Och så går det lite bakåt...

I natt har jag haft rejält ont i bäckenet igen! Det var länge sen nu men värken gick lätt att känna igen. Och för att ta mig runt i huset på morgonen fick jag använda bägge kryckorna. Är jag sämre? Vad har hänt? Kommer jag aldrig bli bra? En våg av oro sköljde över mig. Och hela mitt goda humör sjönk ner till knäna. Inte blev det bättre att fingrarna ömmade mer än normalt och min högra framfot gjorde ont. Inget tycktes roligt. Det har gått så mycket framåt de senaste dagarna, ja t.o.m. veckorna att jag glömt, glömt att ingen utveckling någonsin går spikrakt uppåt. Bakåt hör också liksom till. När paniken släppt började min hjärna jobba mer logiskt. Vad har jag gjort annorlunda de senaste dagarna som jag inte gjort förut? Just det! Det var ett intensivt pass hos sjukgymnast M. och träningsvärk är oftast värst dag två. Och så var det en sak till: jag åkte kommunalt in till stan igår, och gick (med kryckor) dryga kilometern. Wow! En sådan grej har jag inte fixat på massa år! Det är klart att det går bakåt när det gått så mycket framåt! Imorgon lättar det!

Möte i kvarter utan parkering!