Reserapport London!

Hemma igen efter intensiva dagar i London! Hur har det gått för mitt lilla bäcken? Jag var nervös, det måste erkännas. Skulle jag orka gå på flygplatser och på trånga trottoarer, dessutom i släptåg med familjen? Långa gångar, mycket folk och stress.... Det var lite av examenskänsla, nu var det upp till bevis om steloperationerna av mina Si-leder varit lyckade. Och hur gick det då? Kunde jag hänga på familjen? Svar: JA! Jag är så nöjd, jag tror att jag svävade fram de dagarna i London. Vet ni? "Jag kan gå!" Jag vill skrika ut det till alla som kämpar med kvardröjande bäckenuppluckring: "Jag kan gå, det kan ordna sig även för dig!" Barn och make häpnade när jag nickade åt gångstigen genom Hyde Park. Okej, jag gick med gåstavarna och jag käkade lite mera piller än vanligt, men jag gick. Kanske inte så jätte långa sträckor men bäckenet klagade aldrig och jag blev inte så olidligt trött. Det finns utrymme för framtida utflyktsmål. Oj, vad jag ska gå. Nu ska rullstolen ner i källaren. Och jag tänker fortsätta träna och inspirera andra kvinnor som lider med bäckenproblem. Tänk, jag har gått i London med familjen, det trodde jag aldrig skulle ske. Jag är jätte glad att jag fick chans att åka till Ängelholm, träffa Bengt och opereras. Mitt bäcken, jag och familjen mår så mycket bättre nu...

Gladast är jag!