Stretcha mera!

Kroppen är inte riktig med för tillfället. Promenader för nöjes skull känns mycket avlägset. Ljumsken ömmar rejält, liksom fötter och händer. Jovisst, det har sina förklaringar. Sjuka barn sliter! Men nu när sonen är så mycket piggare är utmaning snarast att hålla honom i viloläge. Maken och jag börjar bli mer än trötta. Jag har också svårt att riktigt koppla av och förlita mig på att allt kommer bli bra. Dessutom saknar kroppen en mer regelbunden jämn träning. När ljumsken gör så här ont, att tårna krullar ihop sig av sig själv, behövs uppvärmning, töjning och stretch. Jag har varit väldans duktig att hålla på eftersom jag vet att höger ljumske gärna trilskas när jag slarvar med träning. "Sablar", tänker jag, "varför lät jag detta hända?" Men jag måste vara förlåtande gentemot mig själv. Det har varit kämpigt med sonens olycka, och det blir inte bättre för att jag är arg på mig själv. Saker och ting händer i ibland som vi inte rår över. Det kallas livet. Jag är så glad att sonen faktiskt mår så bra som han gör. Det här fixar vi!

Kom igen!