Hjärnspöken och ljumsken

Idag har jag varit hos sjukgymnast M. och kämpat med ilsken ljumske och onda hjärnspöken. M. har börjat utmana mig mera så det blev trekilosvikter runt vristerna idag. Det kändes som om jag inte kunde rubba mina ben det minsta lilla. Gravitationen var total! Jag började med vänsterbenet. Det gör jag alltid eftersom höger bäckenfog är fortfarande den som trilskas mest. Precis när jag skulle börja poppade gubben på axeln fram, mitt onda hjärnspöke! "Det här går aldrig", kraxade han olycksbådande. Då började kampen, som så ofta utkämpas under träningarna. Jag - mot - gubben! Kampen om benlyften vann jag. Det blev tjugo stycken på vardera ben, totalt fyrtio stycken, rekord! Då började höger ljumske klaga som vanligt, eller är det gubben på axeln som kör med fula trix och säger till ljumsken att protestera, jag vet inte? Nästa rond gällde löpbandet. Så fort jag börjar gå kommer alla orostankar på en gång. Alla mina sinnen lyssnar totalt på kroppen efter allt som kan komma att göra ont. Minsta lilla muskeldragning blir en uppmaning att sluta. "Varning, varning, total förstörelse!" Varje steg blir en kamp. Som Ni förstår har jag lite att jobba på här! De här känslorna är inte under kontroll. Jag kan gå. Jag går inte sönder, eller? Tålmodiga M. menar att det tar upp till en miljon gånger att bryta en vana. Och gubben på axeln har en fjortonårig vana att hojta och varna mig för att gå. Jag måste gå och gå, minst en miljon gånger till, för att komma vidare. För det vill jag. Gubben kommer fortsätta att skrämma mig, jag vet! Jag ska gulla lite med honom, trösta honom. Han är rädd, livrädd faktiskt. Den slutgiltiga segraren kommer att bli jag!

Efter all baklava så är träning nödvändig.