Vakuum

Under alla dessa år stod bäckenet där och trånade som problemområde nummer ett i mitt liv. Allt, ja nästan allt kretsade runt Si-leder och andra småleder som min RA satt tänderna in. Det var värk, piller och försök till träning! Steloperationerna av bäckenlederna förändrade så mycket. Väldigt mycket. Den största skillnaden är att jag inte längre har ont hela tiden. Jag kan vända mig i sängen om natten utan att vakna av smärta. Och för det andra så går jag inte längre runt och oroar mig för hur jag ska klara av smärtan, orka min vardag och hitta strategier för att klara livet i stort. Frågan är vad jag ska jag oroa mig över nu då? Det är som om hjärnan är van att alltid vara på helspänn, att alltid gå på de där sista resurserna innan ett totalt sammanbrott. "Smärta - oro - smärta - oro!" Det har skapats ett vakuum, ett tomrum, där mina "bäcken-oros-tankar" en gång varit i huvudet! Vad blir det nu då? Vad ska jag nu kanalisera min oro på? Men hallå, stopp ett tag. Jag behöver inte oroa mig! Tankar om ångest och oro behöver inte ta över. De har inget egenvärde, i alla fall inte i någon större omfattning. Jag måste liksom sätta mig och min hjärna på omprogrammering. Tålamod, bara tålamod och en massa meditation! Det är okej att njuta av livet! 

Grattis A!