Bakslag

Okej, det var väntat eller? Någon gång kommer det, ett bakslag. Oftast bara så där oväntat. Precis innan det hände kände jag mig så klar med en massa uppgifter. Alla de där nödvändigheterna var färdiga. Skolan hade åter startat. Jag hade besökt jobbet och kollat upp en massa. Hemmet började åter ta form efter målningen. Och jag hade höjt träningen de senaste dagarna och det gick bra! Allt kändes så i hamn. Jag minns att jag tog ett djupt andetag, sänkte mina axlar och slappnade verkligen av. "Knak", lät det höra från min högra ljumske. Det var kroppens svar. "Jag har tagit dig hit men nu räcker det", tycktes min kropp säga. Snart ett dygn senare ligger jag fortfarande här på sängen med värmedyna, piller och stretching. Alla rörelser som involverar högersidan är mycket smärtsamma. Jag är en knaperstekt bacon som måste bli mjuk. Det finns tydliga tecken på överansträngning av musklerna på höger rumpa. Jag har tagit i för mycket, att jag aldrig lär mig! Jag skulle behöva kasta i ett ankare ibland för att stoppa min fart. Men jag ville så innerligt gärna passa på att göra allt (!), innan jag fick ont igen! Snacka om självuppfyllande profetsia. Exakt så blev det!

På' igen! Jag laddar!