Tar det varligt!

Efter två dagar på jobbet är jag verkligen helt slut. Jag hade glömt hur mycket det finns att göra, och så är jag definitivt ringrostig. Kollegierna hjälper mig tålmodigt. Från huvud till tå känns det som om kroppen är gjord av en oformlig deg som bara vill falla rakt ner i säng och sova. Degen i huvudet är tyvärr överjäst. Eller är jag en marionett docka där någon släppt alla trådar? Är det helg snart? Maken har dessutom varit bortrest några dagar, och jag har fixat ruljansen ensam. Hur orkar ensamstående föräldrar? Barnen är ändå halvstora och ganska självgående och hjälpsamma men matt blir man. Nu är han äntligen hemma. När jag blir så här trött börjar alla lederna värka ytterligare en grad. Förmodligen börjar det märkas att jag inte tagit min biologiska medicin sen i höstas p.g.a. operationerna. Och jag måste vänta ytterligare. Höger framfot är inte glad. Det är lite som att gå på glas. Här behövs piller. Det är typiskt att när det lättar på ett ställe så känns det mer någon annanstans. Kroppen orkar bara visst ha ont på några få ställen i taget. I bäckenet är det fortfarande den vänstra, den icke opererade sidan som känns mest sen några dagar tillbaka. Jag vill tro att det beror på att den ännu inte är fixad. Eller är anledningen att jag fortfarande belastar den vänstra sidan mer än den högra sidan. Vem vet? Nu gäller det att ta det lugnt och ta ett steg i taget.

Min inspiration för dagen!