Kontraster

Min vardag, eller rättare sagt min kropp, känns stundom helt okej. Här hemma håller jag igång i lagom tempo med barn, matlagning och allmänt pyssel. Då oftast med en eller ingen krycka alls. Det är som om något bäcken aldrig krånglat eller som nån fot eller arm inte har en susning om vad artrit är. Men så räcker det med att hacka upp en halv gurka eller kanske böja sig ner för att ta upp durkslaget i nedersta lådan för att kroppen ska minnas. Värken kommer liksom dånande, öronbedövande i hela jag! Och för längre sträckor väljer jag fortfarande rullstolen. Nej, det är inte normalt men i små korta stunder så står jag faktiskt och verkar på två ben. Kroppen, jag, fungerar bättre, ibland två ben och ibland två hjul. Kontrasten ökar. Att den växer måste vara ett tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Först måste den ju växa för att sedan minska och helt försvinna, eller hur?

Blågult!