Vårt lilla hus

I dagarna var det femton år sedan vi flyttade in i vårt lilla hus, eller snarare stuga, ett klassiskt renoveringsobjekt där det mesta behövde åtgärdas. Med en otrolig energi slängde vi oss in all form av renovering där målet var ett hem som var ljust, fräscht och tidsenligt. "Det ska väl inte ta så lång tid!" Som vi bedrog oss! Visst trivs vi fantastiskt bra i vårt lilla hus. Det är super charmigt men det kommer aldrig få den där perfekta finishen som vi en gång mycket naivt planerade. Men jag ser inte längre de bristande detaljerna istället njuter jag helheten av ett levande hem med barn, familj, grannar, vänner och Lizzykatten. Alltid händer det något. Jag gillar det. Det är ett hem. Kanske har det med åldern att göra, eller med sjukdomen, men insikten att saker och ting inte behöver vara så perfekta har vuxit sig stark. Huset kan glappa eller vara lite skevt. Allt behöver inte fixas. Man kan trivas ändå. Vårt hus är nog lite som livet självt, tror jag. Grunden är stabil.

Vårt lilla hus för femton år sedan