"Ihopkokdag"

Idag har det varit en klassisk "ikopkokdag", en dag när alla aktiviteter stapplats på varandra, och tiden för att vila bara försvann som ångan en varm sommardag. Det är okej att ha sådana här dagar ibland, men det är då de inträffar allt tätare som varningsklockorna går igång. Jag måste försöka se tecknen när "ihopkokdagarna" kommer, och försöka göra mitt bästa för att avvärja dom. Eftersom en massa "ihopkokdagar" passar inte ihop med rehabilitering efter fusionsoperationer, för att äntligen slippa bäckenuppluckring efter snart 15 års tid. Nä, och jag tänker inte bli frisk bara för att slängas rakt in i en massa aktiviter och ett aldrig-ta-det-lugnt-liv. Det känns som det perfekta receptet att aldrig bli bra, och sedan krascha igen! Nej tack! Om jag rannsakar mig själv så vet jag vad som måste ske: jag måste lära mig att säga nej! Så nu har jag precis förklarat för mina två halvstora barn att; "bara för att jag mår bättre så betyder inte det att jag numera driver en allmän städ-, plock-, logistik-, och skjutstjänst." Handen på hjärtat är det nog så att jag försöker att kompenserar för all den där tiden, alla de där åren som jag måst ha legat på soffan, och inte ha kunnat hjälpa till. Jag har överkompenserat, och helt befriat dem från självständigt och onödigt tänkande. Jag har tyckt synd om dem, de där barnen med en handikappad mamma som man alltid måste dras med och ta hänsyn till. Men jag vill att de ska kunna tänka själva som vuxna, bli kloka, och framför allt vill jag ha ork att bli frisk. Barnen har faktiskt blivit så stora att det går att förklara att det blir för mycket. Jag ska säga nej till "ihopkokdagar"! Tänk att ett sånt litet ord kan vara så svårt att säga!

Jag måste hinna titta på stjärnorna!