"Den allra största utmaningen.."

Det var så sjukgymnast M. formulerade sig. Hon menade att jag nu står inför den allra största utmaningen. Det är dags att försöka bli "vanlig", göra allt det där som jag en normal person ska klara av, och samtidigt ta mig tid för att må bra. Visst är det så att med en förbättrad hälsa pockar de roliga bitar i livet på! Tänk vad jag mycket jag har att ta igen. Tänk vad jag mår bättre och klarar av så mycket mera saker. Men, i denna anda av förtrollande och smittande entusiasm så får jag inte glömma bort K-R-O-P-P-E-N! Det är så lätt och roligt att bara köra på, snabbt och fort tills det bara tar tvärstopp. Och jag är rädd för att jag är en person som ogillar att lyssna på varningssignaler, det är av eller på, jag kör! Visst är det så att fötter och armbågar och bäcken kan värka, rejält ibland, men det finns ju piller att tanka, och sedan kan jag köra på! Nä, resonemanget håller inte. Jag måste lyssna på varningssignaler och leva i harmoni med min kropp! Jag ska respektera och ta hand om den. Det betyder att min träning och min vila, mitt byggande för en starkare kropp, kommer att prioriteras när familjen kräver och jobbet lockar. Det är mitt löfte inför det nya året! Gott Nytt!

Vad ska jag fylla alla tomma skåp med? 2015 har svaren?

 I omklädningsrummet på rehab.