Torsdagsgnäll

Det började redan i måndagskväll. När jag skulle från sonens rum ner till badrummet kände jag att kroppen gjorde vrålont. Inte blev det bättre på tisdagmorgon. Då kände jag mig snarast som en stel och sned gammal gumma. Bäckenleder, ljumskar och lårmuskler skrek. Jag förstod ganska snabbt att den snabba turen på löpbandet hade varit för mycket. Så för att mjuka upp kroppen körde jag på med ett gångpass på tisdagseftermiddagen. Det blev inte ett dugg bättre, snarare sämre, och jag fick ta käppen till jobbet på onsdagsmorgonen. När ska jag fatta vad som är lagom? När ska jag kunna träna som alla andra? Behöver jag säga att jag är frustrerad. Jo, klart att jag är otroligt tacksam över mina lyckade operationer men ibland så räcker det bara med smärta. Tänk om jag kunde stänga av den. Jag blir bara så trött. Ska det liksom aldrig ta slut? Den sanna formeln lyder: bäcken + hänsyn= för evigt. Och så var det reumatismen, min RA, som är igång igen. Det är ingen höjdare att behöva knapra gula små piller. Illamående kom som ett brev på posten. Jo, jag försöker acceptera, värken är mindre idag och familjen peppar. Dottern skickade nedanstående bild till mig. "Tack A. det är kloka ord och det inspirerar." Nu är det färdigt med torsdagsgnället!

Klokt!