Skepp och hoj!

I flera dagar har jag försökt berätta om hur jag mår nu, så här nästan en vecka efter operation nummer två. Men när jag väl börjar skriva och ska förklara så hinner jag aldrig dit. Så många bäckenrelaterade tankar och idéer, mest känslor, far genom mitt huvud. Det är som om jag måste över ett högt berg av känslor efter tio års bäckenproblematik innan jag kommer hit till nuet. Det är väl det man kallar ett uppdämt behov av att prata om sina problem. Och tid att fundera finns ju när man ligger här på soffan. För jag ligger fortfarande mycket, helst på rygg. Det gör ont att sitta, och jag är lite för snurrig för att stå. Men nu kan jag sätta och lägga mig själv, benen hänger med. Morfinet är halverat men jag har haft ganska ont i natt. Jag rör mig med kryckor då högersidan endast får belastas med max 30 kg. Jag har inte varit utomhus sen jag kom hem. Markservicen sköts för närvarande av snälla mormor då maken är på jobbresa. Det skulle inte gå att rådda två barn själv i detta läge. Så dagarna fördriver jag med att delge order här från skeppet Soffan, en kapten får aldrig överge sitt skepp!

Sol i sikte!