Ett år efter Hästsparken

Igår kom jag hem från stallet med dottern och hade verkligen super ont. Fotsulor, armbågar och så den gamla godingen, mittenfogen, kändes rejält. Det enda jag ville göra vara att lägga mig på värmedynan i soffan och beklaga mig. Jag hade precis kört en manuellt växlad bil, gått en promenad på ca 20 min och frusit på ridhusläktaren en stund. Och så började jag klaga: "Skulle jag inte klara mera? Varför är det så att mitt bäcken alltid protesterar?" Familjen blev tvärtyst! Men maken tog tillslut till orda: "Har Du glömt hur Du mådde tidigare, för bara ett år sedan? Efter blockaden vid första besöket i Ängelholm gick Du brevid rullstolen istället för att sitta i den. Det var makalöst, minns Du inte? Nu efter operationerna kan Du gå. Och idag har Du hållt igång med barnen och sedan gått en promenad!" Han hade rätt. Mitt klagande fastnade i halsen! Det är en hårresande jämförelse mellan mitt liv innan och efter de tre steloperationerna av mina SI-leder. Visst gör det ont ibland men inte hela tiden, och rullstolen har jag inte använt sen höstlovet. Jag kan gå numera, även om andra delar i kroppen ibland knakar. Och idag är det faktiskt exakt ett år sedan den stora operationen, Hästsparken, då tre permanenta skruvar sattes in i min högra SI-led. Jag förundras och gläds.

Som dag och natt; idag och för ett år sedan.