Ständigt denna bäckenuppluckring

Jag tror jag gör parentes på februari! Kroppen känns inte fräsch alls, och jo, februari i Sverige och reumatism är inte någon vinnande kombination. Det har blivit mycket tid på soffan, och stundtals har jag känt mig lite nere. I söndags gick min vänstra bäckenfog ut i vild strejk. Jag kunde faktiskt inte längre stödja på den. De senaste 14 årens kvardröjande bäckenuppluckring bara trycktes rätt ner i halsen på mig igen. Panik! Bilder på sängen, soffan, rullstol, kryckor och en massa smärta flimrade förbi, den bedrövliga värken som bara etsar sig fast rakt in i märgen. Det värsta var tanken på att alla mina steloperationer och en massa rehab bara hade varit förgäves. Och jag kunde knappt tänka den tanken, än mindre blogga om den. Jag var så rädd! Okej, det blev en näve piller, värmedyna och en padda med film i sängen. Makens kloka ord tröstade: " alla dina muskler som du tränat upp det senaste halvåret har inte bara försvunnit, inget har gått sönder. Det är februari, och du har haft ont i halsen till och från i två veckor snart." Jo, bäckenet är min sköra punkt, och jag har gått på för hårt med träning trots att jag inte mått riktigt bra! Jag måste lära mig att lyssna på kroppen. Och efter sjukgymnast M. träning igår så vet jag att inget har gått sönder. Hon lät mig gåspringa på tjockmatta!!! Och det fungerade!!! Smarta sjukgymnast M. förklarade att rehab går inte spikrakt framåt, det kommer platåer och bakslag. Tillsammans konstaterade vi att jag går en strålande vår tillmötes.

Jag står!