Det satt långt inne innan jag insåg att jag var i behov av rullstol. Visst om jag bara var hemma hela tiden och kunde köra bilen ända fram överallt så skulle det gå. Men skulle verkligen jag behöva rullstol? Var inte mitt bäcken lite bättre idag än igår? Och vad skulle andra människor tycka? Hur skulle jag bli bemött? Tillslut tröttnade jag på att behöva avstå allt, är man sjuk så är man. Skit samma vad andra anser. Idag har jag stolen i bilen och använder den vid behov, ibland ofta, som nu innan kontrollstämpeln i Ängelholm gäller rullning utomhus, och ibland sällan. Jag kallar mig deltidsrullare! Och likt en smidig panter manövrerar jag min stol i stans köpcentrum, dock med lite krockvarning. Folk är inte vana att någon kommer farande i midjehöjd. Och när barnen drar runt på mig så får jag utfärda en allmän "hälsenevarning"! Fotbågen är perfekt att fälla gamla tanter med! Här kommer min personlighet fram på ett helt annat sätt än med käpp eller krycka. Det går snabbt, underbart! Förhoppningen är dock en snar pensionering av min U2.
U2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar