Det går framåt

Idag har jag varit hos sjukgymnast M. igen. Och det går verkligen framåt. Jag har faktiskt klarat av övningar idag som jag inte fixat på flera år. Det känns stort. Efter en snabb tur med cykeln provade jag benlyft på vardera ben. Det blev fem per ben. Efter benlyften körde jag på med tio bäckenlyft!!! Inte så roligt tyckte den där lilla gubben som sitter på min axel och gnäller. Sjukgymnast M. och jag enades om att lägga ner honom i en låda, låsa och slänga nyckeln. Men jag vet inte om det verkligen är rätt taktik. Han kommer bara skrika ännu högre: "Det går aldrig!"  Istället kanske det är bättre att krama och omhulda honom (läs min oro) mer? Det är liksom okej, egentligen helt naturligt efter allt mitt bäckenstrul att vara rädd, men övningarna måste göras. Så är det bara! Det här är ett rejält problem som måste lösas. Jag får inte sätta krokben på mig själv. Fast jag blir säkrare för var dag så det kanske ger sig själv? Vi fnissar mycket, jag och min sjukgymnast, och jag pratar på. Jag tror att det handlar om klassiska försvarsmekanismer. Rehab är jobbigt men det ger resultat!

Och grillen kom fram lite tidigt!