Omgivningen och offerkoftan

Härom dagen stötte jag på gamla bekanta. "Å, stackare, är det bäckenet nu igen? Hur är det?", nickade de dystert och inkännande gentemot mig och min rullstol. Jag tycker om när folk bryr sig, vågar stanna upp och fråga hur det är! Men jag har ett val hur jag ska besvara frågan. Ska jag ta den långa versionen med offerkoftan på eller ska jag visa en käck fasad? "Nä, min rullstol tillhör det senaste vårmodet från Paris. Se vilken rull och lyster!" Om jag väljer den långa versionen med sonens olycka som extra ingrediens står snart mina åhörare med allt sorgsnare ansikten. Då måste jag trösta och ge dem stöd, eftersom kommentarer som följer inte blir några stöttepelare precis. "Å, stackars er, vad jobbigt!" Det orkar jag inte höra. Jag vet det redan. Det är pissjobbigt. Orden blir snarare energitjuvar än trösteord. Och jag behöver stöd från min omgivning och inte tvärtom. Jag behöver inte vända ut och in på mig själv för att sedan klappas på huvudet. Så jag tar den gyllene medelvägen, berättar lite och frågar hur dom mår? Allt syns ju inte som bekant på utsidan. Men våga fråga, det tycker jag om. Jag tar inte på mig nån offerkofta!

Resultatet av dagens läkarbesök, gissa kroppsdel?