Tålmodig träning

Nu har jag varit igång med träningen några dagar efter förra veckans bakslag. Men jag tar det betydligt lugnare. Det blev inget gångband hos sjukgymnast M. härom dagen. Istället motionerade jag maskiner. Jag gör mina rörelser med en rad träningsmaskiner som behöver röra på sig för deras egen skull, alltså inte för mig. Det är ett trix sjukgymnast M. kör med mig när det känns motigt att använda sin egen kropp som ett konstant motstånd. Jag fokuserar då tanken, läs oron över eventuell smärta som kan uppkomma vid rörelse, på träningsmaskinen och inte på mig. Och så blir det en massa stretching efteråt, faktiskt flera gånger varje dag, och inte bara ljumskar utan hela kroppen. Jag stärker kroppen sakta men säkert och andas lugnt. Rehab kräver sannerligen tålamod. Stegen framåt är så små så små och nästan omöjliga att se. Motivation alltid! Jag trampar på och till slut en vacker dag når jag målet.

Min egen maskin som behöver luftas varje dag, nästan.