Pausa

Det är jag och ingen annan som känner när kroppen måste ta en paus. Tröttheten kommer smygande, sakta men säkert när jag varit igång några timmar på dagen. Och med tröttheten kommer värken. Om jag då inte tar en paus utan bara tar kör på kommer bäckenet definitivt att tvärnita inom nån timma eller två. Då blir det helt stopp! Det är klockrent. Så är det bara! Idag ville jag umgås med familjen och dagens mitt-på-dagen-vila prioriterades bort. Sen när jag tänkt att vila så kom något annat emellan och tanken på en paus försvann lika lätt som man blåser bort fröna på en torkad maskros. "Det här går ju fint!" Dagens händelser flöt på och jag hängde med. Men bäckenet gav sig lite mer tillkänna allteftersom eftermiddagen passerade, högerfog och vänsterfog, hm. Jag valde att inte lyssna. Det går att prova, läs pressa sig. När det var dags att laga kvällsmat ömmade det rejält. Äsch, det går att luta sig mot spisen, hänga eller sitta på en stol. Men när maten var färdig var jag också färdig. Nu var orken slut. Träningen uteblev, vilket inte är bra. Och resten av kvällen fick jag tillbringa på värmedyna, vilket är tämligen trist. Så vilka slutsater kan jag dra av dagens händelseutveckling? Vilka lärdomar tar jag med mig till morgondagen? Jo, jag ska ta en paus. Min mitt-på-dagen-vila behövs definitivt imorgon, men förhoppningsvis inte för all framtid.

Jag ville så gärna titta på de där katterna..