Femton minuter av sorg

Ibland är jag väldigt ledsen. Ledsen över att vara sjuk, att ha värk och att vara rörelsehindrad. Att många drömmar bara blir till drömmar. Varför skulle just jag bli sjuk? Jag tror att det är en sorg som inte går över med tiden. Men jag har blivit så mycket bättre på att hantera den. Tack vare terapi och meditation så kan jag se mig själv utifrån och lyfta bort mig själv från en bottenlös brunn. Men samtidigt måste jag se sorgen. Den är en del av mig, och måste få komma ut. Om jag kunde springa eller träna hårt så skulle jag ge mig ut i skogen. Snabbt snabbt skulle jag springa så att all ångest och sorg bara försvann. Men nu kan jag inte springa bort från mig själv. Jag blir kvar här hemma och måste möta mitt inre mörker. Jag tillåter mig att deppa femton minuter om dagen. Då får jag tänka mörka tankar, och vara väldans ledsen. Det blir som en ventil där sorgen får pysa ut. När mina femton minuter har passerat vet jag att NU räcker det. Dags att vara en aktiv och kreativ medspelare i livet! 

Ibland blir saker inte som man tänkt sig