Ett år efter första operationen

Idag har det gått exakt ett år sedan den allra första operationen i Ängelholm. Då sattes en provspik in i min högra bäckenfog, SI-leden, för att pröva om en steloperation kunde förbättra min hälsa. Skulle jag äntligen få bukt med min kvardröjande bäckenuppluckring? För trots att mina barn var åtta respektive tolv så satt foglossningen kvar. Mitt första och viktigaste mål med operationerna var att minska smärtan. Jag var innerligt trött på all värk som ständigt och jämt pockade på uppmärksamhet. Mitt andra mål var att öka rörligheten. Jag ville kunna gå, slippa kryckor/rullstol, och bara ha möjligheten att promenera igenom snabbköpet. Så hur ser resultatet ut? Är mina mål uppfyllda? Jo, jag kan vända mig i sängen om natten utan att vakna av smärta. Nu tar jag inte smärtisar varje dag av gammal vana utan bara när det behövs. Det blir väldigt mycket mindre piller. Men visst gör det ont då och då, framför allt dan efter ett besök hos sjukgymnast M. Svaret på andra frågan blir också ja, jo jag går så otroligt mycket bättre numera. Tio minuter i högt tempo på gåbandet är inget större problem längre. Wow! Det trodde jag välan aldrig. Jag kan oftast gå igenom köpcentret och jag har till och med följt med mina kollegier ut på lunch. Må så vara att jag ibland behöver käppen när jag går, jag går. Jag tränar vidare mot ett nytt år med nya mål. Det är häpnadsväckande att kunna öka träningen vecka till vecka, efter alla tröstlösa stunder med en massa stabiliseringsövningar. Enligt dr. Bengt Sturesson, ortopeden som utfört mina fusionsoperationer, tar läkningen tid, ett två år på ett ungefär. Det ska verkligen bli spännande att se vad jag klarar om ytterligare ett år! Jag-är-helt-enkelt-jätte-nöjd-med-mina-tre-steloperationer-av-bäckenet! Och tack kära läsare av Bäckenbloggen för att Ni vill följa med på resan!

Grattis Bäckenbloggen på Ettårsdagen!