Tillbaka på banan

Jag måste motvilligt göra ett erkännande. Jag har hoppat träningen två dagar i rad. Det blev inga pass alls i helgen. Dels berodde det på att vi var ute och reste men också att jag var så trött. Men igår kväll när barnen äntligen gått till sängs så körde jag på ett pass. Fy vad trögt det kändes. Hela kroppen var som en tung koloss, och så stel. Samtidigt började jag känna mig rädd igen. "Kommer mittfogen att klara tio bäckenlyft?" Men det gick fint. Så lätt det är att slingra sig ur en jobbig rutin, som träning. Jag hade kunnat fortsätta att skylla på trötthet, för mycket annat och så kanske lite ont i halsen också! För mig passar lite träning varje dag bäst, och gärna i hemmets lugna vrå. Kroppen och psyket behöver ständig kontinuitet. Gymvarianten har jag provat i perioder men den stressar mig. Om jag ser andra lyfta tungt vill jag lyfta tyngre, och vinna! När någon cyklar fort ska jag cykla fortare, och vinna! Det funkar liksom inte att tävla med om man har RA och bäckenstrul. Jag kan bara tävla med mig själv och lyssna till min kropp! Dags att hoppa upp på cykeln igen!

Kontinuerlig träning passar mig bäst!