Att tänka större!

Det känns alltid väldigt bra att boka ett pass till sjukgymnasten. Och den där nyttiga känslan sitter kvar även när jag byter om och gör mig klar i omklädningsrummet. Jag vill verkligen! Jag kan påverka min hälsa så påtagligt med sjukgymnastik. Nu kör vi! Med lätta steg går jag mot träningssalen. "Men hallå där!", ropar plötsligt en röst djupt inuti mig! "Ska du verkligen göra en massa övningar? Det kan inte vara bra! Du kommer få jätte ont! Du vet ju hur ont du kan få, eller hur?" Stämman är stark och intensiv. Jag börjar tveka men jag har bestämt mig. Jag ska upp på motionscykel. Jag måste utmana mig själv! Upp på träningscykeln bara och det funkar fint! Sen är det dags för lårmusklerna! Sjukgymnast M. ställer mig på en balanskudde och låter mig göra knäböjningar. Efter bara någon minuts träning kommer jag i lårdaller, hm! Jag som var den bästa slalomåkerskan. Därefter är det dags för bäckenlyften! Jag gillar det inte men lägger mig snällt på rygg, kopplar på buklåset och ska precis lyfta rumpan från underlaget när jag pånytt hör rösten: "nu ska du se att smärtan i mittfogen kommer, vänta bara, du får bäras ut härifrån och blir sängliggande i minst två veckor!" "Tyst!", gnäller jag tillbaka. "Jag vill", och så lyfter jag. En veckas daglig träning har gjort resultat. Jag fixar faktiskt fem på rad, ha! Sjukgymnast M. konstaterar att operationen har gjort skillnad. Där fick jag! Negativa jag tystnar! Det går min väg, (i alla fall idag!). Men det är uppenbart att för mig handlar sjukgymnastik lika mycket om fysisk- som mentalträning. Tretton års smärta har satt sina spår lite här och där! Det är svårt att tänka annorlunda med mentala blockeringar i huvudet. Jag vet, jag måste lyfta blicken och fokusera på...

...målet!