Sur.

Ibland har man såna dagar då det känns som om allt är emot en. Idag är en sån dag, och jag som oftast brukar vara glad, är bara sur! Jag har tappert försökt att vända humöret men misslyckats. Mungiporna pekar alltjämt ned! Det började på en gång i morse när dottern ockuperade vår dusch, sen protesterade sonen, och därefter hittade jag inget frimärke, vilket var makens fel! (Nä!) Oftast kan jag, om morgonen varit jobbig, lyckas att vända humöret i bilen på väg till jobbet, men nej. Sura-jag fanns kvar. Väl på jobbet låg några knepiga grejer kvar på mitt skrivbord sen i fredags, vilken överraskning va? Och på morgonmötet som följde fick jag för första gången höra talas om en omorganisering, puh! Sen ägnade jag resten av förmiddagen att släcka bränder med det icke så roliga humöret hängande över mig. Inte blev det hela ett dugg bättre av att jag misslyckades med att kontakta Reumatologen. Jag behöver fixa lite papper men eftersom jag glömt vilken färggrupp som jag tillhör blir jag bortprioriterad i telefon hela tiden. Jag antar att jag måste åka dit personligen och fråga, och sen åka hem och ringa igen? Nu ligger jag hemma på soffan och surar men snart är det dags att åka till träning med sjukgymnast M. Jag känner mig inte ett dugg gladare trots att jag provat både choklad och kaffe. Så varför är jag egentligen sur? Om jag rannsakar mig själv och inser att mina problem är inte monstruösa utan ganska små, så kanske det går över? Nä, det går inte, jag är för sur just nu. Men jag lovar mig själv att göra en lista på saker som irriterar mig. Imorgon! För jag tror att mitt liv faktiskt har börjat normaliserats alltmer, blivit mer vanligt? Jag har utkämpat några stora slag med remisser, operationer och allmänt tjat på landsting, men under mycket lång tid blundat för de små striderna rörande bl. a. familj och arbete. Nu är de ikapp. Jag måste ta nya tag och omgruppera!

"Jag tar hand om dig" / Lizzykatten