Sjukgymnastik och reumatologen

Idag började jag, i arla morgonstund, med ett svettigt pass hos sjukgymnast M. Jag har känt mig lite mer stel på morgnarna de senaste dagarna, det måste vara kylan, så jag började mjukt. Men M. körde på: "Tänk på att det vore eftermiddag istället", löd kommentaren. Okej, jag körde på med fyrtio benlyft med tvåkilosvikter runt vristerna. Och det gick bra. Jag är ständigt orolig för min högra ljumske men bara jag släpper oron, och slutar prata (!), förlåt M. Jag har god insikt om att nya övningar skrämmer mig. Ständigt finns den där gubben på axeln som kraxar beklagande: "Det går aldrig!" Genom att prata pyser oron ut lite. Det är svårt för mig, att lita på att bäckenet håller efter alla dessa år med smärta. Innan operation gjorde alla rörelser ont och jag är rädd för den skarpa plötsliga smärtan. Nu efter operation vet jag inte längre var gränsen går men det är som om jag ständigt måste vara på min vakt. Alla nya rörelser blir ett potentiellt hot! Det blir en stor psykiskt likväl som fysisk utmaning för mig och M. Men allt gick bra förstås! Och jag avslutade passet med tio minuter på gåbandet! Därefter styrde jag kosan till Reumatologen på stora sjukhuset. Min RA håller sig tämligen lugn för tillfället så jag fortsätter att vara medicinfri. (Inga svullna leder, dock över tio ömma.) Men min läkare gav mig inga större förhoppningar om att det håller i sig. "Ring mig när det kommer!", var budskapet. Ja, ja... Jag tränar på tillsvidare!

Alla dess långa korridorer, hann med besök på röntgen oxå!