Mitt jag finns!

Idag känns det bättre. Jag har lämnat hemmet och farit på lite äventyr. Vilken skillnad det är för psyket! Att vila dag efter dag på soffan med smärta, det tär på den man är. Det sliter på självbilden och ens självförtroende dalar. Tillslut undrar man vem man egentligen är, och blir nästan främmande inför sitt eget jag. Ens gamla jag bleknar allt längre bort någonstans i fjärran. Vem är jag? Vem har jag varit? Vem kommer jag att bli? Vilken tur att dottern just idag behövde lite mamma-hjälp i stallet. Mina gamla takter kom fram, jag finns, även om det är knepigt att hålla unghäst när man balanserar på två kryckor.

Dotter med pålle