Sur, surare, jag

En del av semestern är avklarad och vi ska strax åka iväg på nästa äventyr. Det betyder ompackning. Väskor ska bäras in, kläder ska tvättas och bilen ska packas på nytt. Själv är jag verkligen inte på topphumör. Snarare visar jag mig på min allra sämsta sida, gormar och surar på omgivningen utan att ge någon som helst tydlig förklaring på mitt bedrövliga betende. De hukar och jag eldar. Vad är det för fel egentligen? Varför beter jag mig så här? Låsningen i högerfogen har släppt, och det känns okej i kroppen men sannerligen inte i knoppen. Jag borde vara avslappnad och glad, hela familjen är ledig tillsammans, men nej jag är arg. Arg på kroppen, läs mitt bäcken, som ständigt skapar begränsningar. Jag kan inte bära, släpa eller packa. Istället måste jag hela tiden be andra och tillslut känner jag mig så tjatig och jag förlorar alltmer kontrollen över situationen. Jag måste hela tiden tänka i flera led för att inte missa något. Aha, just det! Nu vet jag. Det är den där kontrollen. Alltid vill jag ha kontroll över saker och ting. Jag vill ha kontroll! Att jag aldrig lär mig. Det går inte att ha allt under ständig uppsikt, inte ens med en perfekt fysik och psyke kan kontrollen alltid finnas där. Tänk att jag aldrig lär mig. Men nu har jag i alla fall ett leende på mina läppar...

Sudda