God morgon Bäckenbloggen!

Nu är vi hemma från semestern, och det är forfarande varmt! Jag tänker klaga och säga att det är alltför varmt. Upp till 25 grader blir värmen ett smörjmedel för alla mina leder men där utöver blir det lite som en kickstart för värk i händer och fötter. Men mitt bäcken har klarat sig fint. Här måste jag förstås erkänna att träningen till största del också tagit semester. Fast jag har verkligen inte bara latat mig. Det funkar inte att ligga ner en dag. Då växer värken i ryggen. Lite anpassade utflykter varvade med sedvanliga familjepliktelser, dvs mat, tjat och gnat, har varit melodin. Riktigt trevligt! Oftast har jag kunnat hänga med i familjens fart. Men det är klart tack vare värmen har även deras tempo sänkts rejält. Fast nu önskar jag lite svalare dagar framöver...

Semesterminne

Härliga värme

Denna makalösa värme är som smörjmedel för alla leder. Jag går runt och bara njuter, härligt. Semester, värme och bäcken - det funkar fint. Jag har till och med klarat några utmaningar som att nå den perfekta stranden och köra runt med elcykel i gammal Hansastad, så mycket enklare än rullstol över all kullersten. Men jisses vad läskigt det är med brant uppförsbacke med en mängd turister. Att landa på ena foten är inget alternativ, då blir det för tungt. Det måste vara bägge. Jag känner mig modig på gränsen till dumdristig! Så länge det inte varit för många dubbelvagnar i bredd har det gått vägen. Men det är vansinnigt kul med nedförsbackar. Då går det undan. Jag känner att det riktigt suger i magen. Hoppas det blir många backar nedför framöver!

Och så hittade jag ett bäcken på museet och kunde visa barnen exakt var jag var ihopskruvad. Vad kan jag säga; intresset var svalt, mycket svalt!

Sur, surare, jag

En del av semestern är avklarad och vi ska strax åka iväg på nästa äventyr. Det betyder ompackning. Väskor ska bäras in, kläder ska tvättas och bilen ska packas på nytt. Själv är jag verkligen inte på topphumör. Snarare visar jag mig på min allra sämsta sida, gormar och surar på omgivningen utan att ge någon som helst tydlig förklaring på mitt bedrövliga betende. De hukar och jag eldar. Vad är det för fel egentligen? Varför beter jag mig så här? Låsningen i högerfogen har släppt, och det känns okej i kroppen men sannerligen inte i knoppen. Jag borde vara avslappnad och glad, hela familjen är ledig tillsammans, men nej jag är arg. Arg på kroppen, läs mitt bäcken, som ständigt skapar begränsningar. Jag kan inte bära, släpa eller packa. Istället måste jag hela tiden be andra och tillslut känner jag mig så tjatig och jag förlorar alltmer kontrollen över situationen. Jag måste hela tiden tänka i flera led för att inte missa något. Aha, just det! Nu vet jag. Det är den där kontrollen. Alltid vill jag ha kontroll över saker och ting. Jag vill ha kontroll! Att jag aldrig lär mig. Det går inte att ha allt under ständig uppsikt, inte ens med en perfekt fysik och psyke kan kontrollen alltid finnas där. Tänk att jag aldrig lär mig. Men nu har jag i alla fall ett leende på mina läppar...

Sudda

Bäcken på G

Det har funkat fint med semester hittills. Jag har glidit med i familjens tempo. Lata dagar har blandats med aktivitet. Bäckenet har hängt på. Men idag gjorde det sin envisa stämma hörd. Dottern och jag handlade på lilla lokala ICA när högerfogen bara skrik till. Aj, den gamla reprisen hade jag gärna sluppit. Det är som att dra för en mörk rullgardin över en solig sommardag full av förhoppning. Jag klarade dock att linka vidare på kryckorna och ut till bilen. Mitt mål med ICA maxi känns just nu som en hägring. Under semestern med familjen måste jag hitta tid till både träning och vila. Ett bäcken tar aldrig semester. Vem har jag försökt att lura?

Dottern och jag!

Bäckenbloggen tar semester

Vi är långt utanför stan, ute på landet, och jag är den första att erkänna att jag saknar Wi-fi. Min älskade padda är nästan lealös, och att skriva en blogg är en enda lång och hård teknisk kamp. Jag hoppar än hit och en dit för att få bästa täckningen. Det fungerar knappt. Här på landet ska vi ju njuta av lugnet och varandra. Så jag har bestämt att det får bli blogginlägg när täckningen och inspirationen finns där. Sålunda blir det lite semester även på Bäckenbloggen. Jag kommer inte blogga varje dag. Men jag känner redan en lätt abstinens, så vi får se hur det går. Som ni säkert har förstått har jag ett jätte behov att alltid prata bäcken. Det erkänner jag också! Tack för att ni lyssnar!

Semester

Tankar runt operation

Jo, det behövs mod för att låta operera sig. Men för mig var det ett förtvivlans mod. Smärtorna gav mig inget val. Så det var egentligen inte mitt mod utan snarare mitt förnuft och hopp om något bättre som drev mig. Jag var inte modig som lät opererade bäckenet utan bara så förbaskat trött på all värk. Det är fortfarande den drivkraften som leder mig genom trista dagar med ordinerad ta-det-lugnt och en massa ändlösa ben- och bäckenlyft. Jag vill något annat. Jag ville vidare. Och så var det en sak till: En rad bäckenoperationer och efterföljande rehab fixar man inte själv. Du har ett stort behov av omgivningens stöd. Det behövs markservice såväl som hejaramsor krävs längs vägen. Ensam är inte stark! 

Tack!

Kan alla bli hjälpta av fusionsoperationer av SI-lederna?

Jag har länge funderat på om alla med långvariga bäckenbesvär kan bli hjälpta av fusionsoperationer av SI-lederna. Kan det vara ett alternativ för flera kvinnor med kvardröjande bäckenuppluckring? Det finns ju ett antal kvinnor där ute. Det vet jag tack vare bloggen. Jag passade på att fråga Dr. Bengt Sturesson själv vid mitt senaste besök i Ängelholm. "Ja", svarade han snabbt, "absolut men.." "Alltid detta men", tänkte jag. Bengt fortsatte att förklara och ganska snart förstod jag vad han menade. Du behöver ha rätt mental inställning, eller rättare sagt en stor portion mod. Det är minst två stora operationer, ibland tre (som jag) eller till med fyra, dessutom är det en lång konvalescens och en intensiv rehab. Det behövs mod och rejäl ork att fortsätta och hela tiden tänka framåt. Så sant, så sant... Framåt marsch!

Rum för samtal

När kroppen sviktar

Tänk jag var ju så stark. Jag var länge en huvudfoting som tog en fungerande kropp förgivet. Mitt liv fanns där uppe, i huvudet och kroppen bara lydde utan problem. Jag gillade att vara igång, testa gränser och köra fullt ös. Det gick bra tills... Livet går vidare! Det är dags att odla nya intressen. Och det finns en massa kul att hitta på. Jag vet!

Hajfiske kanske?

Hejjalös

Ett skånskt ord som jag snappat upp under mina besök i Ängelholm är "hejjalös". På rikssvenska blir översättningen hejdlös. Det är något som absolut inte passar in med RA och opererade bäckenleder. När jag igår frågade Bengt om jag kunde åka längdåkning till vintern skakade han raskt på huvudet, "möjligen nästa!". Därefter påpekade han att nu gäller det att fundera på rätt aktivitet och rätt tempo. Jag måste hejda mig, inte vara hejjalös, och faktiskt inse att läkningen tar tid och att jag har mina begränsningar. Ryttarkarriären samt slalomåkningen är och förblir över. Det kan jag förstå rent förnuftmässigt men tyvärr ännu inte känslomässigt även om det var några år sen sist. Jag har andra mål i livet nu. Jag ska definitivt klara Ica maxi och den där trilskande kundvagnen.

Ett jätte tack till hotelldirektören på Riverside hotell som skjutsade mig till flygplatsen. Det fanns inte en endaste taxi i Ängelholm att uppbringa. Alla fanns i Båstad på tennisveckan. Utan den suveräna servicen hade jag missat flyget.

25 minuter med Bengt

Det är alltid jätte roligt att träffa Bengt. Han är en glad figur, precis som jag, och delad glädje blir ju som bekant dubbelglädje! Jag fick börja med att göra benlyft, och det gick fint förstås. Sen konstaterade Bengt att SI-lederna ömmar fortfarande, mest vänster. Konstigt vore annars, det kommer ta ett tag till. Därefter fick jag gå både med och utan kryckor. Bengt tipsade att använda stavar eller att vända på kryckorna så att jag belastar höft och ben mera. En återkommande uppmaning under vårt samtal var att skynda långsamt. Det tar tid och jag ska bygga sakta men säkert. Och jag måste alltid tänka på vad jag gör nu och i framtiden. Om ett år vill han gärna se mig igen för uppföljning. Med min reumatism i botten ser min sjukdomstillstånd lite annorlunda ut än för andra bäckenpatienter. Vilken tur, nu blir separationsångesten mindre!

"Ängelholm, jag kommer tillbaka!"

Framme

Jag har besökt Ängelholm höst, vinter, vår och nu sommar. På TV vittnar Sydnytt om att Ängelholm idag innehar Sveriges värmerekord med 30,2 grader. Jo, det känns. Men framför allt slås jag av vad fort det går att passarera en flygplats  utan rullstol. Jo, jag färdas lätt bara med kryckor och handbagage. Snabbt och smidigt, jag gillar det skarpt. Nu behöver jag inte gå på först och av sist, utan kan trängas med alla andra, t.o.m. det gillar jag. Livet normaliserats. Precis som jag vill.

Där jag vill vara...

Sista besöket?

Imorgon kväll flyger jag ner till Ängelholm för undersökning hos Dr. Bengt Sturesson. Det är slutbesiktning av vänster SI-led. Så jag tror att det här blir mitt sista besök i Ängelholm. Det kommer att bli en smula vemodigt. Jag kommer att sakna Ängelholm och Bengt! Att komma ner till Ängelholm och att träffa Bengt betydde att en läkare för första gången tog mina bäckenproblem på allvar. Och att han sedan kunde hjälpa mig, det är mer än fantastisk! Så nu laddar jag för ett sista besök hos denna "bäckenguru". Jag ska passa på att ställa så många frågor som möjligt! Är det något som just Du undrar över?

Första besöket i sommarhagen

Kan två fel bli ett rätt?

Sjukdom och rehab kräver sitt. Att sköta sin kropp är ett ansvar att förvalta gentemot sig själv, familjen och samhället, anser jag. Men eftersom sjukdomen alltid finns där, sommar, vintern, vår och höst, så finns alltid ansvaret också där. Ta hand och vårda, ständigt! Fast är det egentligen rimligt? Måste jag alltid beakta sjukdomen? Får jag någonsin ledigt? Kan jag göra något annat, något tokigt ibland eller kallar plikten ständigt? Idag har jag studerat frågan mer ingående. Trots bäckenstrul, RA och en rejäl förkylning har jag tagit ett dopp samt assisterat maken vid tapetsering. Med kryckor givetvis! Det bara måste vara okej när tankarna på sjukdom och rehab får skingrar sig en smula och lyckan kan lysa starkare. Det blir helt rätt.

Lycka!

Klassisk sommarförkylning

Nu vet jag varför som det bara inte gick att få något flyt i träningen igår. Det startade på kvällen med huvudvärk och så småningom pip i öronen. Sedan kom halsontet. I morse kände jag mig helt sänkt. Då insåg jag att en klassisk sommarförkylning gjort entré. Där kom förklaringen till de sega benen igår. Så på en av årets hittills varmaste dagar har jag mest frusit! Bäckenet har definitivt ömmat mer än vanligt liksom övriga kroppen. Annars brukar värmen bli likt balsam. Nä, idag var jag tidvis tillbaka till tvåkrycksstadiet. Sålunda har det inte blivit någon träning alls idag. Den har istället ersatts med en massa te och piller. Mera värk och utebliven träning stressar men det blir alltid så här i samband med förkylning. Jag hoppas på morgondagen.

Istället för träning

Tvärtom

Idag försöker jag strukturera och planera dagen bättre. Istället för att skjuta upp träningen hela dagen och göra den på kvällen gjorde jag tvärtom. Så när morgonpysslet var över satte jag mig direkt på träningscykeln. Det var segt! Nacken och ländryggen är stela och jag fick ingen större flyt i trampandet. Mina övningar på mattan gick heller inge vidare. Jag är inte i form. Bäckenet och benen  är trötta. Så går det när man kör på med annat och skippar träningen några dagar. Den så kallade träningskicken lyste helt med sin frånvaro. Men i ett försök att pigga upp mig gav jag mig i kast med klätterrosen. Den behövdes stöttas. Mitt första trädgårdsarbete på x antal år! Nu är jag ännu tröttare men har en vacker ros att vila ögonen på.

Min fyrtioårsros!

Semestertider...

Nu är det verkligen semestertider. Solen skiner och värmen är äntligen här. Måltiderna är lagom flytande och innehåller inte kostcirkeln precis. Och barnen käkar glass precis innan middag. Idag har jag tagit elcykeln ner till sjön med barnen. De har badat, inte jag, så långt går jag inte. Vilken frihet, soffan känns långt borta! Men denna frihet kräver också sitt ansvar. Dottern är äntligen hemma igen och sonen ligger efter med skolarbetet. Maken sköter om vårt gamla hus. Kvar blir jag med krav om omfattande markservice. Nu behövs strategi för att fixa sommaren. Jag behöver komma upp med en plan för att fixa vila och träning. Annars kommer jag inte orka hösten!

Sommaren är här!

Full rulle!

Idag har varit en sån där dag med en massa aktivitet. Full rulle från morgon till kväll med andra ord. Och det har funkat fint. Jag har inte hunnit träna men jag har sannerligen hållet igång hela dagen. Det är välan okej ibland? Jag vet att jag borde prioritera bättre men idag hanns det inte med. Under dagen har jag känt lite mera i högra höften. Jag måste nog tänka på att belasta lika på bägge. Nu börjar min förstopererade höft bli trött tror jag. Dessutom har jag sedan igår oftast bara en krycka när jag haltar kring inne i huset. Det går fint men det är klart att högersidan får ta mera belastning då. Imorgon får det bli lugna gatan, annars kanske vänstersidan också går ut i vild strejk!

Färdigknoppad

Lättja

Regnet har öst ner större delen av dagen, större delen av sommaren faktiskt. Jag känner mig trött och seg och har ingen lust alls med några stora tankar. Så idag vill jag slå ett slag för fördelen med sjukdom. Jag kan ligga på soffan och läsa en massa lättsmält skönlitteratur (och äta kola) utan att ha dåligt samvete, möjligtvis för kolan. Det här är ganska trevligt faktiskt. Just idag när vädret inte är på sin bästa sida så passar den här livsstilen mig ganska bra. Det känns viktigt att tillåta sig att bara koppla av. Det är säkerligen mycket bra för läkningen också, att inte tänka på en massa, bortsett från kolan då. Fast jag vet att träningen väntar på mig, men först ska jag nog fika!

Lite, lite..

Målet!

Igår frågade sjukgymnast M. vilka mål jag egentligen har med operationer och rehab. Vad vill jag? Vart siktar jag? Självklart är det viktigaste att slippa värken, och nu när jag faktiskt kan vända mig i sängen utan smärta vågar jag höja blicken. Så det första jag kom att tänka på är att jag vill kunna åka till ICA Maxi och veckohandla, köra kundvagn och kånka på bärkassar. Det kändes en smula banalt men jag tror att jag bara vill vara vanlig och göra helt ordinära saker. Jag vill kunna delta i barnens aktiviter, greja med hus och hem, ta en söndagspromenad och gå upp i tid på jobbet. Det är inga konstigheter utan vanligheter som jag eftersträvar. Precis som med min träning tror jag på mjukstart även med mina livsmål.

Vad Lizzykissen vill..

Första besöket (igen) hos sjukgymnasten

Idag var det dags för första besöket hos sjukgymnasten efter tredje och sista operationen. Även om det var ett tag sedan jag var här behövde jag inte presentera mig i receptionen precis. "Hej igen!" Så jag började att värma upp på cykeln som vanligt. Sen dök sjukgymnast M. upp och hårdträningen startade! Först blev det tio bäckenlyft som fungerade fint. Jag vågade till slut gå upp ordentligt. Därefter körde vi (hm, jag, ivrigt påhejad) tio benlyft med vardera ben. Högerbenet gick det bäst med. Det drog en aning i buken när jag lyfte vänster. Men det gick! Det här kommer definitivt testas i Ängelholm nästa vecka. Sedan var det gångträning utan kryckor. Med långa steg gungar jag rejält, med en kortare steglängd gick det bättre. Jag behöver stärka muskulaturen på utsidan av vänsterben för att orka gå utan att halta. Slutligen fick jag en massa peppning "Träna lagom varje dag!" sa M. Första riktiga träningen hos sjukgymnasten gick fint, och jag är jätte nöjd! Mitt bäcken fungerar!

På cykeln hos sjukgymnasten