I vila

Så då har även jag blivit förkyld, liksom övriga familjen. Hals, leder och framför allt huvudet gör ont. Bäckenet är stelt, och jag sörjer att det inte blir någon träning idag. Målet är att försöka ta en kort promenad på 5-10 minuter och sen stretcha lite. Det borde kunna göra susen. Fortsätter jag att vara så här stel kommer det strax att bli värre i framförallt ländrygg och bäcken. Det är just den där kombinationen mellan vila och rörelse som är så trixigt när man lider av bäckenuppluckring, eller bara värk i kroppen av största allmänhet. Du behöver rörelse, och att använda dina muskler, rätt men bara lagom. Uppmuntrad av sjukgymnast M. har jag försökt att konstruera en träningsdagbok. Den blir bra för att se helheten av träningen, och för att planera framåt. All aktivitet åskådliggörs och jag missar inte stretch och vila, förhoppningsvis? Just nu ligger sonen och jag nedbäddade under värmefilten. Vi vilar oss friska!

Träningsdagbok 

Kampen om balansen

Imorse hände något som jag fasat för; jag kunde inte gå. Det vänstra benet bar mig inte. Maken gav mig käppen, och så haltade jag från sängen till badrummet. "Favorit i repris? Nä, inte alls." Jag blev panisk rädd, i cirka två minuter. Från: "Nu blir jag liggande igen, allt har varit förgäves!" Till: "Nä, spikarna har inte lossnat, jag är bara stel i bakre lårmuskeln". Och så med den insikten kom jag igång med piller, värmedyna, stretch och dusch. Å, jag älskar stretch! Efter en halvtimme kändes det bra, och jag kunde åka till jobbet. Det var den bästa morgonen. Jag tog kontrollen och hävde smärtan. Jag kunde åter gå. Efter jobbet fortsatte jag till sjukgymnast M. Vi diskuterade länge balansen mellan vila och aktivitet. Okej! Jag erkände att jag kört på alldeles för mycket med träning, och aktivitet. Sjukgymnast M. fick mig att förstå att aktivitet kan vara träning. Jag behöver inte sitta på min träningscykel och göra mina bäckenlyft varje dag. Annan träning är nu fullt möjlig. Jag kan börja släppa min rehabträning, tiden börjar bli mogen för annat? Det ska även finnas plats för återhämtning. Sjukgymnast M. tyckte att det var dags för mig att göra ett excelark för min träning och vila. Där kan jag fylla i min dagliga aktivitet, varken för mycket eller för lite. Det ska definitivt finnas en kolumn för stretching. Jag vill inte vakna med stela lårmusker igen! 

Drömmar...

Reflektion

Okej, nu är jag inte sur längre. Istället har en bedövande trötthet i kropp och själ fullkomligt slagit ut mig. Med sjukgymnast M. och makens hjälp har jag reflekterat en hel del över mitt beteende. En sak står klart; jag har drivit på som en virvelvind, med ett närmast maniskt sätt att vara den senaste tiden. Allt har jag velat förändra hemma och på jobbet, fort och smidigt! Jag har varit för mycket. Det är som om att jag kommit ut ur en stor bubbla och nu vill jag bara leva livet. Maken beskriver mig som överpigg ekorre som skuttar runt hela tiden. Och tränat har jag gjort alldeles för tokmycket. Det har blivit både gångträning och långa pass på cykel och matta samma dag. Vilan har jag helt bortprioriterat. Men jag måste ge mig själv en chans! Jag går från sjuk mot frisk! Mitt liv förändras, det har förändrats något oerhört, och det är svårt att hänga med i svängarna. Jag kan reflektera och har insikter. Det ger mig styrka. Jag ska vara tydlig med min omgivningen och förklara hur jag mår. Men allra främst ska jag ta ett steg tillbaka både hemma och på jobbet. Jag är inte frisk ännu, jag arbetar på det. Det är fortfarande rehab som gäller, med träning, reflektion och vila. Jag ska inte förändra världen, inte ännu i alla fall. Nu lagar jag mitt bäcken!

Livskraft, i ett virrvarr just nu! 

Sur.

Ibland har man såna dagar då det känns som om allt är emot en. Idag är en sån dag, och jag som oftast brukar vara glad, är bara sur! Jag har tappert försökt att vända humöret men misslyckats. Mungiporna pekar alltjämt ned! Det började på en gång i morse när dottern ockuperade vår dusch, sen protesterade sonen, och därefter hittade jag inget frimärke, vilket var makens fel! (Nä!) Oftast kan jag, om morgonen varit jobbig, lyckas att vända humöret i bilen på väg till jobbet, men nej. Sura-jag fanns kvar. Väl på jobbet låg några knepiga grejer kvar på mitt skrivbord sen i fredags, vilken överraskning va? Och på morgonmötet som följde fick jag för första gången höra talas om en omorganisering, puh! Sen ägnade jag resten av förmiddagen att släcka bränder med det icke så roliga humöret hängande över mig. Inte blev det hela ett dugg bättre av att jag misslyckades med att kontakta Reumatologen. Jag behöver fixa lite papper men eftersom jag glömt vilken färggrupp som jag tillhör blir jag bortprioriterad i telefon hela tiden. Jag antar att jag måste åka dit personligen och fråga, och sen åka hem och ringa igen? Nu ligger jag hemma på soffan och surar men snart är det dags att åka till träning med sjukgymnast M. Jag känner mig inte ett dugg gladare trots att jag provat både choklad och kaffe. Så varför är jag egentligen sur? Om jag rannsakar mig själv och inser att mina problem är inte monstruösa utan ganska små, så kanske det går över? Nä, det går inte, jag är för sur just nu. Men jag lovar mig själv att göra en lista på saker som irriterar mig. Imorgon! För jag tror att mitt liv faktiskt har börjat normaliserats alltmer, blivit mer vanligt? Jag har utkämpat några stora slag med remisser, operationer och allmänt tjat på landsting, men under mycket lång tid blundat för de små striderna rörande bl. a. familj och arbete. Nu är de ikapp. Jag måste ta nya tag och omgruppera!

"Jag tar hand om dig" / Lizzykatten 

Rätt på fötterna

Jag har alltid gillar skor, och har ganska många par. Dessutom köper jag gärna fler. Men det är inte som du tror att min garderob är full av en massa färgglada eller stilfulla pumps med stilettklackar. Istället går min garderob åt det mer fotriktiga hållet. Skorna måste ha en tjock sula och vara breda så att mina inlägg får plats. Nä mina dojjor gör mig varken längre eller framställer mina vader i en bättre dager. Jag behöver sköna pjuck! Ikväll är det fredag och jag är trött. Arbetsveckan har varit lång! Bäckenet känns okej, men jag hade förväntat mig att mina fötter skulle beklaga sig mer. Förvånande nog är de tämligen okej! Förklaringen ligger nog i mitt senaste skofynd som jag promenerar i på jobbet. På julrean på nätet lyckades jag fynda mina favoriter. Det blev tredje paret av exakt samma märke, och nu är de mina nya arbetsskor. Så mjuka men ändå stabila, är vad de är. Vissa dagar står jag och går en massa på jobbet. Här är tyvärr våra golv väldigt hårda. Men det klarar jag nu, tack vare fusionsoperationerna och bra skor. Att bemästra  jobbet och dessutom slippa värken i stortår och fotsulorna samt bäcken är "ganska nice". Det blir nog ett fjärde par av mina favoriter lagom till våren.

I aktion, till fots. 

Stretchoholic

Jag verkligen älskar att stretcha. Jag gör det alltid numera efter träning, då kroppen är alldeles varm. "Hur långt kan jag gå?" brukar jag undra. Det ömmar alldeles underbart när jag sträcker lite lite till. Benen och höfterna är bäst. Härom dagen gjorde jag en upptäckt. Jag kan stå med helt raka ben och sedan vika mig raklång som en fällkniv ner mot marken och sätta ner hela handflator i marken. Det här har jag inte fixat på många år, och det gör inte ens ont. Kroppen börjar sakta men säkert att slappna av och att mjukna upp. Förr i tiden, innan jag blev sjuk var jag smidig men med värken kom stelhet och rädsla. Att få handflatorna i marken är en nygamla färdighet med andra ord. Annars har jag förstått att det är ganska vanligt att kvinnor som lider av kvardröjande bäckenuppluckring är överrörliga. Några lider till och med av EDS. Om jag inte stretchar så kommer ljumsksmärtan som ett brev på posten efter träning. Jag stretchar mer än gärna, massor. Stretchningen blir för mig en belöning efter avslutad träning, och när jag kör alla mina övningar så riktigt längtar jag. Det är så fantastiskt att få känna sig smidig igen, och inte bara som en kall och stel klump.

Olof, kall och stel, stretchar inte!

Ett år efter Hästsparken

Igår kom jag hem från stallet med dottern och hade verkligen super ont. Fotsulor, armbågar och så den gamla godingen, mittenfogen, kändes rejält. Det enda jag ville göra vara att lägga mig på värmedynan i soffan och beklaga mig. Jag hade precis kört en manuellt växlad bil, gått en promenad på ca 20 min och frusit på ridhusläktaren en stund. Och så började jag klaga: "Skulle jag inte klara mera? Varför är det så att mitt bäcken alltid protesterar?" Familjen blev tvärtyst! Men maken tog tillslut till orda: "Har Du glömt hur Du mådde tidigare, för bara ett år sedan? Efter blockaden vid första besöket i Ängelholm gick Du brevid rullstolen istället för att sitta i den. Det var makalöst, minns Du inte? Nu efter operationerna kan Du gå. Och idag har Du hållt igång med barnen och sedan gått en promenad!" Han hade rätt. Mitt klagande fastnade i halsen! Det är en hårresande jämförelse mellan mitt liv innan och efter de tre steloperationerna av mina SI-leder. Visst gör det ont ibland men inte hela tiden, och rullstolen har jag inte använt sen höstlovet. Jag kan gå numera, även om andra delar i kroppen ibland knakar. Och idag är det faktiskt exakt ett år sedan den stora operationen, Hästsparken, då tre permanenta skruvar sattes in i min högra SI-led. Jag förundras och gläds.

Som dag och natt; idag och för ett år sedan.

"Den allra största utmaningen.."

Det var så sjukgymnast M. formulerade sig. Hon menade att jag nu står inför den allra största utmaningen. Det är dags att försöka bli "vanlig", göra allt det där som jag en normal person ska klara av, och samtidigt ta mig tid för att må bra. Visst är det så att med en förbättrad hälsa pockar de roliga bitar i livet på! Tänk vad jag mycket jag har att ta igen. Tänk vad jag mår bättre och klarar av så mycket mera saker. Men, i denna anda av förtrollande och smittande entusiasm så får jag inte glömma bort K-R-O-P-P-E-N! Det är så lätt och roligt att bara köra på, snabbt och fort tills det bara tar tvärstopp. Och jag är rädd för att jag är en person som ogillar att lyssna på varningssignaler, det är av eller på, jag kör! Visst är det så att fötter och armbågar och bäcken kan värka, rejält ibland, men det finns ju piller att tanka, och sedan kan jag köra på! Nä, resonemanget håller inte. Jag måste lyssna på varningssignaler och leva i harmoni med min kropp! Jag ska respektera och ta hand om den. Det betyder att min träning och min vila, mitt byggande för en starkare kropp, kommer att prioriteras när familjen kräver och jobbet lockar. Det är mitt löfte inför det nya året! Gott Nytt!

Vad ska jag fylla alla tomma skåp med? 2015 har svaren?

 I omklädningsrummet på rehab.