söndag 26 oktober 2014

Vakuum

Under alla dessa år stod bäckenet där och trånade som problemområde nummer ett i mitt liv. Allt, ja nästan allt kretsade runt Si-leder och andra småleder som min RA satt tänderna in. Det var värk, piller och försök till träning! Steloperationerna av bäckenlederna förändrade så mycket. Väldigt mycket. Den största skillnaden är att jag inte längre har ont hela tiden. Jag kan vända mig i sängen om natten utan att vakna av smärta. Och för det andra så går jag inte längre runt och oroar mig för hur jag ska klara av smärtan, orka min vardag och hitta strategier för att klara livet i stort. Frågan är vad jag ska jag oroa mig över nu då? Det är som om hjärnan är van att alltid vara på helspänn, att alltid gå på de där sista resurserna innan ett totalt sammanbrott. "Smärta - oro - smärta - oro!" Det har skapats ett vakuum, ett tomrum, där mina "bäcken-oros-tankar" en gång varit i huvudet! Vad blir det nu då? Vad ska jag nu kanalisera min oro på? Men hallå, stopp ett tag. Jag behöver inte oroa mig! Tankar om ångest och oro behöver inte ta över. De har inget egenvärde, i alla fall inte i någon större omfattning. Jag måste liksom sätta mig och min hjärna på omprogrammering. Tålamod, bara tålamod och en massa meditation! Det är okej att njuta av livet! 

Grattis A!

lördag 18 oktober 2014

Träna och åter träna, alltid?

Jo, jag tränar på. Fast jag måste medge att jag haft en paus sedan i tisdags och besöket hos sjukgymnast M. Då gick det trögt. Jag har känt halsont till och från och då är det svårt att veta hur mycket som är bra att träna. Gubben som sitter på axeln och som tittar fram när det är träningsdags, utnyttjar gärna mina tveksamheter. Min övertygelse att träning är den rätta vägen måste bara ljuda starkare än gubbens tjat. Sjukgymnast M. hjälpte till att mota gubben i grind. Fast dagen efter fick jag käka några smärtisar igen. Vet inte om det är okej, eller om jag bara är känslig. Sjukgymnast M. anser att träningsvärk ska släppa på tredje dagen annars har man tagit i för mycket. Så två dagars haltande på piller är kanske okej? Idag lördag, var det upp på cykeln igen. Och efteråt blev det välförtjänt vila på soffan med Lizzykatten som bästa värmedyna. Tänk att hon vet att högersidan ger matte mest problem.

Lizzykatten, bästa katten!

söndag 12 oktober 2014

En dag vila och en dag aktivitet

Helgen har inneburit kontraster med en dag vila och en dag med aktiviteter. Vristen är bättre men halsen ömmar. Möjligen är en förkylning på G så träning har uteblivit. Jag kände mig helt sänkt i lördags och dagen bjöd på total vila. Den blev en dag för att komma ikapp! Vi hade ingenting alls inbokat! Och jag sov länge! Det är två saker som inte händer alltför ofta! Maken lurade med mig på en cykelutflykt som blev till en liten skogspromenad! Jag hade helt enkelt för lite luft i däcket för att åka elcykel. När jag tänkte på att jag drog cykeln framåt gick det hur bra som helst att gå. Däremot kändes tanken på att jag just då tog en skogspromenad inte alls bra. "Jag kan ju inte gå!" Det är så mycket som sitter i huvudet! Under så lång tid har ordet varit så laddat. Jag måste lura mig själv ännu ett tag till. Men sjukgymnast M. skulle ha blivit stolt!

Söndagsdrömmar...

fredag 10 oktober 2014

Trist vrist

Det har varit en trött vecka, och nu är det äntligen helg. I tisdags var jag hos sjukgymnast M. och tränade på som vanligt. Det gick fint. Framför allt fungerar min balans utmärkt. Det gick också bra att gå tio minuter på gåbandet. Men dagen därpå började mitt vristproblem. Jag skulle gå nerför en trapp på jobbet, helt vanligt så där, men det tog bara tvärstopp. Smärtan skar genom vristen, och där är den kvar. Jag, som varit så glad över minskad dos med smärtisar, har börjat knappra igen. Det är så hopplöst trist att det är något annat än bäckenet som bubblat fram nu och hindrar min gång. Men jag vet: det här går över! Antingen försvinner det av sig själv och beror bara på överansträngning. Eller så har min alldeles underbara RA dykt upp igen, för jag känner igen smärtan. Den är inte ny, snarare nygammal. Trilskande fotleder har jag haft förr innan jag började med mina biologiska mediciner. Så kan hända är det dags nu att börja igen. Hösten och kylan är definitivt här. Det brukar gå hand i hand med reumatismen. Tack kära bäcken för att Du håller dig i schack! Nu ska jag vila på soffan hela helgen!
Mina gamla kängor får vila ett tag till...

söndag 5 oktober 2014

Motivation

Hur upprätthåller man motivation till träning dag efter dag? Att träna inför ett lopp motiverar många eller kanske i grupp på Friskis med andra, men det funkar knappast för oss med bäckenbesvär. Nästan varje dag gör jag mina övningar i hemmets lugna vrå. Ibland står de mig upp i halsen men det är bare och åk. För i och med träningen så vet jag att jag mår så mycket bättre. Jag stärker och satsar på mig själv. Oftast har jag numera också vett att avstå träning de dagar då bara vardagen är ett svettigt pass i sig. Med mina operationer har jag verkligen fått en jätte chans att förbättra min tillvaro. Det har inte varit gratis! Nu vill jag betala tillbaka lite och visa att jag var värd att satsas på. Jag följer min del av avtalet. Men den största sporren är att mina träningsresultat förbättras alltjämt. Jag har gått från noll benlyft till sextio och från rullstol till tio minuter på gåbandet. Det imponerar och motiverar stort! Jag fortsätter träna!

Nya skor motiverar också, tack R!


onsdag 1 oktober 2014

Sjukgymnastik och reumatologen

Idag började jag, i arla morgonstund, med ett svettigt pass hos sjukgymnast M. Jag har känt mig lite mer stel på morgnarna de senaste dagarna, det måste vara kylan, så jag började mjukt. Men M. körde på: "Tänk på att det vore eftermiddag istället", löd kommentaren. Okej, jag körde på med fyrtio benlyft med tvåkilosvikter runt vristerna. Och det gick bra. Jag är ständigt orolig för min högra ljumske men bara jag släpper oron, och slutar prata (!), förlåt M. Jag har god insikt om att nya övningar skrämmer mig. Ständigt finns den där gubben på axeln som kraxar beklagande: "Det går aldrig!" Genom att prata pyser oron ut lite. Det är svårt för mig, att lita på att bäckenet håller efter alla dessa år med smärta. Innan operation gjorde alla rörelser ont och jag är rädd för den skarpa plötsliga smärtan. Nu efter operation vet jag inte längre var gränsen går men det är som om jag ständigt måste vara på min vakt. Alla nya rörelser blir ett potentiellt hot! Det blir en stor psykiskt likväl som fysisk utmaning för mig och M. Men allt gick bra förstås! Och jag avslutade passet med tio minuter på gåbandet! Därefter styrde jag kosan till Reumatologen på stora sjukhuset. Min RA håller sig tämligen lugn för tillfället så jag fortsätter att vara medicinfri. (Inga svullna leder, dock över tio ömma.) Men min läkare gav mig inga större förhoppningar om att det håller i sig. "Ring mig när det kommer!", var budskapet. Ja, ja... Jag tränar på tillsvidare!

Alla dess långa korridorer, hann med besök på röntgen oxå!