"XX klarar allt!"

I morse väcktes vi av dotterns spex. Hon hade lånat mina kryckor, och härmade mig med stora gester. Sakta drog hon sig framåt med illustrerande ljudeffekter, pust och stön! Med grejor i munnen mumlade hon mitt mantra: "Jag heter XX och jag klarar allt!" Vi skrattade gott. Skönt att barnen har förstått vad som behövs, att alltid tänka positivt. Ofta får jag höra att jag är väldans uppåt, eller förundran "hur kan du alltid vara så glad?" Hemligheten är nog den att jag inte alltid är glad, fråga maken, ibland deppar jag ihop, men det är sant att jag nog haft turen att föddas glad. Det är helt enkelt min natur. Jag försöker vända det negativa till positivt. Det är kul med livet och jag är allt som oftast väldigt nyfiken på människor som jag möter. Jag har också jobbat ihop med professionella idrottstränare och insett att det är så de tänker, att alltid vända fel tankar på rätt köl igen. Du får inte kapsejsa. Men ibland har mitt positiva sinne blivit en fälla. Jag kan vara så extremt positiv att jag väldigt lätt inbillar mig en rad hälsoförbättringar. "Mår jag inte bättre idag, visst går det framåt? Jag är inte ett dugg sjuk." Inte! Och aldrig är jag väl på så gott humör som när jag träffat doktorn. "Nä, jag är jätte glad fast jag har ständigt värk och mest ligger till sängs." Hur bedömer man den patienten? Men med åren har jag accepterat och lärt mig att se igenom mig själv. "Jag är glad men jag klarar inte allt och det är helt okej!"

Ett pinnhål uppåt hela tiden?