Jag ska pressa mig in igenom ett nyckelhål och ut igen

Träningen går framåt. Jag jobbar på med jobbet. Jag klarar (oftast) ta hand om barn och familj, i alla fall på någon slags basnivå. Min nattsömn är också relativt bra. Värken är till största del under kontroll, nästan. Det är vår i luften och solen lyser. Det är goda tider, och jag ler. Det var länge sedan jag mådde så här bra. Jag kan t.o.m. unna mig att tänka framåt och drömma. Nåt kul kanske väntar runt hörnet? Jag kommer förmodligen inte behöva släpa runt på en värkbultande omedgörlig kropp för resten av mitt liv. Det är.... jag saknar faktiskt ord... det närmaste blir nog... helt otroligt! Ett gott liv kommer åter. Det har varit en lång och stundom brant väg att vandra, och ännu är jag inte framme. Jag börjar ana det fantastiska målet! Det finns nåt annat på min livsstig än en massa  värk, trötthet och orörlighet. Men allra först ska jag pressa mig in igenom ett nyckelhål och ut igen. Operationen den 22:a närmar sig med stormsteg. Allt det nya och fantastiska i mitt liv läggs åt sidan och jag hamnar åter på soffan med värk, morfindimma, orörlighet och obrukbarhet. Puh! Men på andra sidan nyckelhålet väntar resten av livet...

Spännande!