Funderingar

Känner mig som van Ängelholms resenär när jag i övermorgon flyger ner igen. Denna gång checkar jag in rullstolen för första gången. Den behövs inte längre, underbart, i alla fall inte på vägen ner. (Men på vägen hem får den komma fram som en trogen tjänare.) Sen blir det hotell, tvättning och inskrivning. Man börjar kunna rutinerna. Men samtidigt funderar jag på det som kan bli annorlunda denna gång mot de tidigare tillfällena. Kommer högersidan orka i skarpt läge? Nu måste verkligen högersidan belastas fullt ut och det är alltid den som krånglat mest. Hur kommer jag må vid uppvaket? Förra gången mådde jag ganska tjuvtjockt. Vilka möten kommer jag missa på barnsjukhuset med sonen? Det är helt klart lite tankar som snurrar. Jag tror att det handlar om att våga släppa kontrollen både under det faktiska ingreppet och på hemmafronten. Det går inte alltid att ha hela världen under lupp. Det är en insikt värd att ta med. För jag vet vad jag vill. Jag vill ha en bättre hälsa!

Jag håller om mitt eget riksäpple