Jag kan sitta!

Igår eftermiddag hade vi stormöte på jobbet. Hela långa eftermiddagen innebar det att vi alla snällt satt alldeles stilla. Först var det föreläsning och stolarna i stora salen är en traditionell trävariant, gammaldags. Därefter satt vi i mindre grupper och i grupprummen är stolarna av de lite mer moderna slaget, bättre. När vi satt och diskuterade i grupperna, slog det mig plötsligt att det hade gått nästan två timmar och att jag fortfarande kunde sitta ner. Det där behovet att hela tiden röra på sig för att försöka få bort smärtan dök aldrig upp. För det kom inte någon skarp smärtan i min högra bäckenleden. Borta? Förut var maxgränsen att sitta still cirka femton minuter beroende på stol och dyna förstås. Därefter har jag behövt resa på mig för att mjuka upp och få igång blodcirkulation. Igår kunde jag vara med i diskussionen istället för att behöva koncentrerar mig på att avlasta smärtan på bästa sätt. Det kändes som en befrielse. Jag kunde tänka! Jag hade ork att tänka! Jag kunde vara med! Smärta tar så mycket energi, och påverkar allt på alla nivåer. Det är verkligen viktigt att försöka bli smärtfri! Allting blir så mycket enklare, och roligare!

Nu kan jag sitta!