen behöver, träna! Vill jag komma framåt, och det vill jag verkligen, så är det regelbunden träning som gäller. Huvaligen så segt att sätta igång med mina övningar! Jag vill bli stark, och jag har ju börjat med mjukstart, så varför tvekar jag? Latmasken har drabbat mig! Men det här duger inte. Det är ett halvårs rehab kvar eller så? Rättare sagt gäller nog träning för resten av mitt liv. Ska jag fixade det här krävs bättre rutiner och inga undanflykter. Mot cykeln genast!

Drabbad?

Befrielse

Idag har det varit en hel annan sorts dag än det jag brukar ha. Jag har lämnat hemmet och nästan haft fullt upp hela dagen. Det har varit jätte roligt. Men framför allt har det har varit skönt att inte haft tid att tänka, läs älta, en massa tankar som ofta mal i mitt huvud, runt, runt. Det låter typ så här: "Kommer jag bli bra? Hur bra kommer jag bli? Tränar jag för mycket, för lite eller kanske fel? Är jag på rätt väg?" Tänk om alla dagar kunde vara dagar som den här. Det skulle vara en sådan befrielse. Jag skulle alltid vilja hålla ett högt tempo och slippa jobbiga funderingar. Springa snabbt, snabbt utan att hinna ikapp problemen. De ska inte fastna på mig. Jag är super snabb och känner inget. Jag flyr. Men min verklighet ser annorlunda ut. Sanningen finns där och jag kan inte dra. Jag är tvingad att stanna upp och vila. Nu är jag tillbaka på soffan. Jag erkänner att jag är trött och det gör ont! Men jag klarade faktiskt en heldags äventyr. Den karamellen kan jag suga på i flera dagar. Det kommer inte finnas plats för något annat!

Vackra saker distraherar

Dags för skratt!

Igår kväll såg jag en hysteriskt rolig film på bio. Det var så underbart att skratta riktigt ordentligt! Men på väg hem blev jag så sorgsen då jag plötsligt insåg att jag egentligen inte skrattat så på ett halvår. Skrattet blev till gråt bara mitt i! Det bara sköljde över mig. Fy vad tungt det är med operationer och rehab. Det är så kämpigt att inte må bra och fungera normalt, vad normalt egentligen är? Det suger med värk, vila och en massa längtan till något annat än soffans gråa stoppning och vardagsrummets vita väggar. Sonens olycka blev liksom grädde på moset. Kanske är det så att en massa spänning börjar släppa nu, att vi börjar få nya perspektiv? Det har gått bra med oss både två, suveränt faktiskt, och jag tror vi börjar slappna av. Det har lättat! Det är hög tid att börja skratta en massa. Vi står inför en nyorientering i livet. Den ska definitivt innehålla mycket av livets goda!

Plocka livets goda!

P.S missa inte min favorit http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1111&artikel=5871573

Mjukstartar med sjukgymnastik

Okej, nu har jag mjukstartat med lite mera utökad träning. Jag började med fem minuter på träningscykeln på lågt motstånd, den första turen på över sex veckor. Det gick fint och sonen bistod när jag skulle av, mycket väluppfostrat. Därefter körde jag tio halvmesiga knäböjningar, och sedan tio viktförflyttningar mellan höger- och vänsterfoten. Sen var det dags armarna, först tio armhävningar mot väggen och efter det plockade jag fram vikterna (2kg) och körde på med två olika övningar med tio repitioner vardera. Jag fortsatte mot soffan och körde vidare med att ömsom pressa svanken ömsom pressa högerarm/vänsterben ömsom pressa vänsterarm/högerben mot underlaget. Sen kände jag mig riktigt duktig och avslutade med stretching av höger ljumske. Det spjärnade rejält. Träningspasset var inte ansträngande men jag tror på mjukstart för både kropp och själ. Skönt att vara i gång då jag i början av nästa vecka har tid hos sjukgymnast M. Mina soffdagar är härmed över.

Hej igen!

Träna mer eller vänta?

Här har jag varit minst sagt ostrukturerad några dagar bara för att upptäcka att det är dags Nu! Sex veckor sedan operation och jag får börja träna lite mer nu, alltså inte bara lätta spännövningar i soffan. Samtidigt är jag lite osäker, först om två veckor har jag mitt besök i Ängelholm, för att få den där stämpeln att mitt bäcken är godkänd! Ska jag vänta med träningen tills dess eller starta redan nu? Om jag väntar så kommer jag efter flera veckor men att träna på nu kanske inte är helt smart heller? Tänk om vänstersidan inte är okej och övningarna skadar. Jag är tveksam, men med handen på hjärtat är jag snarare rädd. Det är nu mitt jobb börjar, inga flera operationer utan istället en massa smarta stabiliseringsövingar till dags ände. Jag ska inte gömma mig. Vänstersidan fungerar. Jag har till och med provat att gå nåt litet steg utan kryckor, och det gick bra. Jag mejlar sjukgymnast M. för att boka tid, och mjukstartar imorgon.

Dags Nu?

Segare än kola

Idag är det super segt i skallen, eller snarare segare än vanligt. Jag är inte trött det känns bara som om en degklump har flyttat in där uppe. Jag anar att jag bara har slappnat av rejält i ett tomt hus. Dottern har åkt på ridläger med stallkompisarna. Sonen går på sommarskola eftersom han missat så mycket på grund av olyckan och maken jobbar för fullt! Det är ett helt öde hus, förutom Lizzykatten förstås!  Jag provar att duscha och lägga in en tvätt, nä inget händer. Jag är fortfarande seg. Det är nog så att för första gången på länge har jag inget akut som behöver åtgärdas, inga myndighetspapper att fylla i, eller? Kanske det finns nåt litet papper, så känns det alltid. Fast idag tror jag att jag unnar mig att vara seg. Det behövs ibland, man kan inte alltid ligga på topp! Mera kola åt folket!

Favoritkola

Skjut från höften

För ett antal år sedan satt jag framför datorn för att skriva uppsats på universitetet. Men inte en enda mening eller ord dök upp på skärmen. Det var inte så att jag inte visste vad jag skulle skriva utan snarare handlade det om att jag förväntade mig att allt jag skrev skulle vara perfekt, från första början. Jag hade låst in mig själv i min egen anda av förväntad perfektion. Då sa en klok vän till mig: "prova att skjuta från höften". Det tog en stund innan jag förstod men sen insåg jag att jag inte alltid kan sikta helt perfekt. Det finns det inte alltid ork till. Ingen och inget kan vara konstant perfekt. Tanken är totalt hämmande. Det kan ge mera resultat att skjuta flera skott från höften än att försöka sätta det där enda totalt ultimata skottet. Det sänker förväntningarna, slappnar av stämningen och på så vis kan vi bli mera kreativa. Att skjuta från höften spar på mina krafter och ger mig mod att våga mera. Numera kan jag skriva en massa text, allt blir inte bra, men kanske finns det något som kan kanske kan hjälpa någon därute! Genom att skjuta från höften vågade jag ta reda på mera fakta om fusionsoperation av SI-leder och det blev riktigt bra!

Nyckel till framgång

Ta sitt förnuft till fånga!

Jag tycker inte om att vara trött som jag är idag. Kreativiteten ligger helt nere och orkeslösheten breder ut sig. Helst skulle jag vilja bli pigg på momangen. Det här är som att sväva i en gråtrist dimma. Är man trött blir det så mycket jobbigare att orka med smärtan. Idag känns vänstersidan mer än på länge, liksom mina armbågar som gnisslar när jag hankar mig framåt. Jag vet ju varför det är så här. Det var högt tempo i midsommarhelgen men det finns ingen ork att föra ett förnuftigt resonemang med mig själv. Fast jag måste! Det blir bättre imorgon. Jag vet!

Ingen orkar party varje dag

I sällskap

Det kan vara kämpigt att umgås med andra människor om man inte mår bra. Det handlar om flera saker, dels rent praktiska som att det är svårt att hänga med i tempot med aktivitet och sena kvällar och dels handlar det om förståelse. Men jag har tur. I vårt sällskap jagar vi inte perfektion och yta. Vi har alla våra skavanker och vi ska trivas. Jag tror att det blev mycket lättare för mig och för min omgivning när jag fick en korrekt diagnos. Det går att förklara och det går att förstå varför jag mår som jag mår. Svårare än så är det inte. Det gör både mig och andra mer avslappnade. Jag mår bättre och jag är full av förhoppning inför framtiden. Jag tror att det smittar!

Rekommenderat alkoholfritt från systemet

Glad midsommar!

Jag njuter av trevligt sällskap och god mat. Det blev inget besök vid stången i år. Då passade jag på att vila i stället. Men min älskade resetempur blev kvar hemma. Det känns!

Dagens utsikt

Bara en smärta i taget!

Ofta är det så att ett smärtställe dominerar kroppen totalt. Och när den lugnar ner sig så blossat annat ställe upp igen. I mitt fall känner jag att mitt bäcken tagit ett steg tillbaka den senaste veckan. Jag känner mig stadigare och stadigare. Istället har har den gamla godingen sköldkörteln gjort sig till känna. Den där välbekanta klumpen i halsen som jag inte känt på några år bara fanns där en dag. Jag tror att det är för att jag slutat helt med kortison nu, jippi! Förmodligen kan jag ligga lite högt i min sköldkörtelmedicinerig. Dags att ta sig till husläkaren för provtagning. Ett annat bortglömt område är mina tänder, och idag var jag jätte duktig. Mitt första tandläkarbesök på fyra år! Med nervösa steg stapplade jag dit, och vet ni vad: inga hål eller tandsten! Länge leve tandtråd!

Njut av försommaren

Vad ska jag göra när bäckenuppluckringen dröjer sig kvar?

Då och då träffar jag kvinnor som har problem med kvardröjande bäckenuppluckring, kanske inte så extremt som jag men tillräckligt för att vara hindrade i sin vardag. Nu senast på skolavslutning kom en mamma fram och började prata bäcken. Smärtan hade funnits till och från i femton år. Det gick inte att springa längre och nu undrade hon om jag hade några tips på hur hon kunde må bättre. Först nämnde jag det klassiska självklara sakerna: gå inte, cykla istället, ta hissen, sitt inte med bena i kors och variera kroppsställning. Sedan behövs den inre bukmuskelaturen stärkas genom bra sjukgymnastövningar. Det stärker din stabilitet. Det kan vara lättare sagt än gjort att hitta rätt övningar hos rätt sjukgymnast. Små rörelser ofta är bättre än större rörelser mer sällan, träna lite varje dag. Ett tips kan vara att börja med pilates. Lär dig använda buklåset så fort du gör en rörelse, dvs aktivera din inre muskler. Har du fortfarande stora problem trots idogt tränande kan det finnas andra bakomliggande faktorer, ex. reumatism eller EDS. Och du, en sista utväg kan vara en fusionsoperation, som för mig! Jag hoppas att jag skriver på sista kapitlet på min bäckenstory.

Låt buklåset bli ditt stöd

Varför en bäckenblogg?

Vet ni, nu har jag bloggat på i ett halvår med bäckenbloggen. Skämtsamt brukar jag säga att jag bloggar för att min närmaste omgivning ska slippa höra allt tjat om mitt bäcken. Det har blivit mycket bäckensnack genom åren, och nu är bloggen min ventil istället. Här kan jag vända och vrida på alla mina bäckentankar. Det känns som om de aldrig tar slut. Mina bäckenproblem är en stor del av mitt liv men jag är så mycket mer än ett problemfyllt bäcken. Egentligen bloggar jag för den jag var förut, kanske finns det någon sådan person där ute nu, kanske är det du? Ensam bakom husknuten stod jag och undrade varför inte mina bäckensmärtor försvann, år efter år. Jag förstod ingenting och det gjorde ingen annan heller. Det fanns ingen hjälp att få? Men nu har jag fått hjälp och vill ge tillbaka. Det finns hopp, jag lovar! Du är inte ensam.

Jag vill rädda världen. Puss R.

Trött med energi

Efter en lyckad fest för sonen och hans kompisar, LAN, är jag trött. Det kan tyckas vara lite överkurs att ställa till med partaj när hela våren har varit mer än överkurs. Det är nog sant men idag är jag ännu mera glad än vanligt. Vi får en sådan energi att göra saker som vi tycker om och framföra allt av att träffa människor som gör oss glada. Med en mycket god planering samt framförhållning, och dessutom med sänkta krav på perfektion funkar det mesta. Bäckenet höll sig i schack igår. Det var roligt och uppmuntrande inför framtiden. Idag känns det lite mer än vanligt så jag tror att ni vet var jag befinner mig...

Sol ute, sol inne...

Kryckvarning

Nu har jag klantat till det! Igår kväll lyckades jag knocka min älskade Lizzykatt. Jag var i köket och grejade när världens sötaste kattfröken kom och kråmade sig vid mina ben, läs tiggde. Då råkade mina kryckor falla mycket olyckligt rakt på Lizzy. Livrädd flydde hon snabbt under köksbordet medan jag hysteriskt tog fram fläskfilé för att fjäska. Framför mig flimrade bilder av kattintensiv, rehab och skador. Fast Lizzy åt raskt filé och smet sedan ut för att jaga fjärilar igen. Men oj, vad hon nu tycker att jag och mina kryckor är läskiga! Det får bli mera mutor från matte. Nu är det husse som är nummer ett. Husse har för övrigt också respekt för mina kryckor efter några stämplingar, det vill säga när krycka möter tå. Ingen verkar gillar mina kryckor, och jag som använder dom jämt, alltså gillar ingen mig? Sålunda behöver jag fjäska för både make och Lizzykatten!

Mera fjäsk!

"XX klarar allt!"

I morse väcktes vi av dotterns spex. Hon hade lånat mina kryckor, och härmade mig med stora gester. Sakta drog hon sig framåt med illustrerande ljudeffekter, pust och stön! Med grejor i munnen mumlade hon mitt mantra: "Jag heter XX och jag klarar allt!" Vi skrattade gott. Skönt att barnen har förstått vad som behövs, att alltid tänka positivt. Ofta får jag höra att jag är väldans uppåt, eller förundran "hur kan du alltid vara så glad?" Hemligheten är nog den att jag inte alltid är glad, fråga maken, ibland deppar jag ihop, men det är sant att jag nog haft turen att föddas glad. Det är helt enkelt min natur. Jag försöker vända det negativa till positivt. Det är kul med livet och jag är allt som oftast väldigt nyfiken på människor som jag möter. Jag har också jobbat ihop med professionella idrottstränare och insett att det är så de tänker, att alltid vända fel tankar på rätt köl igen. Du får inte kapsejsa. Men ibland har mitt positiva sinne blivit en fälla. Jag kan vara så extremt positiv att jag väldigt lätt inbillar mig en rad hälsoförbättringar. "Mår jag inte bättre idag, visst går det framåt? Jag är inte ett dugg sjuk." Inte! Och aldrig är jag väl på så gott humör som när jag träffat doktorn. "Nä, jag är jätte glad fast jag har ständigt värk och mest ligger till sängs." Hur bedömer man den patienten? Men med åren har jag accepterat och lärt mig att se igenom mig själv. "Jag är glad men jag klarar inte allt och det är helt okej!"

Ett pinnhål uppåt hela tiden?

En månad efter tredje operationen

Det har gått en månad sedan operation nummer då vänster SI-led fixerades med tre skruvar.
Hur mår jag? Jo, jag känner mig piggare, och det känns bättre. Vissa dagar har jag mer ont. Ofta efter en dag med mycket aktivitet. Idag var jag med på barnens skolavslutning och det slet. Men just nu kämpar jag nog mest med att hålla humöret uppe. Jag måste tänka positivt, att det ordnar sig och fokusera på slutmålet. Jag är en rejäl bit på väg och det här grejar jag!
Är vänstersidan mer stabil? Ja, det känns så.
Hur orkar höger? Idag värker höger. Jag har precis fixat lite i köket och just det där statistiska ståendet sliter och så ska man vrida sig åt höger för att hämta nåt, aj!
Hur långt kan jag gå? Jag har provat att ta ett litet litet steg, det gick fint! Inomhus hoppar jag på ganska bra, och runt huset hemma, annars gäller stolen.
Hur mycket vilar jag? Mycket, astrist! Men för mycket vila skämmer, då kommer också smärta. En lagom blandning av vila och lugn aktivitet (alltså inte bergsklättring) är bäst!
Kan jag träna? Jo, jag tränar med små små rörelser i soffan.
Vad är nästa steg? Om två veckor kan jag öka träningen, och om ytterligare några veckor ska jag till Ängelholm för slutbesiktning. Wow, det är då det liksom börjar, spännande! Skrämmande?

Idag är det 187 dagar sedan operation nummer ett och 157 dagar sedan operation nummer två.

Pillertrilleri

Idag blev jag fri. Jag har avslutat mitt abonnemang på mediciner på Apoteket. Det är nämligen så att om man piller i sig många olika läkemedel regelbundet kan Apoteket hjälpa dig att hålla ordning när det är dags att hämta ut mera. Så är det alltså tänkt men i mitt fall känns det som om det varit sämre koll än någonsin. Jag gillar ju ordning och reda och har själv haft örnkoll på alla piller men efter mycket tjat från receptarier tackade jag tillslut ja. Inför anslutningen räknade jag mycket noga mina piller så de skulle veta när det var dags för påfyllning. "Nu blir det enklare", blev jag lovad men det har varit åtskilliga turer och strul med abonnemanget. Var och varannan vecka har telefonen plingat till om det är dags att hämta ut medicin. "Ska du inte ha lite mera piller lilla vän?" Väl hemma med burken har jag sedan konsterat att jag redan har en hel uppsättning av just den medicinen. Vårt medicinskåp är sålunda proppfullt sedan jag började med abonnemanget, och jag har tappat kontroll över hur många piller av det ena och det andra som jag har. Och jag som trodde på ökad patientmakt och dessutom känns det ganska onödigt att krångla ut en massa extra burkar hela tiden. Tänk om man byter preparat eller styrka då måste allt kaseras. Det blir inte bra för miljön. Men idag blev jag fri när abonnemanget avslutades. Eftersom jag gjort uppehåll på en massa RA-medikamenter blev det bäst så. Men heder åt Apoteket den gången då min superdyra RA medicin gått åt fanders under ett strömmabrott här hemma. Det var inga problem att få nya sprutor. Jag hoppas och tror att de vill oss väl, att vi ska bli friska.

Medicinera mera!

Diskokula

Trots vila och åter vila så tenderar mina ryckningar i ögat hålla i sig, mest hela tiden faktiskt. Oavsett vad jag gör så kommer de där extremt snabba rörelserna. Det är extremt irriterande! Jag tittar men kan ändå inte se. När jag googlar noterar jag att trötthet och stress är huvudorsaker. Okej, vila har jag gjort så mycket så istället bestämmer jag mig för att göra precis tvärtom. Kanske det fungerar? Först provar jag att läsa. Men det börjar genast flimra och det slutar med att jag läser vidare med bara ett öga. Okej, jag provar att sy lite. Det går så där. Det är svårt att sy perfekt och ganska snart flimrar det på som en diskokula i taket. Och när jag sedan provar att se på TV dyker John Travolta upp i egen hög person. Helt klart är det dags att lämna hemmet och få lite hästterapi. Nä, det funkade inte heller. Fast det gör inte så ont i bäckenet idag, alltid något!

Hästterapi

Inte bara jag har tröttnat

Nu är även barnen ganska lacka på att jag inte är i toppform. Mamma vilar på soffan eller kånkar runt på kryckor! (Vet ni inte ens katten reagerar när kryckorna drasar i golvet.) Och de där hjälpsamma barnen som jag skrutit om tidigare har nog trollen tagit. Bästa beviset kom härom dagen då sonen lurade upp mig på övervåningen, dagens styrkepass avklarat, för att sedan dra ner igen med mina kryckor under armen. Sedan haspade han kvickt in sin pappa i källaren där maken har sitt arbetsrum. Så jag satt där uppe och maken därnere. Men med lite föräldrarlist klarade vi ut situation. Dotter har också uttryckt sina känslor när hon helt sonika slängde upp en av mina kryckor i äppelträdet. Det talar sitt tydliga språk och jag kan verkligen hålla med. Det är segare än segt. Jag försöker ju belysa fördelarna med en närvarande mamma men måste erkänna att jag oftast talar till döva öron. En är i stallet och en är framför datorn, suck!

Inte bara frukt

Vardagsbestyr

Nu när vädret är så fint äter vi gärna mat ute på altanen. Det innebär lite mera pyssel då det är klurigt att bära när händerna är upptagna med kryckor. På väg igår gjorde jag ett försök att frakta lite varor men av misstag råkade jag lägga all min vikt på vänstersidan, den nyopererade. Det var inte skönt, lite som en rejäl kökskniv som skar runt i rumpan. Men skam den som ger sig då jag sen bestämde mig för att sortera tvätt nere i tvättstugan. Först satt jag på knä men det kändes tämligen stelt, tänkte istället att jag vecklar ut mig och sätter mig på rumpan. Det kan ju inte vara så svårt! Jag är ju smidig, eller? Nej, den rörelsen var knappast min grej. Det var som att försöka veckla ut ett knaperstekt bacon. Jag resignerade tillbaka till soffan! Men i morse jag vaknade faktiskt sovandes på vänsterhöft, utan smärta. Det är nytt! Så visst var det snabb återhämtning alla gånger.

OBS! Alltid krycka med, kolla vänstra hörnet!

I rullning

Det satt långt inne innan jag insåg att jag var i behov av rullstol. Visst om jag bara var hemma hela tiden och kunde köra bilen ända fram överallt så skulle det gå. Men skulle verkligen jag behöva rullstol? Var inte mitt bäcken lite bättre idag än igår? Och vad skulle andra människor tycka? Hur skulle jag bli bemött? Tillslut tröttnade jag på att behöva avstå allt, är man sjuk så är man. Skit samma vad andra anser. Idag har jag stolen i bilen och använder den vid behov, ibland ofta, som nu innan kontrollstämpeln i Ängelholm gäller rullning utomhus, och ibland sällan. Jag kallar mig deltidsrullare! Och likt en smidig panter manövrerar jag min stol i stans köpcentrum, dock med lite krockvarning. Folk är inte vana att någon kommer farande i midjehöjd. Och när barnen drar runt på mig så får jag utfärda en allmän "hälsenevarning"! Fotbågen är perfekt att fälla gamla tanter med! Här kommer min personlighet fram på ett helt annat sätt än med käpp eller krycka. Det går snabbt, underbart! Förhoppningen är dock en snar pensionering av min U2.

U2

5:2

Nu känns det känns som om att kroppen klarar mer och mer aktivitet. Om jag vilar merparten av veckans dagar klara jag faktiskt av små utflykter utanför hemmet. Modellen är snarast 5:2, d.v.s. inte bantning-/hälsokuren, utan jag menar vila fem dagar och sedan två dagar aktivitet. (Obs! inte två dagar efter varandra.) Så det går framåt. Men för att verkligen jobba på bättre hälsa med mindre värk och ökad gångförmåga behöver jag den där kontrollstämpeln i Ängelholm. Först då, sex veckor efter operation får jag komma igång med mera aktiv träning. Det känns segt. Nu kan jag ju inte påverka, utan bara ligga här den mesta tiden. Jo, just det, nu minns jag. Jag ska ju vila mig i form. Det är ju det som är meningen. Det är min egen 5:2.

Grindvakten Lizzy håller koll. "Du stannar hemma!"

Mitt jag finns!

Idag känns det bättre. Jag har lämnat hemmet och farit på lite äventyr. Vilken skillnad det är för psyket! Att vila dag efter dag på soffan med smärta, det tär på den man är. Det sliter på självbilden och ens självförtroende dalar. Tillslut undrar man vem man egentligen är, och blir nästan främmande inför sitt eget jag. Ens gamla jag bleknar allt längre bort någonstans i fjärran. Vem är jag? Vem har jag varit? Vem kommer jag att bli? Vilken tur att dottern just idag behövde lite mamma-hjälp i stallet. Mina gamla takter kom fram, jag finns, även om det är knepigt att hålla unghäst när man balanserar på två kryckor.

Dotter med pålle

Känna-efter-lista!

Jag ligger på soffan och känner mig håglös. Så var gör det ont idag då? Man ska ju egentligen inte känna efter såhär men idag är jag trött, och grinig. Jag konstruera här med min första känna-efter-lista, förmodligen ett helt livsfarligt projekt utifrån ett psykologiskt perspektiv. Varsågoda!

1. Bäcken - Det går framåt och stabiliteten ökar alltmer. Men det gör alltjämt ont!
2. Ögon - Vänster ögonlock har drabbats av "diskoteksryckningar", irriterande!
3. Händer och fingrar - Ihållande värk som höll mig vaken inatt.
4. Fötter - Se ovan.
5. Nacke - Jag är stel, förmodligen till följd av knöliga kuddar i soffan.
6. Huvud - Ett litet trött lock ligger över pannan.
7. Magen - Många piller sliter och jag drack bryggkaffe härom dagen. Sugande-hål-varning!
8. Hals - Jag tror jag kanske fått barnens förkylning.
9. Psyket - Jag erkänner: det är segt!

Så ska jag svälja lite piller eller ta en dusch? Det är dagens stora fråga! Kram gott folk!

Jag väljer!

Uthållig

Jag har en passion för skönlitteratur, och sedan barnsben har jag slukat det mesta. Oftast har jag flera olika böcker på gång samtidigt och en bra bok kan jag läsa om och om igen. En bok som jag inte kan lämna är "Övertalning" av Jane Austin. Boken är främst en kärlekshistoria om väntan men en av de mindre karaktärerna, Mrs Smith, lider av reumatism. Hon plågas svårt, med ensamhet och fattigdom som följd. Det kunde ha varit en sorgesam figur men Austin skriver helt fantastiskt om hennes förmåga (i en av Austins som vanligt magiska personbeskrivningar) att man kan må bra trots svår sjukdom. Det handlar om vilken inställning som man själv väljer. Austin belyser ödmjukhet och tålamod, och fallenhet att tänka positivt även i mörka stunder. Raderna om karaktärens förmåga att alltid göra det bästa av sin situation kan jag läsa om och om igen. En bra bok som Austins "Övertalning" ger mig en ofantlig trygghet och tröst!

Boktips

Enastående

Idag har sonen och jag tillbringat större delen av dagen på stora sjukhuset med nya tester och mera träning. Det går framåt och problemen är nu inringade, skönt! Återigen måste jag poängtera den entusiasm och det engagemang vi möts av. Personalen är verkliga proffs. Notera: vi behöver inte tjata oss till vård för sonen. Alla resurser kommer till och vi får hjälp! Detta är en unik situation för oss. Vilken skillnad från det lass vi dragit genom alla år med min sjukdom. Här finns hjälp att få utan tjat. Jag är så imponerad, och känner mig trygg. Det här fixar vi. Tänk om all vård och omsorg i Sverige funkade så här bra. Här finns mycket att lära!

Blåljusen på!

Hjärnskruvstopp

Jag tror att jag har fått nån form av snömos i hjärnan! Det går så trögt att tänka, och att omforma tankar till handling är nästintill helt omöjligt. Om jag lyckas tänka efter så tror jag att det varit så här ett ganska bra tag. Igår till exempel linkade jag ut i köket med uppdrag att laga kvällsmat. Matsked, kryckor, kryddor, stekpanna, ungar, grönsaker, skärbräda och Lizzykatten - allt bara snurrade! Nåja, kontentan är att jag inte längre kan läsa ett recept och sedan få ihop det till en maträtt. Skrämmande nog går det inte att fokusera. Tänk om mina sex nya bäckenskruvar har vandrat upp till skallen och satt sig där så att det har blivit stopp, ett så kallad hjärnskruvstopp! Hm, jag tror att jag är väldigt väldigt trött, och ikväll blir det tidigt i säng innan jag snurrar till livet ytterligare.

Jag gör som Lizzy, tar tassen som ett skydd från omvärlden

Sommaren är här!

Det är första juni och därmed första dagen på de tre sommarmånaderna. Sommaren är en underbar årstid men den innebär sannerligen en utmaning. Världen lockar därutanför soffan och huset men jag måste ta det lilla lugna. Igår körde jag bil för första gången och gjorde snabbvisit i stallet. Det gick bra då men inte nu. Höger och vänsterhöft tävlar om uppmärksamhet och jag sveper lite fler piller än normalt. Det är svårt att balansera på den tunna linjen att varken göra för mycket eller för lite. Och tyvärr är det ofta så att vi baserar vår självkänsla utifrån våra göromål. Allt vi utför räknas och den som klarar mest vinner. Det är tufft för mig. Jag gillar det inte. Men vet ni vad, i sommar ska jag bli världsbäst på att göra så lite som möjligt. Det får bli sommarens tävling.

Långsamt leder också någonstans!