När jag är trött...

Det är hög tid att inse att när jag är trött gör kroppen mer ont. Det har varit slitiga veckor fram till sportlovet. Vi är alla trötta! Kroppen, läs framför allt bäckenet, har varit stelt och tagit emot vid rörelse. På morgnarna har det känns tungt och först fram på eftermiddagarna har jag mjuknat. Varje led, varje rörelse, varje steg har stretat emot. Kroppen och jag har varit på kollisionskurs. Det är knappast ett bra tecken för någon med reumatism som levt utan medicin i snart ett halvår. Men nu känns det bättre, då tre dagar med ledighet har gjort gott. Det har blivit mycket sömn och lite mera värkpiller och varje kväll har jag försökt träna mjukt med mycket stretch. Jag har behövt slappa, och inte ställa så höga krav på mig själv. Det tar tid med rehab efter en steloperation av SI-ederna, det handlar knappast om en kvickfix, det måste jag inse. Men jag har sannerligen blivit så mycket bättre efter mina tre turer på operationsbordet. Så i morgon bitti bär det iväg på äventyr. Fyra dagar med familjen i en storstad, utan bil och utan rullstol. Det känns en smula pirrigt. Kommer jag orka? Hur kommer mitt bäcken reagera? Det lär vara mycket folk och stressigt, och en hel del att gå... Rapport kommer...

Matte är snart hemma igen!