Vanans makt?

Kan man bli van till och med luttrad av sjukdom? Eller ska man kanske oro sig ännu mera när nära och kära är sjuka? Jag tänker närmast på mitt bäcken och sonen. Härom dagen på avstämningsmötet på stora sjukhuset möttes vi av en allvarlig och uppsträckt stämning. Den ena deltagaren mer allvarlig än den andra medan min man och jag tillät oss faktiskt att både skämta och skratta. Är det normalt att reagera så? Eller är det konstigt? Undrar om det är så att man reagerar annorlunda och bemöter sjukvård och sjukdom på ett annat sätt när man själv lider av en kronisk åkomma? Eller har vi nåt en gräns för vad vi orkar ta in och lättar upp med ett skratt istället? Jag vet inte, men jag tror att vi sjuklingar inte låter oss avskräckas av lite fel och brister. Alla har oftast nåt, ibland märks det och ibland märks det inte. Det mesta i livet brukar som bekant bli ganska bra ändå!

Efter några klyftor blir det gott!