tisdag 31 december 2013

Gott Nytt År!

Idag är jag helt slut, och nyårsafton har knappt börjat. Det är liten sannolikhet att jag är vaken till 24:00. Mitt bäcken värker, framför allt den spikade sidan. Mina tummar känns om om stora svullna klumpar och huvudet är tungt. Stakars mig! Hm, jag har faktiskt mig själv att skylla lite i alla fall. Sonen ordnade LAN party och vi blev ganska många, och så var det visst rödvin med i bilden. Jag ansträngde mig för mycket. Det blir lätt så när någonting är roligt! Man orkar inte alltid ta hänsyn till bäcken och leder. Men det funkar ju inte så, vi sitter ihop min kropp och jag. Allt måste inkluderas, och hänsyn visas! Trist men sant! Jag måste lyssna på min kropp, alltid! Det blir champange hemma i soffan ikväll! Året 2013 är slut och jag önskar alla ett friskare och sundare 2014!

Gott Nytt År!

måndag 30 december 2013

Kvack....

Igår kväll hittade jag en gamla foldern i en låda i mitt skrivbord. Jag fick kalla kårar längs med ryggraden. "Atlaskotan, den felande länken, aktivera självläkning, en enda behandling" - ord som hade lockat mig, en desperat värkbruten kvinna, för några år sedan. Jag minns att jag hade så ont i hela kroppen och släpade mig och mitt bäcken framåt. Husläkaren menade att jag inte skulle stressa så mycket utan bara tagga ner. Jag var desperat och provade allt! Under behandlingen gjorde det fruktansvärt ont, närmare förlossningssmärtor än något annat. Och jag kände mig så lurad. Det var inte gratis, och jag blev inte ett dugg bättre, bara en massa nya smärtor! Jag var verkligen desperat!

Funkar inte på RA och instabilt bäcken!

söndag 29 december 2013

Det gick en kamel ut i öknen!

Att behöva gå på kryckor och att ha RA (ledgångsreumatism) är ingen bra kombination. Varken mina tummar eller handleder fungerar speciellt tillfredsställande. Belastningen blir för hög. Det här problemet insåg min rutinerade sjukgymnast redan innan första operationen."- Jag beställer specialkryckor", meddelade hon. En vecka senare var de på plats. Väl hos sjukgymnasten blev jag stående och bara gapade när jag såg dem.  "-Men", sa jag, "du måste skämta. Det liknar ju...kamelkryckor eller nåt?" När jag sen provade att gå med dem så kände jag mig som en kamel. Dom är fruktansvärt vingliga och gör mig sjösjuk bara efter några steg. Men mina underarmar uppskattar dem. Så ibland tar jag en kameltur.

Inte så snygga...

lördag 28 december 2013

Plockteknik

När man är opererad med en testskruv i bäckenet får man endast belasta den opererade sidan med halva sin kroppsvikt. Det betyder att när jag går så måste jag använda kryckor eller rullstol. Hemma inomhus, där jag är mest hela tiden, använder jag kryckor för varje steg som jag tar. Det är väldans opraktiskt. Jag saknar mina fria händer för den är ständiga plockningen som en vuxen förälder ständigt bedriver. Ni vet; kläder, leksaker, disk och tidningar som inte är på riktigt rätt ställe, och som man bara tar med sig i farten helt obemärkt när man går. Nu driver jag en tyvärr allt för sen häxjakt på barnen; "plocka!". De borde ha drillats hårdare och tidigare i plockteknik. Eller så skulle man bara slänga ut alla deras prylar! Fast det behöver jag ju också hjälp med!

Ordning och reda med raka led, det gillar jag.


fredag 27 december 2013

Turkos definitivt

Jag vaknar till vid sju. "Nä, för tidigt, jag sover lite till..." Nästa gång är klockan 08:56, nytt rekord i sovmorgon! Men vänta telefonmottagningen till reumatologen stänger 09:00. Ok, lite panik. Jag har missat telefontiden varje dag den här veckan med alla dessa röda dagar. Idag är sista chansen innan helgen! "Välkommen till reumatologen! Välj din färggrupp för att få hjälp: röd grupp, blå grupp, vit grupp, orange grupp, lila grupp, gul grupp, grön grupp, turkos grupp..." Okej", tänker jag, "vilken färg är jag nu, snabbt snabbt innan de stänger, jag har varit vit och röd, kanske turkos?" Jag trycker en sjua för turkos precis innan klockan slår 09:00. Sen följer ett snurrigt samtal med syster Anna. Hon är min gamla sköterska från vit grupp som vikarierar för turkosgrupp idag. Jag blir förvirrad. "Vilken färggrupp är jag egentligen?" Medan jag funderar på färgvalet så diskuterar vi hur jag ska göra med min medicinering mot min RA (ledgångsreumatism). Jag ska göra uppehåll inför operationen och efter. Men då nästa operation är 7:e januari så vet jag inte vad jag ska göra. Det blir ett långt och oskyddat uppehåll. Hur ska jag göra? Vad säger syster Anna? Nån medicin kan vänta, nån annan kan jag ta.." Hur mår lederna. "Jo", säger jag, "jag vet inte...jag försöker undvika julgodiset i alla fall". Nu börjar dottern skratta högt i soffan. "Skulle du inte äta godis?" Samtidigt dyker sonen upp med sin nya ickeljudlösa kulspruta. Själv undrar jag fortfarande vilken färggrupp jag egentligen tillhör. Den fasta telefonen ringer. Maken kommer springande för att hitta telefonen. Katten jamar. Syster Anna fortsätter att försöka reda ut mina mediciner. "Är jag turkos, eller vit?, tänker jag " Kakofoni!"  En stund senare lägger jag på luren. "Hur skulle jag egentligen göra med mina piller och sprutor?" Jag kommer inte ihåg. Jag funderar fortfarande på min färggrupp, turkos förmodligen. Klockan visar 09:23. Jag får gå upp tidigare på måndag och ringa igen, turkos definitivt!

torsdag 26 december 2013

Femton minuter av sorg

Ibland är jag väldigt ledsen. Ledsen över att vara sjuk, att ha värk och att vara rörelsehindrad. Att många drömmar bara blir till drömmar. Varför skulle just jag bli sjuk? Jag tror att det är en sorg som inte går över med tiden. Men jag har blivit så mycket bättre på att hantera den. Tack vare terapi och meditation så kan jag se mig själv utifrån och lyfta bort mig själv från en bottenlös brunn. Men samtidigt måste jag se sorgen. Den är en del av mig, och måste få komma ut. Om jag kunde springa eller träna hårt så skulle jag ge mig ut i skogen. Snabbt snabbt skulle jag springa så att all ångest och sorg bara försvann. Men nu kan jag inte springa bort från mig själv. Jag blir kvar här hemma och måste möta mitt inre mörker. Jag tillåter mig att deppa femton minuter om dagen. Då får jag tänka mörka tankar, och vara väldans ledsen. Det blir som en ventil där sorgen får pysa ut. När mina femton minuter har passerat vet jag att NU räcker det. Dags att vara en aktiv och kreativ medspelare i livet! 

Ibland blir saker inte som man tänkt sig



onsdag 25 december 2013

Det känns...

...stadigare! Jo, det är sant. Jag märkte det faktiskt redan första gången som jag reste mig upp ur sjukhussängen efter operationen. Mitt bäcken har tidigare känts ostadigt och opålitligt inför varje rörelse jag gjort. Det har inte velat följa med mig. Jag vill liknade det med en trotsig treåring som alltid ska ställa sig på tvären. Kan själv! Mitt bäcken har kört sitt eget race! Så inför varje rörelse jag gjort de senaste tio åren, har jag praktiserat en slags fjäskmetod så att mitt bäcken ska hänga med mig. Det kallas buklåset, d.v.s. spänn rumpa, underliv, nedre buk, och sen kan jag röra mig (en utökad Susanne Lanefelts "kniiip").  Buklåset har varit ett försök att göra mig stabilare, och det har definitivt varit en bra grej! Men vet ni vad? Nu efter provspiken så känns mitt bäcken stadigare. Jag sitter ihop och kommer inte glida isär på mitten! Jag andas in och blåser ut ett "spiiik"!

En bra metod, helt klart! 

tisdag 24 december 2013

Det bli jul ändå!

Har i princip intagit horisontalläge i en vecka nu... och dessförinnan var det inte så värst mycket bättre...Det är juletider och inte så värst tajmat med spik i rumpan. Egentligen skulle man springa runt som en yr höna och förbereda värsta Fanny-Alexander-jul. Julklappar, julmat, julpynt och jultjafs! Jag formar mig till den perfekta modern/hustrun/dottern. Allt ska fixas, eller hur? Men det blir ju jul ändå. Det blir det varje år. Kraven från omgivningen funkar inte när kroppen krånglar! Så är det bara!


God Jul till er alla! 


måndag 23 december 2013

Det började tidigt men kanske ännu tidigare....

Mina bäckenbesvär började tidigt i min första graviditet. Egentligen kom de med full styrka på en gång. Det blev värk, kryckor och sjukgymnastik. Och handen på hjärta så låg ju mitt fokus på det ofödda barnet, och bäckenuppluckringen skulle ju ge sig så fort barnet var fött, eller hur? Jag kunde faktiskt fixa nio månader med konstant smärta och orörlighet, inga problem! Priset var ju så fantastiskt, helt ofattbart. Om jag tänker tillbaka på den där tiden innan allt började så tror jag att mina bäckenbesvär redan hade börjat ännu tidigare, långt innan graviditeten. Det kunde hugga till/låsa sig i höften när jag galopperade i kort galopp på volten eller när jag körde stenhård kortsväng nerför en svartpist. Fast det gick snabbt över och sen tänkte jag inte mer på det! En massa adrenalin som tog bort smärtan, ju snabbare desto bättre! Det var min melodi, hela tiden!

Full fart framåt

söndag 22 december 2013

Piller, praliner och en massa snurr

Idag snurrar det för fullt... googlar på mina piller och inser att det finns biverkningar med att inte känna smärta. Jag letar efter osynliga väggar att hålla fast vid och bara att sitta upp kräver extra andning. Det går runt i skallen och det svårt att ha några strukturerade tankar överhuvudtaget.  Underbara piller men ack! Jag borde ha fattat detta tidigare. Jag som blir onykter av ett glas vin och som börjar tjattra som en hyperaktiv ekorre efter en kopp slät kaffe. Hur ska jag göra nu? Jag har en spik i rumpan och det gör ont som Lena Ph sjunger. Men plötsligt nås jag av ljuvliga dofter från köket. Min egen husfru står i förkläde och rullar praliner. Tack älskling, julen är räddad!

Det spretar och snurrar nu! 

lördag 21 december 2013

När ljuset kommer åter

Sommaren för två år sedan bestämde jag mig för att strunta i mitt bäcken. "Vadå jag har välan inte ont? Det är inbillning och lathet. Mina negativa tankar om ett bäcken som aldrig blir bra begränsar min värld. Nu ska det inte styra mig längre. Jag är som alla andra", så tänkte jag. Jag öppnade dörren och provade mina vingar. Men en halvtimmesridtur blev till två veckor i sängen! (typ totalt ryggskott i bäckenet...) Det blev en vändning på flera sätt. Jag kunde inte längre acceptera mina smärtor och jag förstod att lösningen på problemet inte skulle komma flygande till mig. Om jag ville bli bra igen så fick jag själv försöka förstå hur det skulle gå till och sen hitta den vägen. Det var dags för en ny och avgörande rond mot svensk sjukvård. Så där på sängen fullproppad med piller och med en padda i knät bestämde jag mig för att bli frisk!
Hjälpmedel för att ta sig över alla hinder!

fredag 20 december 2013

Spik eller blomsprutehandtag

I morse vaknade jag av en svettig mardröm. I drömmen var spiken i mitt lilla bäcken förvandlat till ett blomsprutehandtag. Jag var tillbaka på jobbet och glada kollegier hade dragit med mig på en lunchpromenad i solskenet där vi bl.a hoppade studsmatta. Förgäves försökte jag förklara att jag inte hängde med. På vägen tillbaka till kontoret förstod jag att spiken/blomsprutehandtaget gått av! Hela min högra kroppssida bara hängde helt slappt som en ogräddad pepparkaka! Panik! Sen vaknade jag! Helt klart måste det bli mindre piller och mer praliner ett tag framöver nu, och kanske en och annan välgräddad pepparkaka. Jag måste också bli tydligare med mina behov gentemot min omgivning. Jag hänger inte alltid med och måste våga säga ifrån. Och jag ska kanske inte ut och hoppa studsmatta just nu men jag kanske ska våga röra mig lite mera.... Det är en spik och inget blomsprutehandtag?

Håller för träning? 

torsdag 19 december 2013

Hemma på soffan

Så nu är jag hemma på soffan. Trött men glad att vara hemma. Tärningen är nu kastad och spiken sitter där den sitter. Eller är det ett troll med keps? Fast den har inga ringar i öronen. Kanske nån utomjording från yttre rymden som intagit kroppen? Det vore en ny teori till min bäckensmärta som ingen av alla behandlare (sjukgymnaster, ortopeder, naprapater, kiropraktorer, akupunktörer, massörer o.sv.) någonsin nämnt, fast jag tror att jag annars har hört allt: stress, sömn, kost, motion, fel konstruerad o.s.v "Men om du bara gör så här/köper det här så blir du bra!" Nu har utomjordingen landat... Välkommen!

Troll eller utomjording, välj själv.

onsdag 18 december 2013

Ett intensivt dygn

Så nu sitter den där, min provspik. Den ser ut som en fransk träskruv och på röntgenbilderna syns den tydligt. Operationen gick fint och jag fick ett varmt omhändertagande på sjukhuset. Dr Sturesson och kompani imponerade stort, och tog sig tid till att besvara alla mina frågor. Jag fick dela rum med en kvinna med liknande besvär, vilket var fantastiskt! Oj, vad vi bollade olika ämnen, allt mellan himmel och jord. Och så fick jag låna balsam till mitt svintohår, stort tack! Nu återstår flyget hemåt!


Och så mina nya snygga byxor! 

tisdag 17 december 2013

På plats i Ängelholm

Så nu har mitt bäcken, jag och mitt svintohår anlänt till Ängelholm. Detta är besök nummer två hos Dr Bengt Sturesson. Första gången var det undersökning och ett test, en sk blockad, för att kolla om operation var ett alternativ för mitt bäcken. Svaret var ja. Magi, mina ben bara flög upp. Jag gick nerifrån operation med tom rullstol. Så nu är det snart dags. Ett provskruv ska skruvas fast i min högra bäckenfog. Den ska sedan sitta i 2-3 veckor innan det blir en ny operation. Då ska tre permanenta skruvar fästas ihop! Okej, skruvar i rumpan och svintohår, i Ängelholm.

60 mil hemifrån!

måndag 16 december 2013

Resan börjar - eller mitt hår är som svinto

-"Du måste använda Descutan på kvällen och morgonen", sa sköterskan i telefon idag på morgonen. Sagt och gjort, nu är mitt hår som ett svinto. Ett använt svinto, kanske använt till ett nersotat trangakök i skogen. Fast det är ju okej, för det är ju det här med skogen. Det är dit jag vill igen! Jag vill kunna gå i skogen, och njuta av skogen och framförallt vill jag slippa värken. Imorgon är det dags att prova en ny stig. Efter snart tretton års problem ska mitt lilla bäcken och jag genomgå en fusionsoperation. Det är den och vägen hit och framförallt vägen framåt som den här bloggen ska handla om. Hur började mina smärtor? Hur känns dom? Vilka metoder har fungerat? Vad ger mera smärta? Hur kan man anpassa livet när bäckenet blir den femte familjemedlemmen? Kan en operation ge ökad livskvalité? Mot skogen! Hoppas att du vill hänga med!

Nästan som stålull...